Varje dag får man en behandling av något slag. Det ingår i priset och är jättespännande. Ankomst- och avresedag anses man har fullt upp med annat, men övriga dagar får man therapy av fina nepalesiska Diksha.

Min första therapy day fick jag helkroppsmassage. Jag är fortfarande inte på det klara om det var en Ayurvedic eller Acupressure Massage. Men oljig var den, flickan har hårda nypor och jag blev riktigt avslappnad. Det var lite kallt i det lilla rummet med stenväggar och efteråt satte jag mig i solen för att njuta av värmen. Jag vaknade av att jag höll på att ramla ur trädgårdsstolen.

Dag två skulle jag få Shirodbara Massage, en sorts oil treatment talade hon om för mig. Den sades också vara mycket bra för välbefinnandet. Döm om min förvåning när jag fick lägga mig, med kläderna på, under en kruka som hängde i taket och flickan började kleta med något i ansiktet på mig. Olja. OMG. Ni vet; mitt hår … mina kläder … Men så tänkte jag att jag är här för att relaxa och inte hetsa upp mig, så nu får jag lov att gilla läget.

Efter någon slags kladdig ansiktsmassage började krukan i luften att droppa varm olja i pannan på mig. Nej! Vad är det här? Fy, så obehagligt. Jag försökte krypa nedåt i bädden för att komma undan det äckliga men Diksha följde efter med krukan.

Hm – gilla läget, var det visst.

Och det tog aldrig slut. Så fort oljan började kallna hällde hon i ny, varm och det droppande eländet fortsatte. Det blev faktiskt mer och mer irriterande för varje droppe och det var bara för den lilla söta flickans skull jag log och låg kvar. Annars har jag rest mig upp och gått för länge sedan.

Jag tror lukten var det värsta. Förmodligen var det vanlig matolja, som jag upplever doftar speciellt här i Nepal. Men när jag fick den hälld över mig tyckte jag det luktade ostädad fritös. Snacka om att jag kände mig som en övergödd pommes frites innan jag var klar.

När hon sa att det var strax finished blev jag överlycklig, bara för att strax därefter nästan explodera när hon hällde resten av innehållet i kastrullen rakt i huvudet på mig och masserade in.

Helvete – jag har inte schampo med mig så det räcker.

Hon kramade ur ett par deciliter olja ur håret och satte upp resten med en snodd.

Menar du att jag ska gå så här?

Ja, log hon glatt. Du kan tvätta håret om två timmar.

Har du möjligen hårschampo också?

Nej, det hade sötnosen inte.

Okej, gilla läget. Le stort, dra en handduk över huvudet, Danyabadh/Tack så mycket och raka vägen upp till rummet.

Strax därpå var det lunch och jag kände mig aningen obekväm med olja i håret och en handduk om axlarna för att skydda kläderna, men det var ingen som brydde sig nämnvärt. Man är van på sådana här ställen.

En av de andra yogalärarna som åt med oss berättade att hon fått samma massage ett par gånger och inte gillat den. Hon sade också att oljedroppet i pannan är för tredje ögat. Att höra henne säga att hon inte gillade Shirodbara fick mig att känna mig bättre till mods. Man behöver alltså inte gilla allting, man får tycka att det är skit och elände, bara man provar på det en gång. Skönt att höra. Och jag tänkte som så – att förmodligen var mitt tredje öga i skriande behov av en oljemassage eftersom jag reagerade så starkt … 😉

Tredje dagens behandling var betydligt mer spännande. Steambath. Ångbad. Det har jag aldrig provat. Visserligen avskyr jag att basta, jag gillar inte att svettas överhuvudtaget (förmodligen för att jag har så lätt för det), men jag ville prova även det när jag nu är här.

Döm om min förvåning när Diksha öppnade något som liknade ett klumpigt köksskåp och bad mig ta av alla kläder och krypa in. Huvudet trixar man in i något som liknar en stupstock.

Hon öppnade varenda ångventil i hela Nepal och något väldoftande strömmade ut över min kropp. Jag blev uppmanad att massera och knåda överallt där jag kom åt. Jag satt där i cirka tjugo minuter och efter tio kom flickan med en handduk med kallt vatten som hon lade på mitt huvud. Det var nog bra det. Fem minuter senare bad jag henne kyla ner mig igen och sedan försökte jag njuta tiden som var kvar.

Medan jag masserade min ång- och svettblöta kropp enligt Dikshas instruktioner hade vi en trevlig pratstund. Flickan är 24 år och bor i Thamel, hon har alltså en bra bit till jobbet. Hon har redan problem med ryggen, att massera är ett tufft jobb och jag antar att de inte är anslutna till någon företagshälsovård här.

När jag fick kliva ur mitt ångbad gick jag till den primitiva duschen och blev översköljd av kallt vatten.

Innan jag gick gav jag flickan dricks och en jättefin vit pälsväst jag fått av en vän hemma i Sundsvall att ge bort. Diksha blev jätteglad och sade att den blir skön när det blir vinter. Ingen här tjänar speciellt mycket och behovet är alltid stort. Av det mesta.

Så – en timme senare sitter jag nu på rummet, avkyld och ombytt och skriver detta blogginlägg medan jag väntar på ytterligare en delikat lunch.

www.aynsley.se

Jag glömde ju berätta om äventyret den första dagen på Hiya!

Det pågår en enmånads yogalärarutbildning, plus att man tar emot strögäster, sådana som jag. Första morgonpasset var vi två elever, Irina från Rumänien och jag, men dagens övriga lektioner fick jag rå om ”doktor” Subud – yogaläraren – alldeles själv. Direkt efter lunch var det dags för yoga nidra/yogasömn och allt gick som det skulle. En stund.

Efter några minuter kände jag att det killade på benet, alldeles under knäet. Jag tänkte inte mer på det, ni vet hur kroppen kan spöka ibland. Några sekunder senare kittlade det igen. Det fortsatte så, lite då och då, men bara fjäderlätt. Det var absolut inget som kröp och jag tänkte att det kanske var en fluga som förirrat sig genom mitt ganska vida byxben på yogabrallorna. Äh, den får väl vänta tills jag har mediterat klart.

Jag fortsatte att andas in i höger näsborre och ut i vänster.

Men så blev killet liksom större och flyttade sig, till andra sidan av knäet. Då var jag tvungen att slå upp ena ögat och se vad det kunde vara.

Ve och fasa! Jag såg något som glimmade till och liksom slingrade sig i vecken på mina randiga bomullsbyxor. Jag skrek inte (det är jag ganska stolt över … ), men jag kastade mig upp från liggande ställning och försökte slå bort vad jag trodde var en liten orm. Snabbare än blixten var doktorn på fötter och framme och då såg jag att upp och ner på golvet låg en liten, förskrämd ödla. En gecko. Stackars liten, så rädd han måste ha blivit när jag sopade till honom.

De är inte farliga alls. Har jag vetat det var en ödla har jag låtit den stanna på mitt knä och kollat vart den var på väg. Men jag var övertygad om att det var en orm.

Doktor Subud var förvånad. Det är vanligt att geckos sitter på väggarna men inte att de klättrar på yogastudenterna, sade han. Jag låg väl i vägen för honom, sade jag.

När vi åt middag senare på kvällen satt där två geckos på köksväggen. Jag tänkte att en av dem kanske var ”min”, så jag passade på att be om ursäkt.

www.aynsley.se

Jag vaknade till en mängd ljud; hundar som skällde, tuppar som gol, klockor från klostren omkring, bilar och framförallt fågelsången. Det kvittras enormt här i buskarna och att bli väckt av den är fantastiskt härligt. Ett annat mycket välbekant ljud i Nepal är alla duvor. De kuttrar som bara den och det finns inget tak där det inte bor duvor under plåten. Det är ett jäkla liv emellanåt.

Det första jag gjorde var att glutta ut genom dörren, jodå, sol i dag minsann. Trevligt!

Jaha, då var det bara att knalla ner till örtteet och nässköljningen då. Här är ett späckat schema minsann.

Så var det dags för det tuffaste passet, en och en halv timmes morgonyoga. Jag tycker jag gjorde det väldigt bra som hängde med, men gissar på kraftig träningsvärk i morgon.

Äntligen frukost. Och äntligen KAFFE! Jag fick inget på flyget, sov över det. Så det är två dygn sedan. En kort minut funderade jag på att skippa kaffet helt och hållet, men nej. Jag dricker bara en kopp om dagen och den vill jag nog allt behålla. För den delen var även frukosten sagolikt god – chiliomelett, skivade frukter och vegs med örter. En toast och en balja kaffe till efterrätt.

Efter gofrullen funderade jag på en fotopromenad i omgivningarna men Diksha, ställets terapeut kom och hämtade mig för min första behandling – en helkroppsmassage. Flickan oljade in min blekfeta lekamen och knådade så det stod härliga till. Den lilla lokalen med stenväggar var ganska kall och när jag kom ut i solen igen kände jag mig ganska frusen. Jag satte mig i en bambustol trädgårdssolen och somnade bums. Inte förrän jag höll på att ramla ur stolen vaknade jag.

Dagen löpte på med varvad fri tid för vad vi ville och lektioner. Mat fick vi som sagt också; frukost, lunch och middag. Däremellan örtte.

Lala, the manager, tyckte jag skulle behöva ett elschema och en väckarklocka. Elektriciteten i Nepal kommer ju och går och man har alltså ett schema på de ungefärliga tider man inte har tillgång till el. Lite bakvänt, kan tyckas.

Ja, som klyschan säger, tiden går fort när man har roligt. Kvällsschemat såg ut som dagen innan och vid halv tio somnade jag återigen gott.

www.aynsley.se

Hej alla! Jag konstaterar att det är svårt att blogga härifrån Hiya, yogacentret i bergen, där jag befinner mig den här veckan. Texter fungerar hyfsat (vissa tider på dygnet) att lägga ut men foton är värre. För att ni inte ska tro jag glömt er så lägger jag ut en bild med hälsning från mig.

Se, så söta toaskor jag har på mitt rum. Med smilemärke och allt. För övrigt kan jag meddela att taxiresan hit var spännande, som vanligt, att Kathmandu tog emot mig med flera timmars störtskurar och ett av de läskigaste åskväder jag någonsin upplevt. Jag har sköljt näsan, praktiserat yoga och ÄNTLIGEN fått kaffe.

Namasté!

PS: Det kommer mera, ge inte upp …

www.aynsley.se