Dag tolv var en fredag. Vi var bjudna på lunch hos min nepalesiska syster och planerade att göra ungefär ingenting under förmiddagen. Vi käkade sen frukost – egentligen alldeles för sen med tanke på att vi var bortbjudna på lunch – och slappade sedan i hotellträdgården tills det var dags att ge oss iväg.

Långa köer efter vägkanterna. Det var motorcyklisternas tur att få tanka ett par liter den här dagen.

Snart var vi framme och fick sätta oss till bords.

Som vanligt fick vi en läcker vegetarisk lunch, denna gång med pasta och ägg. När vi ätit klart bjöds vi även på en rejäl överraskning. Jag fick en sherpadress och maken en sherpaskjorta. Se så fina vi blev!

Sherpa är ett av de ungefär hundra folkslag som finns i Nepal. Vår värd och hans dotter är Sherpafolk, även om de heter Lama i efternamn.

Efter rundvandring i huset, inklusive takterassen, gick vi för att besöka Nepals enda ortopedsjukhus, som ligger alldeles i närheten.

Eftersom jag är Rotarymedlem blev vi erbjudna en rundtur på det unika sjukhuset. Mycket intressant att få en liten inblick hur den nepalesiska vården fungerar.

En Chairman berättade om sitt sjukhus och att Rotary i Belgien stöttade verksamheten de fem första åren.

Det här gröna tältet på gården restes efter jordbävningen i april och härbärgerade då ungefär tre hundra patienter.

Sedan fick en av överläkarna ta vid. Vi fick en snabb, men noggrann sightseeing genom de olika avdelningarna. Först efteråt, när vi skulle skiljas åt, förstod vi att han hade lämnat flera patienter på akutavdelningen att vänta för att serva oss västerlänningar.

På den här avdelningen vårdas fortfarande människor som skadades vid jordbävningarna för nio månader sedan.

Barnavdelningen.

Journalsystemet.

Röntgen.

Ett av de privata De luxe-rummen.

Där finns nämligen teve. Vår guide berättade vad de respektive rummen kostade, men det hann jag glömma. Dyrt var det i alla fall inte, enligt våra mått mätt.

Labb och provtagning.

Man bygger en ny, modernare akutmottagning.

Apoteket.

När vi kom tillbaka till sjukhusets entré satt där en hel hop med människor och väntade. En ur personalen försökte få med läkaren till ett väntande fall och det var här vi blev varse att han lämnat patienterna för vår skull. När vi förstod tackade vi omgående för den fina servicen och förklarade att vi definitivt inte ville störa verksamheten, men innan vi gick ville han visa oss de många hyllorna med journaler. De står helt öppet intill sjukhusets entré. När han fick veta att i Sverige har vi datoriserade journalsystem skrattade han. Man måste ha elektricitet också, om man ska ha datorer.

Även om allt, enligt vårt sätt att se det, är väldigt enkelt så verkar det som om sjukhuset fungerar mycket bra. Man har även en manlig och en kvinnlig avdelning där man tar emot de fattiga patienter som inte kan betala för sig.

En mycket intressant eftermiddag och jag tackar Rotary och Universum att jag fick uppleva även detta!

En parentes – det var här, på fältet utanför sjukhuset som våra vänner i Jorpati bodde i tält en vecka efter jordbävningen i april, tillsammans med hundratals andra människor i området.

(Mot toppformen var det … hm. Jo, jag har promenerat en hel del i dag, plus käkat nyttigt och druckit Chagate. Ett glas vin och ett parti Canasta blev det också på kvällen = må bra-faktor)

Ajj La Vjoo

Jag har förmånen att vara medlem i Rotary Club Njurunda och tyckte det skulle vara intressant att träffa Rotarymedlemmar i Kathmandu, Nepal. Om det fanns någon klubb, vill säga. Jag blev överraskad, kontaktuppgifter till klubbar i Kathmandu fyller tre sidor på Rotarys hemsida. Imponerande.

Vad Rotary är? Det är ett gigantiskt yrkesnätverk, det sägs till och med vara världens största. Man gör humanitära insatser över hela världen och deltar i ett otal projekt i många länder. Enligt den senaste statistiken jag såg finns cirka 32 000 klubbar runt om i världen.

Min nepalesiske vän Bimal kontaktade den av klubbarna som geografiskt ligger närmast det barnhem han driver, Rotary Club Jawalakhel. De har möten på söndagmorgnar och vi var välkomna att delta.

Det tar en modig timme med taxi, så vi stod ute och väntade redan klockan sju på morgonen.

En timme senare var vi framme och togs emot av representanter för Rotary Club Jawalakhel.

Vi bjöds på frukost och kaffe.

Det var både roligt och förvånande att höra att 75% av medlemmarna är kvinnor.

Så var det dags för möte.

Klubbens fyra ledord som man inleder mötet med. Härligt, tycker jag.

Jag presenterades som gäst från Rotary Njurunda, Sweden. Med största sannolikhet den första ever 🙂

Dagens föredragshållare var en kanadensisk kvinna, bosatt i Kathmandu sedan nio år, som arbetat med den nya konstitutionen. Det var mycket, mycket intressant, både vi och nepaleserna fick veta höra om det politiska spelet bakom konstitutionen.

Sedan var det dags för underhållning nummer två – nämligen jag. Jag fick några minuter att berätta om mig själv, min verksamhet i Nepal och Rotary Njurunda. Självklart bytte den kvinnliga presidenten och jag vimplar.

Rotarypresidenten från USA väntas på besök nästa vecka. Man planerar festligheter den tionde februari och man frågade om jag är kvar då. Tyvärr inte, annars har jag nog blivit ditbjuden. Jag ombads att skriva in mig i gästboken och sedan var mötet slut.

Tack Gud, Buddha och Universum för allt trevligt och annorlunda jag har privilegiet att vara med om!

Ajj La Vjoo

www.aynsley.se