Tårtäventyr

Som jag berättade i ett föregående inlägg skulle vi ta med några tårtor till kidsen på barnhemmet.

Jag frågade i hotellets reception var närmaste Bakery fanns och det var bokstavligen runt hörnet, tog endast ett par minuter att promenera dit. De hade bara två tårtor i disken och när jag berättade att jag ville ha fem stycken och de skulle hämtas klockan två på eftermiddagen blev de två unga damerna bekymrade. Fem tårtor på tre timmar? Ja, tack, om det är possible. Plan nummer två var att ta en taxi till det stora varuhuset, men det känns bättre att gynna de lokala hantverkarna och producenterna.

Hur som helst så ringdes det och överlades och jag fick löfte om att de skulle vara klara klockan två. Jag hade mina dubier, vi är i Nepal och jag sade till väninnan att vi får nog fasen vänta till framåt tre innan vi möjligen får dem! Jag fyllde i en ordersedel och betalade handpenning och sedan gick vi och shoppade på annat håll.

Taxin som skulle ta oss till barnhemmet kom strax före två, vi lastade in alla fadderbrev och presenter och bad chaffisen vänta medan vi hämtade the cakes. ”Vad var det jag sade”, typ, en av damerna bad om ursäkt och bad oss vänta 5-10 minuter med hänvisning till ”nepali time”.

Efter några minuter kom mina förutfattade meningar på skam när en minibuss parkerade framför the Bakery och ägaren själv kom bärande på ett gäng kartonger. Våra tårtor!

Damerna verkade lättade och började genast vika kartonger.

Och har ni sett vilka fantastiska konstverk?!

Jag har nog aldrig sett vackrare tårtor!

Barnen blev förstås överlyckliga (förmodligen även de vuxna … ) Dock vet jag att de blir minst lika lyckliga när de får sina fadderbrev och gåvor, men det var roligt att få berätta detta om tårtorna då det var ett nytt äventyr även för mig.

Jag vill berätta för faddrar och sponsorer att jag lämnar inte själv över era brev och gåvor. Föreståndaren får ta hand om alla påsar och dela ut och läsa brev och meddelanden i lugn och ro med vart och en av barnen senare. Även om vi självklart har har köpt och tagit med gåvor till alla 25 barn (24 flickor plus husfruns lille son <3 ) får de inte några brev och vi vill inte peka ut vissa barn eller göra dem ledsna.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

All the way to Godawari

Det tar lång tid att förflytta sig i det här landet, främst beroende på de oerhört dåliga vägarna. Jag vet inte hur långt det kan vara i avstånd till barnhemmet på andra sidan huvudstaden, Kathmandu, men knappast mer än tre-fyra mil.

Vi kom i alla fall iväg några minuter efter två. Restiden är 1,5 – 2 timmar, beroende på hur tät trafiken är. Den här dagen hade vi tur, det var holiday och inte lika många bilar och motorcyklar som vanligt och båda resorna tog bra precis 1,5 timme.

Det är mycket att se på efter vägen och jag är så himla glad att jag köpt en ny telefon för det blir så väldigt bra bilder, även om jag tar dem på skumpig väg inne i taxin. Mycket lättare att hantera också än med min iPad.

Ljugarbänken?

Det är så fruktansvärt dammigt och smutsigt på vissa vägsträckor. Se hur motorcyklarna och växterna ser ut! Helt grå.

Kontraster! På ena sidan vägen lyxvillor och på andra sidan hus som ser ut att rasa ihop när som helst.

Världens största sandlåda att leka i?

Men nu är det nära!

Det är lite tajt i trafiken ibland … Vår för kvällen inhyrda chaufför var urskicklig.

När jag beställde taxin fick jag frågan om vi ville bli droped off eller om the taxi driver skulle vänta på oss. Eh … jaha? Det är klart han får vänta om han har lust med det. Jag fick till svar att det skulle kosta 3000 NPR (ca 285 kronor) för bilresa 3-4 timmar t/r plus att chaffisen väntar i sin bil tills vi är klara, 2-3-4-5 timmar, så länge vi har lust att stanna. Det är nämligen så att det blir förmodligen dyrare för honom att åka hela vägen tillbaka med tom bil, eftersom han knappast får någon körning i byn dit han skjutsat oss. Väntar han får han mer än dubbelt betalt så det blir en win-win situation.

Vill slutligen berätta att när vår bil körde in genom grindarna och vi klev ut och hälsade på alla slöt en av flickorna upp bredvid mig och sade med låg röst ”This is a very happy moment, Mam”.

Kan det bli bättre än så? <3

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Fairtrade shopping

Jag sover så gott här, det tror jag de flesta gör. Bland annat beror det nog på luften, vi befinner oss faktiskt 1200 möh och det är många intryck att smälta och ta in varje dag. Man blir trött helt enkelt, ganska tidigt på kvällen.

Vi vaknade utvilade och pigga och efter frukost var det dags att sätta igång, vi skulle hinna mycket innan det var dags för det efterlängtade besöket på Moonlight Childrens Home på eftermiddagen, det barnhem jag sponsrar och värvar fadderfamiljer till.

Först stannade vi till vid the bakery. En av faddermammorna skickade med en slant för att köpa tårta till kidsen. Man hade bara två tårtor och blev aningen bekymrad när jag sade jag ville ha fem stycken och det måste vara Black Forrest Cake som verkar vara den mest populära sorten här. I och för sig har det räckt med tre tårtor, men de kostar nästan ingenting och pengarna räckte precis till fem, så varför inte?

Hur som helst – det är nog inte var dag en turist beställer en massa tårtor i dessa hoods i Tinchulee, så det ringdes och ringde och överlades och till slut fick jag beskedet att det skulle fungera. Innnan vi gick fick vi fylla  i en ordersedel och betala handpenning.

Man måste liksom upp på roof top när tillfälle ges och njuta av vyerna. I mitten syns stupan, Boudhanath, och bergen omsluter ju hela staden Kathmandu med dess förorter, stadsdelar och byar.

Det har poppat upp ett och annat lyxhotell i Tinchulee-backen. Lite malplacé, anser jag, och lyxen är det nog si och så med. När jag var här i maj blev vi inbjudna på visning av ett av hotellen. Som vanligt är det snyggt på ytan, men mögeldoften känns tydligt i vissa korridorer och rum. Pengar kan inte köpa en fri från de gräsliga monsunregnen och dess efterverkningar på de här breddgraderna. Hur som helst, tyckte jag det var roligt att visa reskompisen ett par kontraster till grannen ”hål i väggen”.

Vi hann inte ner till Boudhanath den här förmiddagen eftersom vi shoppade för mycket på vägen dit 🙂 Här har kompisen hittat flaggor, malas, rökelse och annat smått och gott. Det är tydligen mor och son (se på den uppenbara likheten!) som driver den pyttelilla butiken och mamman blev så intresserad av shoppingen att hon reste sig upp från sin korgstol och gapande såg på överflödet.

Rökelse

Att shoppa så här ger mig aldrig det dåliga samvete jag kan få ibland när jag handlar i butik. Här kommer pengarna direkt till dem som behöver de och jag gissar att vårt besök inbringade lika mycket som ett par ordinarie dagskassor. Visserligen prutar jag, det ska man göra, men på sådana här ställen mest lite för syns skull. Sedan jag har prutat klart kanske jag betalar fullt pris i alla fall innan jag går.

Kvällen innan handlade vi också (för oss) småsaker i ”butikerna” i Tinchulee-backen. Rökelsehållare av lera, små ljus och annat, mest för affektionsvärde, men försäljarna var jätteglada. Det hör man lätt på skrattet när vi har vänt ryggen åt och är på väg därifrån 🙂

Bakom muren till vårt hotell satt denna kvinna och stickade med diverse varor utlagda till försäljning. Bland annat hade hon en röd mössa som det står Carina på. Eller hur?

Självklart blev det affär och jag köpte även två par stickade barntofflor.

Nu började det bli lite brådis. Vi skulle hinna med lunch och hämta tårtor innan taxin anlände. Men vad hände? När vi kom till receptionen och hämtade våra rumsnycklar frågade de om hotellet fick bjuda på en kopp ginger-honey-lemon-te i trädgården som refreshment och dessutom skulle det vara lite healande. Vad säger man? Ja, tack mycket gärna, så klart!

Så himla trevligt och omtänksamt! Och gott!

Hela den här dagen var så fantastisk på alla vis. Jag till och med somnade med ett leende på läpparna så småningom. Men fortfarande var det bara lunch, vi skulle hinna med mycket mer innan dagen var slut!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Lycka är så himla många saker

Lycka är svårdefinierbart. Wikipedia säger att det är en känsla av varaktigt behag, ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses.

Jag tror vi alla har olika definitioner på det eftersträvansvärda och (kanske) frustrationsframkallande ordet.

Lycka.

En gång i tiden trodde jag att jag så småningom skulle bli lycklig. Leva nöjd, belåten och LYCKLIG resten av mitt liv. I dag vet jag att det är en utopi. Jag kan vara nöjd med mitt liv, glad och belåten åt det lilla och möjligen känna stunder och ögonblick av lycka. Men den där varaktiga känslan, den finns inte, har aldrig funnits och lär väl aldrig finnas.

Däremot är jag väldigt bra på att ta tillvara på det lilla här i livet. En stunds glädje över någons ord eller handlingar. Det behövs inte mycket för att göra mig glad, men det varar inte så länge. Ibland är det saker, ting och företeelser jag kan ta fram och känna behag/glädje/lycka över ännu en gång. Jag hoppas ni förstår vad jag menar …

collage-resdagAtt ha möjligheten att resa till Mitt Nepal ännu en gång ger mig glädjekänslor. Glad och tacksam.

nepals-flagga

sam_8104

sam_53842Att flyga jämte regnbågen likaså. Jag är på väg till skatten. Eller kanske jag ÄR skatten?

collage-ungarAlla dessa ungar som ger mig Hallelujahmoments all the time. Alla twifies som måste tas. Alla ”Mam, look”, ”Mam, here”, ”Mam, remember?”.

carina

En stunds avkoppling med väninnan, kortleken och ett glas vitt efter en jobbig dag i slummen är också ett slags lycka. Eller kanske tacksamhet, över att jag är där jag är.

sam_6000Lycka är definitivt att ha en egen välkomstkommitté på Arlanda.

sam_6002Att dricka vatten direkt ur kranen, andas frisk luft och dricka riktigt morgonkaffe.

Jag känner även lycka över att jag förmodligen snart åker till Nepal igen, det känns som om jag har mycket ogjort där ännu.

Tack Universum!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Gästblogg – Annica Malm från Nepal

Jag har haft privilegiet att följa Carina till Nepal några gånger. Känner att jag blir mer och  mer engagerad med flickorna på barnhemmen och alla utsatta hemlösa, värnlösa och rättslösa. När man varit till slumområdena eller till djursjukhuset är det en lisa att få komma till Gokarna eller Lalitpur och träffa flickor som fått det bra.

sam_5538

En stor glädje för mig den här gången är att så många av mina vänner skänkt pengar som gjort det möjligt för mer inköp av förnödenheter till slumområde, donationer till sanitetskit för kvinnor som inte har råd att inhandla vettiga sådana. Även till KAT-center, där både hundar och katter tas om hand.

Jag är glad och tacksam över att vi bor på Shambaling hotel som är ett rent och fint ställe med underbar personal som numera även känner igen mig. Det gör mycket att få komma hem till lugn och ro på hotellet efter en dag med många jobbiga intryck. Det tär på kropp och själ så det är viktigt att kunna ladda batterierna med ett glas vin och en Canasta ibland.

carina

Ett stort tack till Carina som fått med mig på denna resa och som har tålamod och står ut med mig.

sam_5638

Puss, ser redan fram emot nästa resa!

Annica Malm

 

 

 

 

 

 

Kathmandu – ballons, a girls best friend …

Jag kan inte åka till Nepal utan att hälsa på tjejerna i Gokarna. Såklart. Där jag var volontär 2012. Snart är de inte små flickor längre, de börjar bli stora damerna. Långbenta, vackra, kloka och roliga. Jodå, jag är fortfarande kär.

Lekarna förändras med åren, en del blir mer ”tjejiga” – det ska poseras och plutas och allt det där, ni vet. Jag upplever även att de blivit mer stillsamma. Det var länge sedan jag såg någon av dem klättra på väggar eller leka cirkusakrobater med varandras kroppar 🙂

collage-plockepinnTänk att vi till och med kan spela Plockepinn, ett så pass koncentrationskrävande spel. Och vem tror ni förlorade? Jodå.

Självklart hade vi med ballonger, en leksak det inte verkar finnas åldersgräns på. De är poppis och isbrytare överallt. Som vanligt skickade McDonald´s Skycity Arlanda med en hel plastpåse ballonger, jag måste ha fått tusentals genom åren.

collage-ballonger

Innan man får blåsa upp och leka måste man ibland räkna dem, dela upp i färger och högar.

collage-ballonger-2Men sedan kan ballongkalaset börja.

sam_5696

Man kan dansa med dem framför spegeln.

sam_5695

collage-selfies

En och annan selfie blir det. Med min kamera, förstås 🙂

Tanterna förlorade säkert flera hekto av överflödigt fett idag. Ungarna körde hårt med oss …

sam_5701

Undrar vem som hade roligast, egentligen?

sam_5702Och, jodå, det går faktiskt att trassla in sig i twistbandet.

sam_5778

Vi hinner hit en gång till innan vi åker hem till Sverige. Till dess: Ajj La Vjoo!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Kathmandu – dag 4/en paus i livet

Den här dagen var ganska lugn. Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan ner till Boudhanathområdet, cirkeln runt den heliga stupan, där jag stämt träff med goda vänner. Efter några varv/koras runt stupan gick vi till ”vår” restaurang, Garden Kitchen. Det är trevlig atmosfär och, för att vara Nepal, annorlunda inredning. De har bra mat till mycket bra priser, jag kan till exempel få en tomatsoppa för femton kronor, stekt ris med grönsaker för tjugo, etc. Mina vänner från Nepal tycker det är dyrt, men vi har olika preferensramar.

sam_5555Vi fick såklart varsin khada, välkomstsjal.

Till min baini/syster Nimi hade jag gjort en liten bok med foton från hennes månad i Sverige i vintras, en massa foton plus hälsningar från några av de nya vänner hon träffade där

sam_5559Goda vännen Khedup anslöt så småningom och vi käkade lunch och pratade.

sam_5564sam_5565Jag käkade veg Pakora, friterade grönsaker med chilisås. Så gott, så gott, så gott …

sam_5569Hejdå, vi ses om några månader!

sam_5577sam_5576Vidare mot Chabahil, Boudha, där jag ska hämta tovade Cat Houses från min leverantör.

sam_5591

Nästan hela familjen är samlad. Rosemarry själv lägger sista handen vid ett katthus, dottern Pasang ställer i ordning min faktura och pappa Pasang ser nöjt på. Rosemarry säger att hon har en bra man som hjälper till i företaget när det behövs.

sam_5584

Ett par av kvinnorna tillverkar kulor av ull.

sam_5592I Nepal firar man alltid (tycker vi) en festival eller högtid. Det här fotot är taget nyligen när alla de anställda kvinnorna bjöds in till en gemensam fest av något slag.

sam_5593Rosemarry och Pasang hjälper oss bära varorna upp till huvudvägen där de fixade en taxi åt oss tillbaka till hotellet. Innan vi skildes åt blev vi dessutom inbjudna på lunch (daal bath, ris och linser) på tisdag. Trevligt värre, det ser jag fram emot!

sam_5597

Det blev tidig kväll. Redan vid halv fyra var vi tillbaka vid hotellet. Solen sken så vackert och vi passade på att gå upp på taket för att sola lite och ta några foton på vyerna.

Tyvärr är jag ju sådan att jag känner alltid lite skuld när jag slappar här nere och inte ”gör något”. Men med åren har jag lärt mig att jag måste ha egentid också för att orka. Som i dag, en trevlig dag med vänner och ett par timmar på en solig takterass. Världen blir varken bättre eller sämre för att jag tar en paus. Så svårt det är att lära sig tänka på sig själv ibland?!

sam_5611

Och det trevliga var inte slut där. Jag bjöd in min syster till hotellet för att äta middag med oss, vilket hon blev glad över.

sam_5619

Vi käkade och spelade kort till långt efter mörkret då vi fixade en taxi som körde henne hem till Jorpati.

Så – ännu en dag i livet har passerat. I morgon (läs lördag) ska vi upp tidigt, då är det allvar igen. En taxi hämtar oss och bagaget klockan nio för transport till det stora slumdistriktet Shantinagar, där vi ska lämna kläder och en jäkla massa säckar med ris och linser med mera.

Rapport kommer!

 

 

www.aynsley.se

 

Kathmandu – dag 3/barnhem

sam_5529

Efter en lång bilfärd var vi äntligen framme vid flickhemmet i Lalitpur. Trots att staden ligger bakom kröken upplever man att man är på landsbygden. Det är grönt, luften är okej och det är sanslöst vackert.

sam_5528

Barnen hade inte kommit hem från skolan ännu. Vi fick en kopp te och en pratstund med familjen som driver barnhemmet. Grundaren själv är utomlands och jobbar, man är alltid i stort behov av pengar till drift och tjugoen barns skolgång.

Klockan fyra kom de på rad, tjugoen sötnosar 3-15 år. Efter att ha tvättat ansiktet och bytt om från skoluniform serverades mellanmål, te och kakor. Sedan skulle de egentligen ha läst läxor, men fick uppskov en timme för att umgås med oss.

sam_5540

Självklart fick jag en egen pratstund med mitt nya fadderbarn Esther. Hon är sju år och har bott på barnhemmet sedan hon var fyra.

Presenter är liksom ett måste när man hälsar på barn, i Nepal som överallt annanstans. Förutom ballonger, halsband och andra små saker fick de jättefina, varma strumpor, stickade av en fin vän hemma i Sundsvall, Birgith.

sam_5537

sam_5530Tror ni de blev lyckliga? Jodå! Lilla Anjila var kvickt framme och ville bli förevigad med strumpor på.

sam_5531

Anisha likaså *hjärtahjärta*

sam_5544

Här hjälper jag Anisha att läsa brevet från hennes nya sponsor mother. Glädjande nog kunde jag berätta att barnhemmet har fått fem nya sponsorer, mig själv inräknad. Men, som sagt, de har tjugoen flickor som alla behöver lite extra stöd, särskilt inför skolstarter etc. Så är du intresserad av ett långsiktigt stödjande för att en flicka i ett utvecklingsland ska få gå i skola så är du mer än välkommen! En hundring i månaden (eller mer om du vill och kan, förstås) räcker för att klara en stor del av skolavgifter, böcker, etc. Flera av flickorna har flera faddrar för att det inte ska bli så sårbart om en slutar.

Hör av dig till mig så förmedlar jag kontakten! Du får dessutom direktrapport och foton varje gång jag varit i Nepal.

Allt trevlig har ett slut, så även besök hos fadderbarn och andra härliga ungar. Flickorna måste göra läxorna och vi skulle åka hem.

sam_5553

Det mörknar fort och innan vi kom hem (det tog en och en halv timme att ta oss genom stan på hemvägen) var det kolsvart. Dessutom var klockan åtta och det var sängdags … jodå.

Fortsättning följer. Tack för att du läser! Och TACK Universum för ännu en fantastisk dag i mitt liv.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Kathmandu – dag 3/Tamel

Vi tog en taxi imorse till Tamel, det område som är ett ”måste”, ni vet, för turisterna. Det är hit vi vallfärdar för att köpa kläder och souvenirer, äta, fika, glo och förundras. Nepaleserna själva handlar icke här, det är bara turister här. Och försäljare, förstås.

sam_5492

Som vanligt myllrar det av människor. Överallt.

sam_5516

Coca Cola-transporten susar förbi. Gångtrafikanter och cyklister trängs med motorcyklar, taxibilar och gatuförsäljare.

sam_5481

Cykeltaxiförarna sitter på gatan och spelar nepalesisk variant av Fia med knuff medan de väntar på passagerare. Det tutas, spottas och ropas. En helt vanlig dag i Kathmandu, alltså. Överhuvudtaget är det väldigt många människor i omlopp, vi gissar på att det är – för nepaleserna – perfekt väder nu, de kan vara ute utan att frysa och passar på att njuta av varandras sällskap och lokala kaffe- eller momoserveringar. Dock såg vi faktiskt inte till ett enda tíggande gatubarn.

sam_5482

Spår efter jordbävningarna ser vi överallt. De går liksom inte att missa.

sam_5486Många hus stöttar man helt enkelt upp.

sam_5512Här skulle jag inte vilja bo när det är jordskalv … kanske inte annars heller, förresten.

Dags för lunch. Kathmandu Guest House verkar inte helt fel, eller hur.

sam_5504

sam_5505Klockan två var vi inviterade till Moonlight Childrens Home. Barnhemmet ligger i Lalitpur, en stadsdel cirka en timmes bilfärd utanför stadskärnan.

Som jag redan nämnt har vi uruselt internet och jag delar upp bloggen i två inlägg.

Fortsättning följer, alltså … Mot Lalitpur!

 

 

http://www.aynsley.se/