Livet på Solbygården – Skallebank

Det har vatt en jobbig natt, varm och rik på konstiga drömmar. När jag vaknade för tredje gången hade jag huvudvärk, fjärde och femte likaså. Jag lyckades somna om och vaknade strax efter åtta, gick upp och fixade dagens matlåda och tände i vedspisen för att koka kaffe.

Det är fullkomligt underbart att ha en vedspis i köket.

När jag satte mig i soffhörnet för att inta morronkaffet kände jag att det här kommer inte att fungera. Man kan inte jobba när man har skallebank så man mår illa. Innan någon blir orolig vill jag meddela att jag starkt gissar på syrebrist. Jag har känt av nacken ett tag och har lyft ett par ganska tunga kartonger. Förmodligen något som låg lite i kläm. Jag meddelade kollegorna att idag måste bli en arbetsfri dag för mig och började med att stretcha lite lätt. Det kändes som om det bästa skulle vara att röra mig.

En lång promenad satte i gång syreförbrukningen ordentligt och när jag kom hem käkade jag frukost med smoothie, macka med maskrosmarmelad och mer kaffe. Visst är det gott med fika när man varit ute i grårugget?!

Jag fortsatte att hålla igång även inomhus, tog reda på kryddväxter jag haft på tork och äpplen som hotade att förfaras. En stund senare låg tre ollor med äppelringar i torkmaskinen för att förvandlas till framtida chips eller ämne till kräm, kanske. 

Ikväll ska jag på yinyoga och ska be läraren om bra övningar för att stärka nackmusklerna. Jag har kapitulerat och anmält mig till yogakurs online, via Zoom, hos Yoga by Lina. Jag har köpt klippkort och i tjugo veckor framöver är det tänkt jag ska stärka kropp och själ.

Förresten passade jag på att städa de två nedersta hyllorna i vårt stora skafferi, där vi placerar allt sådant man inte vet vad man ska göra av. Jag gjorde en del fynd, vill jag lova.

Bubbel och glögg – ikväll blir det party! Nejdå, skämtar bara. Det har varit nog med skallebank det här dygnet 🙂

Nu börjar det gå till sig, lite ”döven” bara, jag ska passa på att skriva en timme innan gubben kommer hem från jobbet. Tack Universum!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Livet på Solbygården – ‘durredurregnuttgnöl’

Jag är periodare. Det är mycket allt eller inget i mitt liv och när det blir för rörigt tenderar det mesta att bli inget. Men nu har jag hittat tillbaka till bloggen och ska försöka vara den trogen, dela tankar, funderingar och våndor med mina härliga följare som ger mig så mycket. ‘Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket’ – Arjas underbara text far ofta genom mitt röriga huvud.

Rörigt, sade jag. Det är ganska lugnt i själva livet, dagarna lunkar på, det är tankarna som är jobbiga. Värst är det om natten, sisådär mellan midnatt och klockan fem. ‘Det blir alltid värre framåt natten durredurreduttgnöl” – du minns väl Mellon där Björn Skifs tappade texten?! Hur som helst, då är det väldigt mycket av allt – oro, ältande, funderingar, missnöje och rädslor.

Ibland tänker jag, ‘skit i det, jag kan sova hela förmiddagen’. Men se, nej det går inte. Då går jag miste om min heliga morgonstund: En mugg kaffe i bästa soffan med meditation eller affirmationer i lurarna, i fåtöljen medan jag målar i min mindfulnessbok eller framför datorn med en text. Det är då jag laddar. Inför dagen, inför veckan och framtiden. Och detta är anledningen till att jag sedan flera år försöker undvika jobb och tider att passa före klockan 10. Lyxigt kan tyckas, men det är upp till mig att ta igen timmarna senare, när andra är lediga för dagen.

Det är inte bara på nätterna det är mycket, även dagtid florerar ett oändligt antal tankar och funderingar. Skillnaden är att i dagsljus är det så mycket lättare att styra tankar och känslor. Och svärtan om natten försvinner ju oftast när solen går upp, vad var egentligen problemet? Dagtid gör jag mitt bästa för att hylla tacksamheten. Ibland fallerar jag, visst, blir irriterad eller ledsen på dumheter och dumskallar, men jag gör så gott jag kan.

Idag är jag tacksam över tända ljus till morronkaffet, att jag har förmånen att fylla frysboxen med bra mat, att kalendern för första gången i år är fulltecknad kommande månad, att min bok blivit så väldigt omtyckt och att beställningarna fortsätter trilla in, att jag unnat mig en yogakurs (via Zoom, MEN jag slipper faktiskt gå ut i vintermörkret), att det snart är jul och att få använda min ‘spisskrok’. Varje morgon eldar jag i vedspisen och en ‘spisskrok’ är oumbärlig.

Jag tror jag struntar i ‘durredurregnuttgnöl’ och kör en Arja istället. Det är fantastiskt fin text och låten står sig . Allt gott tills vi hörs igen, kära ni.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morgontidig

Klockan sex startar morgonmeditationen kom vi överens om. Nåja, det krävdes lite övertalning av min kära värdinna, ni som känner mig vet att morgnar är verkligen inte min bästa tid på dygnet. Men, jag tänkte som så – även om jag definitivt inte är morgonpigg så kan jag vara morgontidig, eller hur? Och i stället för att tänka att jag måste gå upp i ottan tänker jag att jag VILL. Självbedrägeri, visst, men alla sätt är bra brukar det sägas.

Inspiration finns det gott om i Ramsele.

Efter Chagate, morgonmeditation och försök till yoga (ryggen, ni vet) fick jag äntligen mitt kaffe. En frukost och fyra timmars telefonjobb senare serverades golunch med efterföljande höstpromenad.

Se så njutbart, med Faxälven och den norrländska naturen när den är som vackrast.

Självklart blev det även kvällsmeditation. Är man på träningsläger så är man. Faktum är att jag även fixade enklare yogaövningar. Underbart!

Kortspel och köksmingel är ju ett måste, eller hur? Oliver och bubbel (i glas och med värdinnan) var en skön avslutning på en lång dag.

Sov gott! Vi hörs i morgon!

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 29

Dag tjugonio och eftersom jag vaknar ensam kan jag dricka mitt morgonkaffe hur länge jag vill.

morning_coffee_lg-eb40e280ea6210f5647a48984b48452f

Och var jag vill. Men nya vanor har etablerats och jag blir snart hungrig. Nyttig frukost på G.

Eftermiddagstimmarna är upptagna av arbete. Jag har tolkuppdrag att utföra, men förmiddagen är min. Tänk om vi fått det där kompendiet från yogakursen någon gång, jag hade verkligen sett fram emot att göra min yoga varje dag. Nimi också, vi hade tänkt göra övningarna tillsammans, men de var så många och vi kom inte ihåg dem utan stöd för minnet.

yoga1

Jättesynd, men jag bokade ett Tabata-pass på gymmet i stället. Muskelpass med min personliga tränare.

SAM_3827

Eller rättare sagt var det hon som bokade in mig, jag ville ha en pt-tid, men hon hade ingen den här veckan och föreslog att jag skulle komma på hennes grupptimme i stället. Sagt och gjort. Jag känner fortfarande av Kathmanduhostan och blir aningen ”förkyld” efter varje träningspass, så jag tar det lugnt, tar inte ut mig utan bara känner mig för.

socker-chock

Något jag är mycket förvånad över är mitt sötsug. Jag äter så nyttigt och mycket fibrer, men kan knappt gå förbi godisdisken utan att slå till på något väldigt onyttigt och väldigt ångestframkallande (ja, efteråt alltså … ). Någon som vet varför? Saknar kroppen något den måste kompensera med billig, äcklig choklad?

Eftermiddagen spenderas som sagt med mitt tangentbord.

tangentbord.img_assist_custom-320x180

Jobbtajm. Och eftersom jag både muskelpassat och promenerat till och från dagens arbetsplats anser jag att jag gjort mitt nyttiga i dag. Efter en snabb kyckling- och grönsaksmiddag och ett glas vin blir det hopp i säng tillsammans med en kopp Chaga-te. Hoppas få vakna upp (sent) i morgon till en ny, alldeles underbar och strålande dag med humöret på topp …

Heja mig!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

#Blogg100 / 28 Övergödd pommes frites

Varje dag får man en behandling av något slag. Det ingår i priset och är jättespännande. Ankomst- och avresedag anses man har fullt upp med annat, men övriga dagar får man therapy av fina nepalesiska Diksha.

Min första therapy day fick jag helkroppsmassage. Jag är fortfarande inte på det klara om det var en Ayurvedic eller Acupressure Massage. Men oljig var den, flickan har hårda nypor och jag blev riktigt avslappnad. Det var lite kallt i det lilla rummet med stenväggar och efteråt satte jag mig i solen för att njuta av värmen. Jag vaknade av att jag höll på att ramla ur trädgårdsstolen.

Dag två skulle jag få Shirodbara Massage, en sorts oil treatment talade hon om för mig. Den sades också vara mycket bra för välbefinnandet. Döm om min förvåning när jag fick lägga mig, med kläderna på, under en kruka som hängde i taket och flickan började kleta med något i ansiktet på mig. Olja. OMG. Ni vet; mitt hår … mina kläder … Men så tänkte jag att jag är här för att relaxa och inte hetsa upp mig, så nu får jag lov att gilla läget.

Efter någon slags kladdig ansiktsmassage började krukan i luften att droppa varm olja i pannan på mig. Nej! Vad är det här? Fy, så obehagligt. Jag försökte krypa nedåt i bädden för att komma undan det äckliga men Diksha följde efter med krukan.

Hm – gilla läget, var det visst.

Och det tog aldrig slut. Så fort oljan började kallna hällde hon i ny, varm och det droppande eländet fortsatte. Det blev faktiskt mer och mer irriterande för varje droppe och det var bara för den lilla söta flickans skull jag log och låg kvar. Annars har jag rest mig upp och gått för länge sedan.

Jag tror lukten var det värsta. Förmodligen var det vanlig matolja, som jag upplever doftar speciellt här i Nepal. Men när jag fick den hälld över mig tyckte jag det luktade ostädad fritös. Snacka om att jag kände mig som en övergödd pommes frites innan jag var klar.

När hon sa att det var strax finished blev jag överlycklig, bara för att strax därefter nästan explodera när hon hällde resten av innehållet i kastrullen rakt i huvudet på mig och masserade in.

Helvete – jag har inte schampo med mig så det räcker.

Hon kramade ur ett par deciliter olja ur håret och satte upp resten med en snodd.

Menar du att jag ska gå så här?

Ja, log hon glatt. Du kan tvätta håret om två timmar.

Har du möjligen hårschampo också?

Nej, det hade sötnosen inte.

Okej, gilla läget. Le stort, dra en handduk över huvudet, Danyabadh/Tack så mycket och raka vägen upp till rummet.

SAM_8018

SAM_8019

Strax därpå var det lunch och jag kände mig aningen obekväm med olja i håret och en handduk om axlarna för att skydda kläderna, men det var ingen som brydde sig nämnvärt. Man är van på sådana här ställen.

En av de andra yogalärarna som åt med oss berättade att hon fått samma massage ett par gånger och inte gillat den. Hon sade också att oljedroppet i pannan är för tredje ögat. Att höra henne säga att hon inte gillade Shirodbara fick mig att känna mig bättre till mods. Man behöver alltså inte gilla allting, man får tycka att det är skit och elände, bara man provar på det en gång. Skönt att höra. Och jag tänkte som så – att förmodligen var mitt tredje öga i skriande behov av en oljemassage eftersom jag reagerade så starkt … 😉

Tredje dagens behandling var betydligt mer spännande. Steambath. Ångbad. Det har jag aldrig provat. Visserligen avskyr jag att basta, jag gillar inte att svettas överhuvudtaget (förmodligen för att jag har så lätt för det), men jag ville prova även det när jag nu är här.

Döm om min förvåning när Diksha öppnade något som liknade ett klumpigt köksskåp och bad mig ta av alla kläder och krypa in. Huvudet trixar man in i något som liknar en stupstock.

SAM_8021

Hon öppnade varenda ångventil i hela Nepal och något väldoftande strömmade ut över min kropp. Jag blev uppmanad att massera och knåda överallt där jag kom åt. Jag satt där i cirka tjugo minuter och efter tio kom flickan med en handduk med kallt vatten som hon lade på mitt huvud. Det var nog bra det. Fem minuter senare bad jag henne kyla ner mig igen och sedan försökte jag njuta tiden som var kvar.

Medan jag masserade min ång- och svettblöta kropp enligt Dikshas instruktioner hade vi en trevlig pratstund. Flickan är 24 år och bor i Thamel, hon har alltså en bra bit till jobbet. Hon har redan problem med ryggen, att massera är ett tufft jobb och jag antar att de inte är anslutna till någon företagshälsovård här.

När jag fick kliva ur mitt ångbad gick jag till den primitiva duschen och blev översköljd av kallt vatten.

Innan jag gick gav jag flickan dricks och en jättefin vit pälsväst jag fått av en vän hemma i Sundsvall att ge bort. Diksha blev jätteglad och sade att den blir skön när det blir vinter. Ingen här tjänar speciellt mycket och behovet är alltid stort. Av det mesta.

Så – en timme senare sitter jag nu på rummet, avkyld och ombytt och skriver detta blogginlägg medan jag väntar på ytterligare en delikat lunch.

SAM_8022

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 27 Överfallen

Jag glömde ju berätta om äventyret den första dagen på Hiya!

Det pågår en enmånads yogalärarutbildning, plus att man tar emot strögäster, sådana som jag. Första morgonpasset var vi två elever, Irina från Rumänien och jag, men dagens övriga lektioner fick jag rå om ”doktor” Subud – yogaläraren – alldeles själv. Direkt efter lunch var det dags för yoga nidra/yogasömn och allt gick som det skulle. En stund.

Efter några minuter kände jag att det killade på benet, alldeles under knäet. Jag tänkte inte mer på det, ni vet hur kroppen kan spöka ibland. Några sekunder senare kittlade det igen. Det fortsatte så, lite då och då, men bara fjäderlätt. Det var absolut inget som kröp och jag tänkte att det kanske var en fluga som förirrat sig genom mitt ganska vida byxben på yogabrallorna. Äh, den får väl vänta tills jag har mediterat klart.

Jag fortsatte att andas in i höger näsborre och ut i vänster.

Men så blev killet liksom större och flyttade sig, till andra sidan av knäet. Då var jag tvungen att slå upp ena ögat och se vad det kunde vara.

Ve och fasa! Jag såg något som glimmade till och liksom slingrade sig i vecken på mina randiga bomullsbyxor. Jag skrek inte (det är jag ganska stolt över … ), men jag kastade mig upp från liggande ställning och försökte slå bort vad jag trodde var en liten orm. Snabbare än blixten var doktorn på fötter och framme och då såg jag att upp och ner på golvet låg en liten, förskrämd ödla. En gecko. Stackars liten, så rädd han måste ha blivit när jag sopade till honom.

De är inte farliga alls. Har jag vetat det var en ödla har jag låtit den stanna på mitt knä och kollat vart den var på väg. Men jag var övertygad om att det var en orm.

Doktor Subud var förvånad. Det är vanligt att geckos sitter på väggarna men inte att de klättrar på yogastudenterna, sade han. Jag låg väl i vägen för honom, sade jag.

När vi åt middag senare på kvällen satt där två geckos på köksväggen. Jag tänkte att en av dem kanske var ”min”, så jag passade på att be om ursäkt.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

#Blogg100 / 26 Hiya Yoga Centre

Jag vaknade till en mängd ljud; hundar som skällde, tuppar som gol, klockor från klostren omkring, bilar och framförallt fågelsången. Det kvittras enormt här i buskarna och att bli väckt av den är fantastiskt härligt. Ett annat mycket välbekant ljud i Nepal är alla duvor. De kuttrar som bara den och det finns inget tak där det inte bor duvor under plåten. Det är ett jäkla liv emellanåt.

Det första jag gjorde var att glutta ut genom dörren, jodå, sol i dag minsann. Trevligt!

SAM_7968

Jaha, då var det bara att knalla ner till örtteet och nässköljningen då. Här är ett späckat schema minsann.

SAM_7957 mindreSAM_7973 mindre

Så var det dags för det tuffaste passet, en och en halv timmes morgonyoga. Jag tycker jag gjorde det väldigt bra som hängde med, men gissar på kraftig träningsvärk i morgon.

Äntligen frukost. Och äntligen KAFFE! Jag fick inget på flyget, sov över det. Så det är två dygn sedan. En kort minut funderade jag på att skippa kaffet helt och hållet, men nej. Jag dricker bara en kopp om dagen och den vill jag nog allt behålla. För den delen var även frukosten sagolikt god – chiliomelett, skivade frukter och vegs med örter. En toast och en balja kaffe till efterrätt.

Efter gofrullen funderade jag på en fotopromenad i omgivningarna men Diksha, ställets terapeut kom och hämtade mig för min första behandling – en helkroppsmassage. Flickan oljade in min blekfeta lekamen och knådade så det stod härliga till. Den lilla lokalen med stenväggar var ganska kall och när jag kom ut i solen igen kände jag mig ganska frusen. Jag satte mig i en bambustol trädgårdssolen och somnade bums. Inte förrän jag höll på att ramla ur stolen vaknade jag.

Dagen löpte på med varvad fri tid för vad vi ville och lektioner. Mat fick vi som sagt också; frukost, lunch och middag. Däremellan örtte.

SAM_8008 mindre

Lala, the manager, tyckte jag skulle behöva ett elschema och en väckarklocka. Elektriciteten i Nepal kommer ju och går och man har alltså ett schema på de ungefärliga tider man inte har tillgång till el. Lite bakvänt, kan tyckas.

Ja, som klyschan säger, tiden går fort när man har roligt. Kvällsschemat såg ut som dagen innan och vid halv tio somnade jag återigen gott.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 25 Blixtar och dunder, magiska under

När jag kom fram blev jag mottagen och välkomnad av Lala som presenterade sig som the manager.

SAM_8002

En yogalektion skulle just starta men jag var inte riktigt säker på när jag ätit senast, så jag tackade nej och bad om lunch i stället.

SAM_7946

Yummie … Gentle soup, garlic rice and curry. Betyder linssoppa, vitlöksris och currystuvning med vitkål och potatis.

Jag fick ett rum i ett nybyggt eco-hus. Det är jättefint och känns otroligt lyxigt med eget badrum. Sedan att lampan i taket inte är färdigmonterad och andra småsaker inte är fixade gör inget. De blir förmodligen aldrig klara.

SAM_7966

SAM_7962

Huset som står två centimeter bredvid ser mer ut som ett typiskt nepalesiskt hus. Där bor förresten en söt liten kille som jag just blivit kompis med.

SAM_7951

SAM_8016

Jag måste bara få sova, så jag ställde klockan och gick och lade mig. Ett par timmar senare var jag hyfsat pigg och var på mitt första yogapass på tre år. Märktes det? Jajamen.

Strax innan lektionen startade började det regna. Först lite lätt och sedan accelererade vattenflödet. Vojne – jag trodde nya ecohusets tak skulle rasa in av vattenmassorna. Regn är bra, speciellt här i dammiga Kathmandu, men det finns liksom gränser. Värst av allt var åskan och blixtarna. Det dånar och smäller och ljudet rullar mellan bergen. Jag skriker högt ibland, hoppar högt andra gånger. Fy, så läskigt det är.

Självklart tänker jag på alla de människor som inte har ett tak att söka skydd under. De som genomblöta och kalla får försöka hålla reda på sina pinaler och vänta ut störtfloden från himlen.

SAM_7960

SAM_7956

Sim salabim – just innan kvällsyogan var slut så upphörde ovädret. Först då mindes jag att det var exakt samma sak förra gången jag var här, för tre år sedan. Då bodde jag i tält, helt ensam. Nu är vi nästan tio personer här.

SAM_8000

Klockan sju är det middag och sedan ljusmeditation och samtal med ”doktorn”. Vid åttatiden fick jag äntligen gå och sova och vaknade inte förrän klockan ringde 06.30 morgonen därpå.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 24 Taxi, var god dröj

SAM_7910

Kathmandu från ovan, just innan landning

Viseringen gick snabbt men inte väskutlämningen. När jag äntligen kunde lämna flygplatsbyggnaden spanade jag efter en nepales med mitt namn på en skylt. Efter en stund hittade jag honom och vi kunde lämna Tribhuvan Airport för den här gången. För en gångs skull åkte jag inte direkt till hotellet eller barnhemmet. Nej, jag ska ju på yogacenter några dagar. Det ska bli mycket spännande!

SAM_7913

SAM_7916

SAM_7923

SAM_7920

SAM_7926

SAM_7927

SAM_7931

SAM_7940

Det tog väldigt lång tid att ta oss genom stan och på dåliga, slingriga vägar frakta mig och mitt fyrtiotrekilos bagage upp hit. Jag har varit här en gång förut, för tre år sedan, då jag tillbringade de två sista dagarna av min volontärtid här.

SAM_8014

SAM_8017

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 22 Toaskor

Hej alla! Jag konstaterar att det är svårt att blogga härifrån Hiya, yogacentret i bergen, där jag befinner mig den här veckan. Texter fungerar hyfsat (vissa tider på dygnet) att lägga ut men foton är värre. För att ni inte ska tro jag glömt er så lägger jag ut en bild med hälsning från mig.

SAM_7996Se, så söta toaskor jag har på mitt rum. Med smilemärke och allt. För övrigt kan jag meddela att taxiresan hit var spännande, som vanligt, att Kathmandu tog emot mig med flera timmars störtskurar och ett av de läskigaste åskväder jag någonsin upplevt. Jag har sköljt näsan, praktiserat yoga och ÄNTLIGEN fått kaffe.

Namasté!

 

PS: Det kommer mera, ge inte upp …

 

 

www.aynsley.se