Jag vill bara gråta

5/9:

På två dygn har många människor läst detta mitt blogginlägg. Besökarna är från Kiruna i norr till Ystad i söder. Plus Melbourne, Bodrum och Oslo med fler orter. Enligt min utmaning skickar jag en krona för varje besökare till Läkare utan Gränser. En av mina samarbetspartners, Whip Media, antog utmaningen och har lovat att dubbla beloppet. Tack!

Under två dygn hade jag 936 läsare. Vissa var uppenbarligen inne flera gånger, totala antalet inklickningar var över ett tusen. Besökarna kommer från Kiruna i norr till Ystad i söder, plus Melbourne, Bodrum, Oslo och andra platser runt om i världen. 

Jag skickar i dag in ett tusen kronor till Läkare utan Gränser. Totalt får de, från Whip Media och mig, alltså 2 000 kronor. Två tusen kronor är, som vi sade när jag var barn, en piss i Mississippi. Men, som jag brukar säga nu för tiden – alla pengar är bra pengar. Och alla bidrar efter sin egen förmåga. 

Jag vill poängtera att utmaningen aldrig var avsedd att bli en tävling. Nej, jag var så himla glad över att kunna beröra människor så pass mycket att man ville dela vidare för att fler skulle få läsa. Jag har fått en hel del meddelanden, inte bara här på bloggen och Facebook, det är uppenbart att många känner just den vanmakt jag försökte ge uttryck för i inlägget. 

Nog om det – nu jobbar vi vidare – för barnen. Ajj La Vjoo!

images

En kvinna blev avlyft av tåget. Alldeles nyss. Av polisen. Om jag velat har jag kunnat betala hennes biljett. Det har jag gjort förut när människor inte haft tillräckligt med pengar. Då skulle hon ha fått åka med. Men jag gjorde inte det. Inte den här gången.

Hon tyckte det var självklart att gratisåka eftersom hon kommer från krig och elände. Ingen ska bestämma över henne för vi vet inte vilket liv hon lever. Tycker hon. Det är säkert jättesant. Att vi inte vet, menar jag.

Men jag kan inte betala allas biljett på de argumenten. Och jag gillar inte hennes attityd. Å andra sidan är det kanske min attityd som behöver jobbas på? Även om jag levt i ett eländigt Nepal har jag inte upplevt krig och elände och aldrig behövt sova utomhus heller. Man kanske blir arg, då? Arg och stridbar? Förmodligen. Är man van att kämpa för sitt liv skiter man väl i en jävla tågbiljett.

Jag vill bara gråta när jag tänker på det.

I förrgår när jag lunchade med en väninna sträckte sig en smutsig, äldre kvinna över räcket till utomhusserveringen och greppade närmaste tallrik med matrester. Hon sörplade soppa så snabbt hon kunde för att hinna få något i sig. Ingen av oss hindrade henne och snart övergick hon till nästa tallrik. Personalen kom ut för att duka av, men lät henne äta en stund till innan de avbröt kalaset.

Tänk om det varit min egen mormor som, smutsig och illa klädd, gått servering upp och servering ner för att kunna stjäla sig en matbit?

Tanken får mina ögon att fyllas med tårar.

33886503-ledsen-smiley-emoticon-tecknad

I går morse kom en sjaskigt klädd man av utländsk börd in på frukostfiket. Han samtalade med caféägarinnan på knagglig svenska och engelska om smörgåsar. Jag hörde mynt skramla och förstod att han räknade och räknade. Jag stoppade en tjuga i fickan och tog kaffekoppen med till disken för påtår. Ifall hans pengar inte räckte. Tydligen gjorde de det, för han lämnade lokalen med en ostfralla i handen och kaffe i en plastmugg.

Jag vill bara gråta. Över hela eländet. Mänsklighet och mänskligt lidande. Vad ska vi göra? Vad håller vi på med? Hur ska det sluta?

Min ömma punkt får sig en rejäl smäll igen: är det rätt av mig att spendera så mycket pengar som jag faktiskt gör på att ideligen åka till Nepal, landet långt borta? I stället för att hjälpa människor på närmre håll?

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

cry_77799310

Jag är tydligen extra känslig i dag, för även det får mig att vilja gråta. Det kan vara PMS också. Jag vet inte.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

På Aftonbladets löp

Minns du min blogg igår? Om min hatt, skumpa och tiggare? Ajj La Vjoo och utryckningsfordon?

Joråsåatt … Det visar sig att vi hamnade i Kvällstidningen. Just när jag publicerade gårdagens blogg påannonserade en vän att vi var på Aftonbladets löp.

1538783_10152799017499104_7891192873688848546_nFöga smickrande, men bevisligen var vi där. Jag är ensam i Sverige om den hatten. Och, som en Facebook-bekant påpekade, ironiskt nog med en påse från Systembolaget. Jodå, som jag berättade i bloggen igår, vi hade köpt en flaska champagne på stan. Vår skumpaflaska har inget som helst samband med spiceoffer och missbrukarna som hittades vid änglarna, men den har kommenterats flitigt. Det bjuder vi på.

spice1En sån här incident är tragisk för alla inblandade parter, självklart offren, missbrukarna själva, som kanske får bestående men. Men jag tänker på anhöriga som måste lida alla helvetes kval över att inte kunna, eller inte hjälpa till när ens barn eller annan närstående är beroende. Sen har vi sjukvårdspersonal som får ta reda på resterna vid såna här ”olyckor”, polisen och i slutänden skattebetalarna förstås. Alla drabbas. Hela samhället. Så vad ska vi göra?