Etikettarkiv: pilgrimsresa

Stairways to heaven!

Postat av
Svara

Det är många trappor i Nepal. Upp och ner går vi. Upp och ner till tempel, upp och ner i bergen. Ben och rygg blir starkare och flåset bättre. Sedan igår är vi uppe i Nagarkot drygt 2000 möh och här är luften tunnare och här flåsar vi bra när vi går i trapporna. Det är nivåskillnader mellan rum och restaurang och allt.
Utsikten är vidunderlig, snötäckta toppar, solnedgång och soluppgång. Jag pratade just med de som jobbar här – vi har tydligen enorm tur, det har varit disigt och klarnat upp precis i går, när vi anlände.

Några foton från när vi anlände hit i går, solnedgång och den underbara dagen i dag, med soluppgång vid sextiden. Vi har nu yogat och mediterat ätit frukost och åker vidare om cirka en timme.

Jag vet att det väntas på mina blogginlägg och därför gör jag ett snabbt inlägg nu. Vi är på pilgrimsresa och jag har hur mycket som helst att berätta och visa, men inte vill jag sitta vid datorn hela tiden de här dagarna. Det är första gången på tre dagar jag ens plockar upp den ur fodralet i dag.

Det kommer mer bilder så småningom, både på kids och annat

Till dess – håll till godo med ett av paradisen på jorden, Nagarkot.

 

 

 

 

 

Tårtäventyr

Postat av
Svara

Som jag berättade i ett föregående inlägg skulle vi ta med några tårtor till kidsen på barnhemmet.

Jag frågade i hotellets reception var närmaste Bakery fanns och det var bokstavligen runt hörnet, tog endast ett par minuter att promenera dit. De hade bara två tårtor i disken och när jag berättade att jag ville ha fem stycken och de skulle hämtas klockan två på eftermiddagen blev de två unga damerna bekymrade. Fem tårtor på tre timmar? Ja, tack, om det är possible. Plan nummer två var att ta en taxi till det stora varuhuset, men det känns bättre att gynna de lokala hantverkarna och producenterna.

Hur som helst så ringdes det och överlades och jag fick löfte om att de skulle vara klara klockan två. Jag hade mina dubier, vi är i Nepal och jag sade till väninnan att vi får nog fasen vänta till framåt tre innan vi möjligen får dem! Jag fyllde i en ordersedel och betalade handpenning och sedan gick vi och shoppade på annat håll.

Taxin som skulle ta oss till barnhemmet kom strax före två, vi lastade in alla fadderbrev och presenter och bad chaffisen vänta medan vi hämtade the cakes. ”Vad var det jag sade”, typ, en av damerna bad om ursäkt och bad oss vänta 5-10 minuter med hänvisning till ”nepali time”.

Efter några minuter kom mina förutfattade meningar på skam när en minibuss parkerade framför the Bakery och ägaren själv kom bärande på ett gäng kartonger. Våra tårtor!

Damerna verkade lättade och började genast vika kartonger.

Och har ni sett vilka fantastiska konstverk?!

Jag har nog aldrig sett vackrare tårtor!

Barnen blev förstås överlyckliga (förmodligen även de vuxna … ) Dock vet jag att de blir minst lika lyckliga när de får sina fadderbrev och gåvor, men det var roligt att få berätta detta om tårtorna då det var ett nytt äventyr även för mig.

Jag vill berätta för faddrar och sponsorer att jag lämnar inte själv över era brev och gåvor. Föreståndaren får ta hand om alla påsar och dela ut och läsa brev och meddelanden i lugn och ro med vart och en av barnen senare. Även om vi självklart har har köpt och tagit med gåvor till alla 25 barn (24 flickor plus husfruns lille son <3 ) får de inte några brev och vi vill inte peka ut vissa barn eller göra dem ledsna.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

All the way to Godawari

Postat av
Svara

Det tar lång tid att förflytta sig i det här landet, främst beroende på de oerhört dåliga vägarna. Jag vet inte hur långt det kan vara i avstånd till barnhemmet på andra sidan huvudstaden, Kathmandu, men knappast mer än tre-fyra mil.

Vi kom i alla fall iväg några minuter efter två. Restiden är 1,5 – 2 timmar, beroende på hur tät trafiken är. Den här dagen hade vi tur, det var holiday och inte lika många bilar och motorcyklar som vanligt och båda resorna tog bra precis 1,5 timme.

Det är mycket att se på efter vägen och jag är så himla glad att jag köpt en ny telefon för det blir så väldigt bra bilder, även om jag tar dem på skumpig väg inne i taxin. Mycket lättare att hantera också än med min iPad.

Ljugarbänken?

Det är så fruktansvärt dammigt och smutsigt på vissa vägsträckor. Se hur motorcyklarna och växterna ser ut! Helt grå.

Kontraster! På ena sidan vägen lyxvillor och på andra sidan hus som ser ut att rasa ihop när som helst.

Världens största sandlåda att leka i?

Men nu är det nära!

Det är lite tajt i trafiken ibland … Vår för kvällen inhyrda chaufför var urskicklig.

När jag beställde taxin fick jag frågan om vi ville bli droped off eller om the taxi driver skulle vänta på oss. Eh … jaha? Det är klart han får vänta om han har lust med det. Jag fick till svar att det skulle kosta 3000 NPR (ca 285 kronor) för bilresa 3-4 timmar t/r plus att chaffisen väntar i sin bil tills vi är klara, 2-3-4-5 timmar, så länge vi har lust att stanna. Det är nämligen så att det blir förmodligen dyrare för honom att åka hela vägen tillbaka med tom bil, eftersom han knappast får någon körning i byn dit han skjutsat oss. Väntar han får han mer än dubbelt betalt så det blir en win-win situation.

Vill slutligen berätta att när vår bil körde in genom grindarna och vi klev ut och hälsade på alla slöt en av flickorna upp bredvid mig och sade med låg röst ”This is a very happy moment, Mam”.

Kan det bli bättre än så? <3

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Fairtrade shopping

Postat av
Svara

Jag sover så gott här, det tror jag de flesta gör. Bland annat beror det nog på luften, vi befinner oss faktiskt 1200 möh och det är många intryck att smälta och ta in varje dag. Man blir trött helt enkelt, ganska tidigt på kvällen.

Vi vaknade utvilade och pigga och efter frukost var det dags att sätta igång, vi skulle hinna mycket innan det var dags för det efterlängtade besöket på Moonlight Childrens Home på eftermiddagen, det barnhem jag sponsrar och värvar fadderfamiljer till.

Först stannade vi till vid the bakery. En av faddermammorna skickade med en slant för att köpa tårta till kidsen. Man hade bara två tårtor och blev aningen bekymrad när jag sade jag ville ha fem stycken och det måste vara Black Forrest Cake som verkar vara den mest populära sorten här. I och för sig har det räckt med tre tårtor, men de kostar nästan ingenting och pengarna räckte precis till fem, så varför inte?

Hur som helst – det är nog inte var dag en turist beställer en massa tårtor i dessa hoods i Tinchulee, så det ringdes och ringde och överlades och till slut fick jag beskedet att det skulle fungera. Innnan vi gick fick vi fylla  i en ordersedel och betala handpenning.

Man måste liksom upp på roof top när tillfälle ges och njuta av vyerna. I mitten syns stupan, Boudhanath, och bergen omsluter ju hela staden Kathmandu med dess förorter, stadsdelar och byar.

Det har poppat upp ett och annat lyxhotell i Tinchulee-backen. Lite malplacé, anser jag, och lyxen är det nog si och så med. När jag var här i maj blev vi inbjudna på visning av ett av hotellen. Som vanligt är det snyggt på ytan, men mögeldoften känns tydligt i vissa korridorer och rum. Pengar kan inte köpa en fri från de gräsliga monsunregnen och dess efterverkningar på de här breddgraderna. Hur som helst, tyckte jag det var roligt att visa reskompisen ett par kontraster till grannen ”hål i väggen”.

Vi hann inte ner till Boudhanath den här förmiddagen eftersom vi shoppade för mycket på vägen dit 🙂 Här har kompisen hittat flaggor, malas, rökelse och annat smått och gott. Det är tydligen mor och son (se på den uppenbara likheten!) som driver den pyttelilla butiken och mamman blev så intresserad av shoppingen att hon reste sig upp från sin korgstol och gapande såg på överflödet.

Rökelse

Att shoppa så här ger mig aldrig det dåliga samvete jag kan få ibland när jag handlar i butik. Här kommer pengarna direkt till dem som behöver de och jag gissar att vårt besök inbringade lika mycket som ett par ordinarie dagskassor. Visserligen prutar jag, det ska man göra, men på sådana här ställen mest lite för syns skull. Sedan jag har prutat klart kanske jag betalar fullt pris i alla fall innan jag går.

Kvällen innan handlade vi också (för oss) småsaker i ”butikerna” i Tinchulee-backen. Rökelsehållare av lera, små ljus och annat, mest för affektionsvärde, men försäljarna var jätteglada. Det hör man lätt på skrattet när vi har vänt ryggen åt och är på väg därifrån 🙂

Bakom muren till vårt hotell satt denna kvinna och stickade med diverse varor utlagda till försäljning. Bland annat hade hon en röd mössa som det står Carina på. Eller hur?

Självklart blev det affär och jag köpte även två par stickade barntofflor.

Nu började det bli lite brådis. Vi skulle hinna med lunch och hämta tårtor innan taxin anlände. Men vad hände? När vi kom till receptionen och hämtade våra rumsnycklar frågade de om hotellet fick bjuda på en kopp ginger-honey-lemon-te i trädgården som refreshment och dessutom skulle det vara lite healande. Vad säger man? Ja, tack mycket gärna, så klart!

Så himla trevligt och omtänksamt! Och gott!

Hela den här dagen var så fantastisk på alla vis. Jag till och med somnade med ett leende på läpparna så småningom. Men fortfarande var det bara lunch, vi skulle hinna med mycket mer innan dagen var slut!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

One night in Boudha

Postat av
Svara

Vi bor bara tio minuter från den världsberömda Boudhanath-stupan, så eftermiddagens utflyktsmål var självklart.

Mycket spännande att se på vägen ner för Tinchulee-backen. Hur mycket rökelse som helst bland annat, väninnan hade ett eldorado och jag hade fullt sjå att hindra henne att köpa ett par säckar.

Foton ska tas.

Och katter gosas med.

Lagens långa arm tar en paus och ringer hem?

Nää, vad säger du? Ska vi dela en Everest uppe på toppen när vi är så pass nära den riktiga Everesttoppen?

Boudha Stupa Roof top med dess vidunderliga utsikt. Och vet ni, flygplatsen ligger så nära så ibland när plan lyfter och landar ser det ut som om de nästan touchar Buddhas hatt. Lite läskigt, medges.

Det hann både skymma och mörkna under våra trevliga timmar nere vid Stupan. Kvällen kommer snabbt här, men det var roligt att se något annat än hotellet under de mörka timmarna. Dessutom är det som vanligt väldigt roligt att få visa upp mina älskade ”hoods”.

Middag på Garden Kitchen och sedan är det nog dags för hemgång och bingen. Här rullar man in trottoarerna ganska tidigt.

Vegetarisk Sizzler, en slags gjutjärnsgrej med grönsaksbiff med brunsås, nudlar, grönsaker och french fries. Allt smakade underbart god rök/grillat, om någon förstår vad jag menar? Till det gudomliga ett glas ingefärste.

Så – god natt Kathmandu! Och tack Universum!

 

 

www. aynsley. se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Äventyret kan börja!

Postat av
Svara

Den här dagen var lite speciell. HON skulle anlända, mitt allra nyaste resesällskap och pilgrimskompis. Självklart skulle hon mötas vid flygplatsen och jag i min tur gick ner till Boudanath för att möta mannen som är en av ledarna på pilgrimsresan nästa vecka och som nu skulle se till att Margareta kom till hotellet från Tribhuvan Airport. (Oj, vilken lång mening … )

Trafikkaos. Som vanligt.

Det är tur det inte är så långt till flygplatsen, med tanke på trafiken. Bitvis stod den helt still.

En evig väntan är det. Men efter 1,5 timme kom hon så äntligen, super-puman från Ramsele.

Kungligt mottagen på hotellet. Såklart. Det blir man alltid. I love Shambaling <3

Vi käkade en golunch på hotellet, delade en Veg Pakodha (friterade grönsaksbiffar) med chilisås och Chilly Paner (chilimarinerad ost). Mums!

Eftermiddagen var fortfarande ung och vi gick ner till Boudha för sightseeing och maybe some shopping.

Nu ska vi göra stan! Hm, jag har en känsla av att mina lugna dagar här är över nu 🙂

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Det ständigt dåliga samvetet …

Postat av
2

Älskart … Masala omelet, fresh fruit, guava juice och kaffe

Förmiddagens kontor

Främsta anledningen till att jag är här är en åttadagars pilgrimsresa. Jag plussade på några dagar för att landa och ladda, skriva och meditera. Självklart även hinna hälsa på kids och vänner. Jag har tillbringat en hel del tid på hotellet och jobbar på min föreläsning, skriver på romanen med mera.

Så sitter jag här med ständigt dåligt samvete, för att jag inte ”gör något”. Alldeles som om Nepals framtid hänger på om jag flänger runt i taxi? Är det typiskt kvinnligt eller typiskt mig? Helt overksam är jag ju inte – jag menar, jag har ett helt gäng flickor och tjejer jag ska förmedla fadderbrev och presenter till och jag ska bättra på landets BNP genom att ta hem en cargo med diverse fint hantverk.

Idag har jag varit till en leverantör av tovat, som försörjer drygt tjugo damer. 

Den där häftiga taxi-appen fungerar jättebra om man har en adress. När den man ska besöka inte riktigt kan uppge en korrekt adress kan man lugnt säga att det skiter sig. Men jag hittar dit själv och istället bad jag receptionen boka en bil till mig. Det blir billigare än om jag tar en själv på gatan för hotellet försöker inte skörta upp mig hela tiden.

Jag hoppade av uppe på Main Street. Vägen ner till mina tjejer är så himla usel så det är synd om grabben ska riskera sin bil.

Det är är typ den biten av vägen som är okej.

Här är det!

När jag beställt mina varor och vi förhandlat klart korsade jag Main Street/huvudgatan igen, in genom den stora pampiga grinden till lyxigaste lyxhotellet: Hyatt Regency Hotel. Där det kostar ungefär 20.000 att bo en vecka.

Som vanligt i det här landet är det mycket yta. Bakom guldiga fasader och marmorskivor döljer sig mögeldoft, väggsprickor och andra kvarlämningar efter monsunperioder och jordbävningar.

Jag vet inte varför, egentligen, men det blivit en vana de senaste åren att när vi ändå är i Boudha och köper tovat går vi till Hyatt efteråt och förfasar oss över överflödet en stund. Käkar en toast och/eller tar ett glas vin som kostar mer än två middagar nere i Boudhanath. Det vill säga normalpris hemma i Sverige.

Det är väl kontrasterna som frestar, kan jag tänka mig?

Jag föredrar mitt eget hotell. Detta är utsikten från mitt fönster. Jag tror det är femte året man bygger på detta kloster, det verkar aldrig bli klart.

Dagarna går fort här nere, oavsett vad man sysselsätter sig med. Mörkret kommer tidigt och är jag ensam vill jag inte vara ute då.

Denna kväll bjuder hittills på bloggande, ingefärste och synopsisfunderingar till min roman.

Det är betydligt mörkare nu än när detta foto togs, för en timme sedan. Imorgon kommer kompisen jag ska pilgrimsvandra med, det blir nog lite mer liv i luckan då.

Tack Universum, för allt jag får känna, uppleva och glädja mig åt!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Utveckling på gott och ont

Postat av
Svara

Det är många turister i Nepal nu, jag såg redan på Arlanda en hel del människor som jag gissade var på väg till trekking eller dylikt i Himalaya och som mycket riktigt gick ombord på samma plan som jag i Doha. Hit till Boudha-området, där jag bor, kommer turisterna förr eller senare eftersom det är här den heliga buddhistiska stupan, Boudhanath, är belägen.

Den obligatoriska Stupabilden!

Första dagen bar det som vanligt av ner till Boudhanath direkt efter frukost, en promenad på cirka tio minuter. Mina ben känner igen vägen, de gick den nästan dagligen under min volontärtid på väg mellan barnhemmet och mitt rum på klostret.

Att Nepal är under förändring märks tydligt, det har poppat upp Supermarkets, lyxhotell och flådiga restauranger mellan alla ”hål i väggen” längs med Tinchulee-backen.

Det byggs och grävs och byggs överallt. Ibland är jag nästan rädd att det ska ramla ner ett hus i huvet på mig.

Passade på att käka lunch i en av favoritrestaurangerna, Garden Kitchen

Egentligen var jag inte hungrig efter min ganska sena frukost, men ville ändå passa på att luncha när jag ändå var där. Droppade in på min gamla favoritrestaurang Garden Kitchen för att käka deras supergoda tomatsoppa. Till det en portion french fries med ketchup – hemma avskyr jag pommes med ketchup, men här älskar jag det, kan det bero på ketchupen? – och ett glas ingefärsté som är så vanligt här.

Jag skulle få besök på eftermiddagen, så efter att ha hämtat ut pengar på ATM, handlat lite och gått mina koras/varv runt stupan för att snurra på bönehjulen gick jag backen upp tillbaka till hotellet.

Shambaling Boutique Hotel, oasen mitt i smeten med det lugna atmosfär och tibetanska touch.

Vår vän och grundare av barnhemmet Moonlight Childrens Home, Mr Bimal Osti, åkte med sin mc från Godawari till Tinchulee för att fixa telefon till mig. Fattar ni? Det är minst en timmes resa, enkel väg, och på vägar som mer liknar kostigar, trots att det är main roads. Det är Bimals barnhem jag värvar fadderfamiljer till och hitintills är vi femton sponsorer som investerar i tio flickors framtid. Visst är det bra!?

Bimal berättade vidare att landet Nepal blir allt fattigare, medan folket får det bättre och bättre. Hans barnhem hyser 24 barn och de behöver extrahjälp ibland, men det är svårt att få tag på personal när man får bättre betalt utomlands. Många åker till Qatar, Malaysia och Indien för att gästarbeta och skickar pengar hem till familjen. Oroande utveckling. Han berättade även att det händer titt som tätt att när mannen (eller möjligen kvinnan) kommer hem efter sina tre eller fem år i utlandet finns varken familj eller pengar kvar. Partnern har hittat någon ny och dragit.

Bimal fick igång min gamla telefon! Det var inget fel på den, något på insidan hade halkat lite fel under resan. Och – tänka sig – nu har jag även två stycken taxi-appar på mobilen som kommer att underlätta livet, bara beställa, få ett fast pris och en bil som kommer när den ska. Det är väl en god utveckling! Taxi-app i Nepal! Tack Universum!

En intressant dag, på många vis. Många funderingar och slutsatser, även planering inför denna vecka, nästa veckas pilgrimsvandring och framtiden.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack Universum för Mariekex!

Postat av
Svara

Det blev en lång dag och tidig kväll med tidsförskjutningar och transit. Det var förhållandevis kort transittid i Doha, Qatar, men sedan blev vi rejält försenade på grund av incheckade passagerare som aldrig boardade planet och vi måste vänta medan man lyfte ur deras väskor. Jag undrar alltid – varför? Blev någon sjuk, efter att man checkat in sina väskor? Blev man berusad i en av flygplatsens barer och tappade bort boardingkortet? Hittade man helt enkelt inte gaten och inte hann dit? Jag lär aldrig få veta. Men att vi blev försenade till Kathmandu, det vet jag. Jag hade bett hotellet fixa en taxi till mig för att slippa strul när jag anländer ensam och hotellpojken som skulle eskortera mig hade väntat i mer än två timmar, stackaren.

Jag köade i en och en halv timme för visum, trots att jag hade papperen klara redan i Stockholm, sedan säkerhetskontrollen där jag bokstavligen nästan fick slå mig fram bland kinesiskor och nepalesiskor som bestämt sig för att de skulle passera mig i kön. Vi var så sena ner från övervåningen att till och med bagagebandet slutat rulla. Fördelen med det var att jag slapp vänta den obligatoriska halvtimmen på att det skulle BÖRJA rulla. Man hade helt sonika ställt ut hundratals väskor på golvet och jag fick gå runt och leta mina.

När jag så småningom kom ut ur flygplatsbyggnaden stod där ett femtiotal välkomstkommitteer, researrangörer och taxiförare på andra sidan vägen i den stipulerade lilla kuren med sina A4-lappar med namn på väntade passagerare. Det var tji att försöka se vad där stod på deras skyltar i skymningen så jag rullade med min stora bagagevagn och ställde mig helt enkelt bakom hela skaran och ropade ”Shambaling hotel? Shambaling hotel?” och strax kom där en pojke så glad att äntligen kom hon, tanten. 

Det mesta är glömt när man äntligen får se bergen i det vackra skymningsljuset, eller hur?

Trafiken var enorm och lättade inte ens sedan vi svängt av på ”lillvägen” mot chowket. Vägarna är till och med sämre än jag minns dem, monsunregnen måste ha farit väldigt illa med dem denna höst. Kära maken, gnäll inte fler morgnar över groparna på byvägen där hemma, det är ändå bara ett par hundra meter och vägen är åtminstone inte lappad med tegelsten.

Äntligen, äntligen framme vid älsklingshotellet! Shambaling Boutiqe Hotel, med dess tibetanska touch och vänliga atmosfär. Mitt i den röriga, stinkande smeten ligger denna lugna oas där jag kan landa, ladda och komma igen. Maten är förhållandevis dyr för att vara Nepal och jag har inte råd att äta här varje dag, men å andra sidan ser de till att vi gäster inte blir sjuka av deras råvaror och livsmedelshantering.

Jag packade upp mina väskor och åt en tidig middag, Veg Pakhoda (typ friterade grönsaksbiffar) med chilisås och en liten, kall öl.

Jag satte mig med datorn i sängen och tänkte ägna någon timme åt att skriva och sortera foton, men vaknade – fortfarande sittande – vid midnatt och bestämde mig för att skrota det projektet. I stället vaknade jag nu, utvilad och pigg, strax efter klockan sex och funderar förväntansfullt över hur dagen och den kommande veckan kommer att se ut. Ett ganska stort irritationsmoment är dock att min nepalesiska telefon bestämt sig för att lägga av. Den fungerade när jag for hemifrån, men startar inte nu. Så jag har inte ett enda telefonnummer och ingen kan nå mig. Hm, får fundera på det också. Under tiden dricker jag mitt morgonkaffe och käkar några medhavda Mariekex.

Tack Universum för Mariekex!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Lång natts färd mot dag

Postat av
Svara

Det är en lång resa, trots att jag planerar den väl. Jag flyger alltid med Qatar Airways och deras resesystem med olika priser, prisklasser, bonussystem och poäng är en djungel. Jag hade tur denna gång, bokade i väldigt god tid och fick resan flygresan till kanonpris och med en lagom transittid i Doha, Qatar (där man alltid mellanlandar). Väntetid 2,20, inte för länge och inte för kort, ifall föregående plan är försenat. Hamad International Airport är enorm och det gäller att veta åt vilket håll man ska småspringa.

Efter ett supertrevligt dygn i Stockholm med make, goda vänner samt en hel del lyx och flärd var det dags att äntra flygbussen mot Arlanda och terminal 5. Maken följde med, ville se till att jag kom ordentligt ombord innan han i sin tur äntrade Norrlandståget.

Sträckan Arlanda – Doha var helt okej. Planet var inte fyllt och jag hade två sköna säten för mig själv. Hann se ett avsnitt av en amerikansk deckare innan middagen anlände och sedan ägnade jag en stund åt Aretha Franklin och manusredigering innan jag somnade.

Det är alltid jobbigt att komma till Doha med dess transitbussar som tar evigheter innan man når terminalen. Sedan får man gå, gå och småspringa för att komma till gaten där man boardar nästa plan.

Doha – Kathmandu var inte lika behagligt. Den sträckan brukar vara överfylld med nepaleser på väg hem efter gästarbete i diverse arabländer. Den här gången var där nästan bara västerlänningar samt en hel del svenskar. Vissa av dem verkar helt sakna resvana och agerar hur fånigt som helst.

Det här flottiga huvudet hade jag framför mig i drygt 4,5 timme. Inte särskilt trevligt, varken håret eller dess ägare. Jag drar inte den storyn nu, nöjer mig med att jag, som tur var, hade en trevlig nepalesisk affärsman i sätet bredvid mig, annars har jag gått i taket över det svenska, barnsliga och uppenbart icke resvana paret framför oss. Av mitt tillfälliga resessällskap fick jag, förutom en dos tålamod, en del tips och idéer och självklart ett visitkort med uppmaning om att höra av mig. Träffar man en nepales förväntar de sig att man ska hålla kontakten.

Men allt har en ände, så även jobbiga flygresor.

Välkommen till Nepal, Kathmandu och Himalaya!!

 

 

www.aynsley.se