Härifrån stjäl man inte …

Häromdagen blev jag påmind om en händelse som berörde. Den gjorde mig både ledsen och glad. Ledsen över en människa med tragiskt livsöde men smått lycklig över att även hon, trots yttre påverkan, uppenbarligen har ett gott hjärta och fungerande samvete.

Jag vet inte varför händelser från den gräsliga julmarknadsmånaden på Sergels Torg poppar upp just nu, men så är det.

IMG_4607

En av de kalla kvällarna kom en hyfsat ung kvinna in i min paviljong. Hon var tydligt påverkad av något, men verkade intresserad av varorna och min verksamhet. Det var särskilt en hatt hon sade hon var förtjust i och bad mig lägga undan den till dagen därpå då hon skulle få pengar.

Visst gjorde jag det, även om jag inte för ett ögonblick trodde att hon skulle komma ihåg var hon varit och hitta tillbaka.

Hon hann knappt försvinna ut genom plastdörren innan hon kom tillbaka in, uppför den lilla trappan.

”Förlåt!”

I den utsträckta handen låg en guldfärgad Buddha.

IMG_46502

”Härifrån stjäl man inte”, sade hon. ”Förlåt.”

Min första reaktion var ilska, förstås, det var inte det första någon stal från mig på Serge. Men kvinnan var den enda som ångrat sig. Vi bytte några ord och jag gav henne en kram innan jag – bokstavligen – skickade ut henne i kylan igen.

Hennes ord värmer fortfarande. ”Härifrån stjäl man inte.” Det betydde alltså något för henne, vårt samtal gick igenom drogruset.

Ajj La Vjoo – flicka, jag hoppas du har det bra!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Några dagar i rampljuset

Jag har varit i ropet senaste dagarna. Har figurerat i lokal- bransch och veckotidningar, web- och lokalteve samt även riksteve. Det bara blev så.

Först ut var Littfest i Umeå, Norrlands egen litteraturfestival.

IMG_5126

Jag och Ajj La Vjoo lyckades hamna på en del tidningsbilder samt teve i olika former.

12891744_10154077888102495_5600616802721155559_o

Några dagar senare öppnade jag nyaste numret av Torg- & Marknadsnytt, knallarnas egen tidskrift med alltid lika informativt innehåll.

IMG_5122

Döm om min förvåning när jag möttes av ett halvsidefoto av mig själv och mitt varumärke, Ajj La Vjoo. Artikeln handlade om julmarknaden på Sergels Torg i december – en eon borta. En tråkig historia som ännu inte är avslutad.

(Vill du läsa mer om de trettiotre dagarna på världens dyraste, tristaste och felaktigt marknadsförd julmarknad? Här är länkarna: #Stockholmsjul är inte kul, del 1   #Stockholmsjul är inte kul, del 2       #Stockholmsjul är inte kul, del 3 )

Nästa mediaexponering visste jag om i förväg. I det tolfte numret av Året Runt fanns nämligen en teaser.

page2

Så kom då påsken och med den även Året Runt nummer 13.

12321396_10153647860317869_1585117485855189018_n

Där är hon ju … 🙂

Det är journalisten Lotta Modin som skrivit den fina artikeln.

Att publicitet ger effekt är solklart. Besökarantalet på min hemsida (även bloggen) har ökat dramatiskt och man har bläddrat runt på tusentals sidor. Jag har fått nya Facebookvänner, fler följare på Ajj La Vjoo-sidan på nyss nämnda Facebook och beställningar på varor och böcker ramlar in – jättekul, såklart!

Min fina vän och kollega Annica är på kattuställning i Stockholm under påskhelgen. Hon har förstås tagit med ett nummer av Året Runt att skylta med.

12919744_10205593682910612_2145384586573293465_n

Befinner du dig i närheten av Sollentuna under påskhelgen så kika in till henne på Rackethallen!

page

gladpc3a5sk

Glad Påsk, alla!

www.aynsley.se 

Nytt år – Nytt liv – Nytt äventyr!

God fortsättning på det nya året tillönskas härmed alla! Följare, vänner, bekanta och smygläsare. Och framför allt: ett riktigt gott nytt år till mig själv!

Årets första dagar har för min del varit varken lätta eller roliga. Men de är i alla fall början på ett nytt år, ett bättre än föregående. Det är ju inte bara ”mardrömsmånaden” i Stockholm som däckat mig. Redan i september flaggade jag för att jag måste trappa ner. Men – här sitter jag nu fyra månader senare med facit i hand: jag har planerat och genomfört importer från Kathmandu, en internationell mässa i Malmö, ett antal föreläsningar och klädvisningar samt en trettiotredagars julmarknad i Stockholm. Och så har jag jobbat däremellan. På mitt vanliga jobb som tolk, det som försörjer mig. Min envishet är en hälsofara, men jag vill verkligen inte avboka arrangemang om det inte är absolut nödvändigt.

Nu har jag lagt ner allt, gör bara det nödvändigaste. Jobbar då och då, eftersom jag måste efter brakförlusten i Stockholm. Annars sover jag halva dagarna, försöker vara snäll mot min katastrofala mage samt käkar hollistiska piller mot virusinfektioner, munsår och blåsor. Fy, så bitter och sur jag verkar. Nej, jag har planer och positiva tankar, men är mest så in i bomben trött och energilös att planernas genomförande får vänta. Facebook och sociala medier orkar jag inte med, är bara in och kikar ibland. Jag har fått en del smått oroliga meddelanden och mail om min tystnad (tack – det värmer att bli ihågkommen *hjärtahjärta*), men nu vet ni varför.

Förra året fattade jag en del felaktiga beslut. Det gör vi alla då och då och konsekvenserna kan bli små eller jättestora. Nu har jag ganska gott om tid att fundera över de kommande 354 dagarna. Vad vill jag ha ut av dem? Vad vill jag göra? Hur reder jag ut de frågetecken jag själv ställt upp?

Och mitt i min mentala mess och trötthet bestämde jag att vi måste byta sovrum. Bort från det stora, med mönstrade väggar, som ser stökigt ut så snart minsta lilla grej ligger framme. Tillbaka till det lilla rummet med utrymme för vår stora säng och en liten byrå, men där det känns rent och framför allt lugnt. Så maken och jag tillbringade helgen med att (i lugn och ro … ) städa garderober och flytta desamma, bubba sängar, sätta upp tavlor och lampor. Vi hann även med att sova halva dagarna, spela kort och äta god mat tillsammans med ett glas vin. Min man säger att jag sover mycket lugnare nu, i nya rummet. Det stämmer nog – och jag vaknar inte lika ofta mitt i natten heller.

Något som definitivt har fått ligga på is senaste veckorna är skrivandet. Det är en energipåfyllande sysselsättning, men ibland måste man prioritera. Senaste gången var i början av december vid sista kurstillfället på Skrivarakademins författarkurs med Sören Bondeson. Tyvärr kunde jag bara vara med ett par timmar, jag var ju fastbunden vid Sergels torg, men fick i alla fall med mig värdefulla synpunkter, tips och råd om mitt romanmanus.

Nu är det måndag morgon och jag sitter på bussen i snöyran. Bussen som ska ta mig till Stockholm och Viking Cinderella. Jo! Jag, som farit snart jorden runt på egen hand (Egypten, Turkiet, Lofoten, Nepal … ), har aldrig någonsin varit på en kryssning själv. Nu är det dags att passera även den gränsen. Jag ser fram emot att sitta på rumpan i tre dagar och hitta tillbaka till orden och skrivarglädjen. Inga avbrott för att fundera på vardagens trivialiteter som tvättstuga, lunch och fixa bokhyllan i vardagsrummet. Nej – när jag blir hungrig går jag och köper mig något. Frukosten serveras i matsalen och jag kan ta ett glas vin och delta i musikquizen om jag har lust. Förhoppningsvis fungerar inte internet ute till havs så jag behöver inte ens kolla mailen. Och så har jag gått med i en grupp där jag förbinder mig att skriva varje dag i hundra dagar. Precis vad jag behöver. Jag började i går – lite symboliskt blev det, med ett par listor bara. Nu är blogginlägget klart, den överbefolkade (vi är sju personer … ) bussen är strax framme vid Hakke Gård där vi ska käka lunch och när vi är tillbaka ombord ska jag ta fram min manuslunta.

Här ska skrivas!

Nytt år – Nytt liv – Nytt äventyr!

Heja mig.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Trettiotre dagar. Eller: #Stockholmsjul är inte kul, del 3

Klockan är halv nio på morgonen och egentligen borde jag vara i paviljongen för att skylta och fixa. Det är den sista dagen i dag. Den trettiotredje dagen på Plattan, på julmarknad. Dagarna har varit oändligt långa, men ändå har tiden rusat iväg. 12241720_10153353662038720_120958940303845413_nI går morse körde maken hyllor och ställningar hem till förrådet. Kvar är tomkartonger som tjänar som bord, med duk på, samt korgar med varor: väskor, handledsvärmare, byxor, handgjort papper, ryggsäckar, malas, buddhafigurer, halvvantar, barnmössor och mycket, mycket annat.

page

page3

page1

När jag tänker tillbaka på den här oändliga månaden känner jag mest trötthet. Min kropp är sliten och huvet vill inte alltid hänga med, men allra tröttast är jag över människors dumhet. Eller snikenhet. Jag brukar säga att man aldrig ska ångra något man gjort, men med facit i hand finns det en sak jag ångrar med den här julmarknaden: jag skulle ha åkt hem redan första dagen, utan att ens packa upp mina varor.

Jag skulle ha bett transportfirman hämta tillbaka mina två lastpallar och i stället frakta dem norrut igen.

12243478_10153354210353720_1857297378712339599_n

12274316_10153351131853720_6047009599350486209_nPaviljongen jag hyr är delad i fyra delar med plastvägg mellan. Inte helt täckande vägg, den slutar cirka en meter från taket. När jag börjat montera upp hyllor och packa upp kartonger kollade jag med City i Samverkans personal vilka mina grannar var. Det visade sig vara en butik med kläder och peruker samt en kille som säljer bakad potatis och en korvkiosk.

Jo, det är alldeles sant. Jag trodde först vår käre Floor manager skämtade med mig, men tyvärr var så inte fallet.

Självklart frågade jag vem som planerat detta – steka korv och laga mat i samma rum där man säljer kläder, tovat och stickat? Men jag formulerade det inte så, jag tror jag sade ganska exakt ”vilken jävla ärthjärna har kommit på det här?”. Floor manager sade att ”det är mycket allvarligt” och att det skulle åtgärdas omgående. Visst, mycket allvarligt med tanke på att jag beställt varor från Nepal för en ansenlig summa för att sälja på marknaden. Men naturligtvis trodde jag de skulle fixa detta genast och fortsatte min uppackning.

För att göra en lång historia lite kortare: efter många dagars tjat, böner, förbannelse och även en del tårar i min ensamhet hölls ett möte där det beslutades att man skulle sätta upp avskiljande plast. Jaha, plastväggar, trodde jag.

IMG_4612

Men, nej. Två gubbar kom farande från TenRep i Västerås för att sätta byggplast upp till taket.

IMG_4615

Joråsåatt …

Efter ytterligare ett par dagars svärande och klagande över korvos från min sida tog en av våra Floor manager med sig stora tejprullen och kröp runt och tejpade igen varje springa han kunde hitta.

Jag fortsatte mitt jobb för att rädda och skydda mina varor: varje morgon och varje kväll packade jag om, upp och ner så att förhoppingsvis ingen lukt skulle hinna sätta sig i dem. Varje morgon luktade det som fan av oset som legat instängt under natten. Mina egna kläder, stickad jacka och poncho, luktade korv trots att de bara befann sig i paviljongen under dagtid. Det är en lätt underdrift att säga att jag varit förtvivlad och skitarg. Fasan är ju att få missnöjda kunder, att av misstag sälja en hatt eller ett par vantar inpyrt av äckligt stekos.

Och faktum är att en hel del människor har vänt i dörren med kommentarer som ”Vad luktar det här inne?”, ”Vad äckligt det luktar”, och så vidare. Det är ju så här – att är jag hungrig och sticker in näbben i en korvmoj, då är det aptitligt. Kliver jag in för att se på hantverk luktar korven äckelpäckel.

Så varför packade jag inte ihop och åkte hem? Ja, som sagt, det är lätt att vara efterklok. Men jag trodde verkligen att de skulle fixa det här. Och när jag jobbar 12-14 timmar om dagen har jag inte så mycket kraft till annat. Att ta mina grejor och lämna området kändes helt oöverstigligt och jag har verkligen jobbat häcken av mig i två månaders tid i höst för att kunna genomföra detta. Självklart har jag haft en hel del kostnader också.

Det är klart jag skulle ha packat ihop och åkt hem. Redan första dagen, fredag 20 november.

Kulmen kom den dagen potatiskillen beslutade sig för att steka hamburgare och brände något så det stod svart röksky i hela paviljongen. Den här gången kom City i Samverkans personal inte undan med att sniffa lite lätt och säga att de inte kunde känna något. Nej, nu tog det bara ett par dagar så var tre snickarkillar där och rev ner plastväggen och satte upp plywoodskivor mitt i paviljongen. De stängde effektivt av allt os och all lukt. Tack Gud, Tack Buddha och Tack plywoodkillarna!

Projektledaren har lovat mig ersättning för allt strul jag haft. Tre gånger. Sista gången gav hon mig till och med sitt ord på det. Hon bad att få återkomma om hur kompensationen skulle se ut och har sedan dess inte svarat på varken mail, telefon eller sms. Jag bad maken ringa upp henne från sin telefon och han lyckades bättre. Maken säger att de väntar på ett mail där jag ska berätta hur många av mina varor som är skadade. Typ så.

Jag ska ta itu med det här i mellandagarna, kontakta en jurist för att se hur jag ska bära mig åt. Som jag ser det har City i Samverkan/TenRep i Västerås en hel del att kompensera mig för. Alla extra timmar och allt extra jobb. Plus marknadsföring. Ni minns väl ”de snygga glaspaviljongerna”?

Jag ber till Universum om att ingen kund fått med sig en förstörd vara. Skulle så vara fallet hoppas jag de hör av sig! Kompensation och ersättning utlovas, självklart.

För de som undrar kan jag berätta att, ja, jag har betalat hyresfakturan. Jag vågar inte riskera en tvist med City i Samverkan och Stockholms stad med sina advokater. Det kan bli dyrt och jag har Nepal att tänka på, inte bara mig själv. Däremot kommer jag som sagt att ta kontakt med en jurist så snart jag kommit hem och fått vila några dagar.

IMG_4764

10583830_10153408717603720_383069712068091442_n

Negativ sammanfattning av trettiotre dagar: Oändligt långa arbetsdagar. Det har varit kallt och jag har ont i ryggen av lyftande och bärande. Urkass försäljning, som ändå blev så mycket bättre när vi äntligen fick lyfta ut våra varor och skylta med dem.

Det gör mig ont om de försäljare på Sergel som ännu inte fått ihop till sin månadshyra: 45 000 kronor plus moms. Vansinnesbelopp, ja, jag vet det nu. De kommer hem på julafton med enbart skulder. Jag har haft tur (och fina produkter naturligtvis), jag har fått ihop till min hyra och de timmar jag hyrt in personal. Själv har jag jobbat gratis, så även maken som tagit ut semesterdagar och tjänstledigt för att hjälpa mig.

(Förresten – jag måste berätta, personalen på City i Samverkan gick runt häromdagen och frågade om vi kommer tillbaka nästa år? Jag förstår ingenting – komma tillbaka till vad? En affärspartner som vägrar svara på frågor, vägrar kommunicera? ”Ge mig en enda anledning varför ni tror att jag skulle komma tillbaka”, sade jag och lade till ett stort ”Nej, absolut inte. Nej.”)

Positiv sammanfattning: Jag har träffat så otroligt många trevliga människor och skapat många nya kontakter. Inte minst alla härliga nepaleser som kommit in och hälsat på, nyfikna på vem som skyltar med deras flagga. Många bekanta från sociala medier har varit in och hälsat på och även stödhandlat för Nepal – jag är jätteglad över att ni tagit er tid och över att ha träffat er. Jag tänker att det kommer mycket positivt ur det här på sikt – förmodligen ett par event och arrangemang här i Stockholm. Bland annat. Jag har kunnat bygga upp mitt fina varumärke, Ajj La Vjoo, ytterligare. Vi har fått flera nya gillare och följare på Facebook, hemsida och nyhetsbrev. Jag har också testat mina gränser till det yttersta med det här projektet och är väl medveten om att jag gått på övertid ganska länge. Utan makens support och praktiska stöd (markservice) skulle jag förmodligen inte stå på benen. Jag kommer att förändra hela konceptet och börjar få klart för mig vad jag vill få ut av det här.

Jag ska göra mitt allra bästa för att bevara alla positiva intryck och minnen från de trettiotre dagarna, att i minnet låta månaden framstå i ett glädjeskimmer.

Jag slutar med största TACKET till alla besökare, kunder, vänner i Sverige och Nepal, alla som på något sätt stöttat och hjälpt mig, min fina personal, alla härliga paviljonggrannar (främst ”mina” tjötiga gubbar), City i Samverkans markpersonal här på Plattan (jag vet att även ni haft det tufft emellanåt). Som vanligt går det största tacket till Maken, Gud, Buddha och Universum. Och om sisådär tio timmar får jag packa ihop och åka hem. Hallelujah. Ajj La Vjoo!!

112362

God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag mig själv och alla er andra!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Because I´m worth it …

Jag har haft en trevlig dag på jobbet. Trots strulet jag berättat om i de två föregående blogginläggen. Anledningen till trevligheterna är självklart kollegor/grannar. Idel tokiga gubbar och kärringar. Sådeså.

untitled

Vi skrattar, käftar lite och hjälps åt. Underlättar livet lite för varandra.

Och så har vi ju alla våra kära kunder och gäster. Förstås.

IMG_4807

I paviljongen har jag påhälsning av författarkollegor …

IMG_4809

… Nepalkollegor …

IMG_4800

… samt en del kunglighetr: King of Estonia. Inte dåligt, hörni.

Den gångna helgen, fjärde advent, var den första helgen vi hade någorlunda inkomster. Tack Gud, Buddha och Universum. Maken var inte närvarande, han var hemma i Sundsvall och firade jul med fyra barn och en far. Jag skulle också ha velat vara med, men någon av oss måste vara i paviljongen. Klockan sex lördag kväll stängde jag paviljongen och tog tunnelbanan hem. När jag passerade de inbjudande restaurangerna på ”hemgatan” bestämde jag mig raskt för att gynna en av dem.

IMG_4810

Jag beställde ett glas Cava,

IMG_4811

grillspett med hälleflundra, räkor, lax och pilgrimsmusslor.

IMG_4812

Och som avslutning: kaffe, två centiliter Grönstedts Monopole samt en chokladpralin som serverades med bär.

IMG_4817

Hallelujah! Detta var jag värd. Definitivt. Amen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

#Stockholmsjul är inte kul, del 2

Fakturan på julmarknadskalaset anlände i slutet av november. Den första december skickade jag ett mail till City i Samverkans VD och bestred densamma med hänvisning till sex punkter – falsk marknadsföring av ”glaspaviljonger” var naturligtvis en av de två kärnpunkterna.

Övriga punkter var bland annat det marknadsföringspaket de utlovat: vi, åttio handlare (vi är tjugo … ), skulle presenteras på #Stockhomsjul:s hemsida med namn, företag och verksamhet (efter tre veckor kom en fotograf och tog bilder på oss och efter ytterligare ett par dagar presenterades vi på hemsidan), sociala medier ska kontinuerligt uppdateras (det är bara att kolla på Facebooksidan: #Stockholmsjul, för att se att det inte stämmer).

Självklart bad jag om en bekräftelse på mitt mail, min bestridan. Bekräftelsen uteblev, men en vecka senare kom ett brev på posten. Hotbrevet, som jag kallar det. Det var ställt till samtliga handlare.

IMG_4797

City i Samverkans VD anser att vi fått det vi blivit lovade. Uppenbarligen är han inte läskunnig. Däremot ”lovar” han att de nogsamt ska följa upp att vi betalar våra fakturor.

Följande mening, att ta emot konstruktiva synpunkter på förbättringar som de kan åtgärda – jadå, det hände en del efter mötet som hölls: så småningom kom det julmusik, någon fixade dit en kör som stod i ett hörn på torget och sjöng och som jag nyss nämnt blev vi så småningom presenterade på hemsidan. Vi blev till och med erbjudna hjälp av deras visual merchandiser att inreda våra butiker så kunderna skulle finna dem mer attraktiva. Våra butiker som kunderna inte ens går in i eftersom de inte kan se in i dem. Man fixade till och med dit Lucia, visserligen den elfte december, men ändå.

Sedan yrar han om att nästa år blir julmarknaden ännu bättre och så var det något om att jobba tillsammans mot optimal framgång. Hallelujah, vilken bullshit.

Jodå, jag är fortfarande arg. Men mest besviken och trött. Jäkligt trött, både fysiskt och på det bemötande vi fått. Som jag ser det har vi mötts av en nonchalans av höga mått.

Den nionde december skickade jag nästa mail till VD:n där jag fortsatte hävda att jag ingenstans hittat den information han hävdar att vi fått – att glaset blivit till plast. Jag bad honom skicka mig kopia av mailet där det framgår, ifall jag missat det. I dag är det 21 december och han har fortfarande inte svarat. Jag undrar om det är det VD Per Eriksson menar med sista meningen: ”Är det ni något ni undrar över står vi självfallet till ert förfogande”?

Det har varit problem med elektricitet och det har regnat in i vissa paviljonger. Bland annat min.

IMG_4674IMG_4673

Sammantaget har det varit en hel del problem på plats och det gör liksom inte trötthetsfaktorn mindre. Det är mycket ”mañana” här och det tar tid innan något händer.

Jag vill dock poängtera att personalen på plats, de unga män och kvinnor som jobbar här på Plattan, nog gör så gott de kan. Det är inte dem min kritik riktar sig mot.

Tror ni att det är slut här? Nejdå – jag har allt sparat det saftigaste till sist. Fortsättning följer …

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Att ta bladet från munnen. Eller: #Stockholmsjul är inte kul / del 1

Att ta bladet från munnen – det är ett talessätt för att berätta något man tidigare hållt tyst om. Och ni vet hur det kan vara – även om det går illa för en i vissa sammanhang har man ingen lust att låta alla få veta det. Man säger ”Åh, det går jättebra och är väldigt roligt” när någon ställer frågan ”Hur går det?”.

12309886_1159387427423922_263315085032432523_o

För en månad sedan, den nittonde november, åkte jag till Stockholm med intentionen att sälja tvåhundrafemtio kilo nepalesiskt hantverk. Via företaget TenRep i Västerås hade jag bokat en glaspaviljong på Sergels torg för ändamålet.

IMG_4694

(Visst står det väl glaspaviljong i prospektet? Eller är det jag som är tokig?)

Dyrt, japp – men allt är relativt. Självklart räknade jag kallt att få pengarna tillbaka och mer därtill: Julmarknad. Stockholm. Glaspaviljong. Vågar man inget vinner man inget. Dessutom var det liksom den enda julmarknad där det fanns platser kvar. Borde jag ha dragit öronen åt mig? Japp – men det är lätt att vara efterklok …

IMG_4693

(Visst står det glaspaviljong även här? Och visst ser väl glaspaviljongerna genomskinliga ut? Ni vet, så där som bara glas gör?)

Ett koncept som inte kan gå fel. Eller?

I dag vet både jag och mina tjugo knallegrannar bättre.

12241720_10153353662038720_120958940303845413_n

(Stockholmsglas?)

Vi har haft två möten med City i Samverkan/Stockholms stad angående detta. Uppenbarligen har några av utställarna/knallarna fått veta i förväg att glaset förvandlats till plast, men långt ifrån alla. Själv har jag gått igenom hela den mailkorrespondens med TenRep i Västerås och City i Samverkan som föregick avtalsskrivningen, men de enda två ställen jag kan hitta något om material är i deras eget prospekt (se de två fotona ovan). Jag har mailat City i Samverkans VD och bett dem visa var och när jag fått informationen – men självklart svarar han inte. Överhuvudtaget är de duktiga på att tiga ihjäl och förhala saker här.

Mötena har inte lett någonvart, lokalradio och teve har gjort reportage och det raljeras över oss ”drömmare” i sociala medier. Jag anser inte att vi är drömmare eller idioter som satsat stort på detta projekt. Stockholm är fullt av julmarknader, hur skulle jag kunnat veta att just denna är både dyrast, falskt marknadsförd och oprofessionellt genomförd?

Självklart har vi bestridit fakturan. Vi har ju inte fått det vi blivit lovade. I stället för snygga, designade glaspaviljonger har vi tillgång till knappa nio kvadratmeter i en ogenomskinlig, växthusliknande kvadrat i plast. Förbipasserande människor vågar sig på en snabbglutt in genom dörren, om ens det.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tycker att Sergels torg överhuvudtaget verkar vara en konstig plats för julmarknad, jag har svårt att tänka mig det skulle ha varit en höjdare även med de utlovade glaspaviljongerna. Men faktum är att när man äntligen utverkat tillstånd för oss att skylta även utanför paviljongen (efter drygt tre veckors öppethållande … !! Jo, det är säkert, det är så saker och ting sköts här) så dubblerades försäljningen åtminstone för min del redan den första dagen.

IMG_4764

Nu syns våra varor och vi får in många extra besökare, såklart. Tänk bara så mycket försäljning vi har missat de tre första veckorna. Inkomster vi aldrig kan hämta igen. Jag är arg, besviken, ledsen och mycket trött efter snart trettio dagars oavbrutet arbete, tio till tolv timmar varje dag. Plus två månaders förberedelser och logistik. Maken har självklart varit till god hjälp, men det har varit en oerhört tuff höst.

Detta är del ett. Det kommer mera, och det blir inte bättre, tvärtom. Det handlar om idiotiska lösningar, brutna löften med mera.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 52 Kaos är granne med Gud

Stagnelius ord får stå som rubrik till det här onsdagsinlägget. Kaos är granne med Gud. Va? Vaddå torsdag? Oj, *rodnarklädsamt* är jag en dag sen? Då är rubriken riktigt passande då, kanske?

Tillvaron har sannerligen varit kaotisk de senaste veckorna. Livet har rusat på i etthundraåttio knyck och mina åtaganden löst av varandra som pärlorna på en mycket tätt trädd mala. Det har varit deadlines, krävande kurser, en ocean med mail till och från Nepal, mässor och utställningar runt om i landet och nu då – som grädden på moset – en enorm, trettiodagars julmarknad i Stockholm.

Mina dagar de senaste månaderna har ägnats åt att fundera och planera, handla och förhandla, läsa och skriva avtal, lösa finansiering, skissa på möblering och inredning i min hyrda paviljong, fixa bemanning tio timmar om dagen i trettio dagar, beställa och betala varor och … och … och …

För den delen inte bara dagar, jag har vaknat många nätter med panik och ältande tankar. För ett par veckor sedan vaknade jag av att jag grät – vad har jag gett mig in på? Det funkar inte, det går aldrig. Volontärtiden i Nepal har hittills varit mitt livs största projekt. Det är här är större logistiskt. Mycket större.

bild 3 (2)

bild 1 (2)

bild 4

I går, onsdag, gick i alla fall trehundra kilo hantverk med långtradare till Stockholm och i morgon, fredag, har jag beställt utkörning till Sergels Torg vid tiodraget. Nu sitter jag på tåget, på väg. Ingen återvändo. Jag vet, att om jag klarar jag det här så fixar jag vad som helst.

Den här dagen måste gå till världshistorien. I går kväll var jag inbokad på fina Spa Juniskär, utanför Sundsvall, på Nepalkväll med kort föreläsning och lokala modeller som visade våra fina kläder, smycken, hattar och väskor. När vi kom hem vid tiotiden måste jag packa upp alla grejor och packa om till Stockholm. I förmiddags kom nämligen de sista sju enorma lådorna med hantverk från Nepal. Och så måste jag leta vinterskor och vinterkläder och packa för trettio dagar. Jodå – jag kommer nog hem en vända då och då, kanske, men jag vet inte riktigt när. Jag fick min fina skylt i absolut sista sekund och har också, äntligen, beställt ett kassaregister. Sedan tog jag tåget till Hälsingland där jag hade ett sedan länge inbokat tolkjobb. Jag hade ganska tung packning, så när jag kom till stationen i hälsingeorten lyxade jag till det och beställde en taxi. Det finns gränser till och med för vad jag orkar och vill. Jodå, så är det.

Jag skulle få vänta minst en kvart på bilen, sade tjejen i luren, men det kom en taxi redan efter sisådär fem minuter. Och vet ni – det är nu och här vi kommer till avsnittet om Gud. Gud är för mig detsamma som godhet, omtänksamhet, barmhärtighet och generositet.

Denne taxichaffis var osäker på hur han skulle slå på taxametern, han berättade att han kör mest färdtjänst annars. Han sade ”Äh, skit i betalningen, jag skulle ändå åka den här vägen.”

Jag blev alldeles perplex. Va? Finns det någon som gör något för andra i dagens samhälle och dessutom tycker det är okey? Faktum är att jag fick ståpäls, som Gunde brukade säga. Jag berättade för mannen att jag jobbar en hel del i Nepal och sade att om det var okey för honom så matar jag gatubarn för en hundring i stället för den då nyligen avslutade taxifärden.

Han blev jätteglad, verkade det som. ”Ja, gör det!” sade han.

Det påminde mig om att det kanske inte gör något om den inte blir alldeles perfekt, den här julmarknaden på Sergels torg. Det är huvudsaken att jag gör det, genomför den. Hjälp mig nu att hålla alla tummar för att vi får sälja det allra mesta av vårt fina hantverk. Jo, jag är mycket stolt över våra kvalitetsvaror! För får jag sälja – kan jag köpa mer från kvinnorna i Nepal, och det gagnar alltid barnen. Alltid.

SAM_2265

SAM_2377

10363526_10152222106848720_6763900164827736726_n

Just nu sitter jag på tåget och beräknas anlända Stockholm inom en timme. Det är tågstörningar i trafiken på grund av kopparstöld. Nej, det är inget aprilskämt … Jag ska ta tunnelbanan och leta mig ut till min tillfälliga bostad strax norr om centrala Stockholm. Nu är jag strax i mål. Sedan är det bara trettio dagar kvar. Är jag stolt över mig själv? Joråsåatt …

Kommer du till Stockholm under perioden 21/11 – 23/12 så kom för sjutton till min paviljong och säg Namasté!

 

 

www.aynsley.se