Närvarande, men frånvarande

Jodå, jag finns här. Trots att jag inte gör mycket väsen av mig nu för tiden. Som vanligt, när jag inte lägger ut några blogginlägg på ett tag, får jag oroliga frågor.

Tack, jag mår bra. Nej, jag har inte slutat blogga. Ja, det är mycket nu.

collage jag

TACKSAM för att just du bryr dig, är jag! Att du frågar efter mig även när jag är frånvarande. Eller det är kanske just så det är – man saknar kon när båset är tomt, som det gamla talessättet påstår. Ett dumt ordspråk som jag inte är speciellt förtjust i, egentligen. Kan ha att göra med att jag inte gillar kor. Höll till och med att bli uppäten av en för ganska många år sedan. Det går bra att fråga min mamma, om du inte tror mig, hon skrattar ännu …

Dagarna går åt till att käka elefant, tugga för tugga. Älskar den liknelsen – har hört den flera gånger senaste tiden. Nästan alla mail är besvarade, en rosa resväska är fixad, tankverksamheten går på högvarv.

Om en månad är det Bokmässa i Göteborg där jag brukar ha så fantastiskt roligt. I år delar jag monter med den fina författaren Pia F Davidsson. En höjdare, minsann.

collage 2015

Innan dess hinner jag med en repa till Nepal.

collage nepalJag längtar efter Kathmandu, ungarna och kaoset i stan. Tar med gummistövlar, verkar som om monsunregnet inte upphört ännu. Tjugoåtta grader varmt låter visserligen halvjobbigt, men det går nog det också.

Så snart är jag ifatt livet igen, känns det som. Sommaren har bestått av jobb, jobb och mer jobb: fiskfabriken (jodå, min mobil luktar fortfarande fisk), ryggskott, Piteå etc. Självklart har jag också njutit av vackra, sköna sommarkvällar tillsammans med maken, altanen och grillen.

Men just nu befinner jag mig i slutskedet av en intensiv kursperiod ”Att vässa mig som talare”. Det är fantastiska Åsa Rydhard som arrangerar kursen som avslutas med bootcamp i Stockholm nästa vecka. Och 28/8 kl 23.59 är det deadline på Ariton Förlags nästa novellantologi Över en vårfika. Hinner jag? Hm, förmodligen blir det en slutspurt framåt midnatt den 28 augusti.

Så varför sitter jag här? Jag borde skapa en superhjältekaraktär, skriva en tjugominutersföreläsning samt fundera på hur Anna och Sara ska beröra läsarna av min novell i Över en vårfika.

Men först frukost. See you, folks!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Skarpt (vilo-)läge

Jag visste att jag snart måste göra något åt ryggen, men har tänkt att jag stärker den varje dag på jobbet när jag går och står och kutar omkring. Jag lyfter klokt och det har gått bra i flera veckor.

frvnad-smiley-37845151

Men i måndags hände något. Jag är ganska säker på att de många knyckarna när jag försökte få upp en igenfrusen dörr till fryshuset på jobbet är en starkt bidragande orsak. Måndag natt vaknade jag flera gånger av brännande värk i bäckenet och kunde inte ligga på rygg, så obehagligt var det. Tisdag var jag tack och lov ledig från Skatans fiskbutik och kunde ta det lugnt och vila kropp och rygg. Natten gick mycket bättre och jag tänkte att jag fixar att jobba de här två sista veckorna om jag tänker mig för och ser till att inte behöva lyfta tunga fisklådor.

Jag ska bespara läsarna en massa smärtsamma detaljer, nöjer mig med att berätta att i förmiddags böjde jag mig efter ett par byxor och sedan var det kört. Lyckades få tag på telefonen och ringde maken som fick åka hem från jobbet och hjälpa mig upp från golvet.

13729079_10153904240533720_3231789192449171574_n

Några timmar senare ligger jag nu i en någorlunda bekväm ställning i sängen uppallad med kuddar under huvudet, hoprullad handduk under svanken och med telefon, iPad och Voltaren inom lämpligt avstånd.

Fy sjutton så trist. Dels att ha ont, naturligtvis, och inte kunna röra mig obehindrat. Men också för att jag sinkas så oerhört i allt jag vill och måste göra innan den hektiska hösten börjar.

Så inser jag att det är kanske just det. Jag behöver vila. Jag måste vila, både kropp och huvud. Jag känner hur oerhört trött jag är och klockan är bara lunch. Självförvållat, visst, men det gör inte saken bättre. Men jag tror på fullt allvar att Universum sade ifrån nu. Som den plikttrogna människa jag är tycker jag synd om arbetskamraterna i fiskbutiken jag satt i klistret, men kan inte göra något åt det. Skulle det ha drabbat någon av dem skulle jag tycka att de självfallet skulle vara hemma och bli frisk igen, men när det gäller mig själv är det ju inte samma sak.

När ska jag lära mig?

Så – det är väl bara att tacka Universum för att jag var hemma i vardagsrummet när jag rasade ihop och inte på jobbet eller någon annanstans.

I morgon är en annan dag. Sådeså.

 

 

 

www.aynsley.se