Järvsös egen Barbro!

Tiden går fort när man har roligt. Klyscha, visst, men en sann sådan. Min skrivretreatvecka är över. Jag har sovit min sista natt på detta underbara ställe, käkat sista frukosten, packat och checkat ut. Till och med lyxat till det vid poolen en stund. De sista timmarna tillbringade jag i ett av de vackra sällskapsrummen och skrev på mitt manus innan maken kom för att hämta mig.

En av dagarna hade jag celebert besök här i Järvsö. Mor och far kom åkande för att se Lill-Babs nyöppnade museum. Det var en regnvädersdag så det passade utmärkt att vi kunde åka i deras bil till Stenegård, där apotekare Julius Brun en gång drev läkar- och apoteksmottagning vid sidan om jordbruksverksamheten. Idag inhyser den gamla apotekargården såväl fina hantverksbutiker som trevliga restauranger. Och som sagt, Lill-Babs Museum som återöppnade för bara ett par dagar sedan. Muséet var ett av mina mål denna vecka, särskilt de rum och den information som avser 1950- och 1960-talen eftersom det är av betydelse för det manus som är under uppbyggnad.

Mycket intressant och tidstypiskt finns där, allt autentiskt från Lill-Babs Barbro Svenssons fantastiska sextiofemåriga (!) karriär.

Större delen av veckan har jag tillbringat vid tangentbordet och trots att jag trott och hoppats att jag skulle ha kommit längre med mitt manus är jag supernöjd. Jag har skrivit om nästan hela första delen och det känns riktigt bra!

Jag måste få berätta hur imponerad jag är av restaurangköket på Järvsöbaden. I vanliga fall när jag ber om ett mjölkfritt alternativ erbjuds jag laktosfritt eller får en trist vattnig rätt. Men inte här! Den sista middagen bestod av blomkålssoppa och vinbräserad högrev med potatisgratäng. Jag antog att jag skulle få typ en klar grönsakssoppa och några potatisklyftor till huvudrätten, men döm om min förvåning då man lagat till en mjölkfri blomkålssoppa – underbart god! Än mer perplex blev jag när den rara servitrisen kom ut med en specialgjord, krämig och lyxig potatisgratäng till mig! Någon kanske inte tycker det verkar så märkvärdigt, men jag är verkligen ovan vid att få så fin service och slippa särbehandlas. Supertrevligt!

Lyxade till det med ett glas Chardonnay i biblioteket före middagen. Because I´m worth it.

Men tillbaka till Järvsös egen stinta, Lill-Babs. Jag har personliga minnen av henne eftersom jag jobbade på hennes Lill-Babs Wärdshus. Hon var alltid rar och omtänksam och jag har kvar det fina smycke jag fick när jag slutade för att starta min redovisningsbyrå. På något sätt ska jag peta in henne i mitt manus, få se hur jag lyckas

Hur som helst – tack Universum! Och tack Järvsöbaden för en fantastisk vecka!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Om …

Om inte Om hade varit – finns det ett talesätt som heter. Åtminstone där jag kommer ifrån, Hälsingland. Mannen som författat boken ”Om” har också en del av sitt hjärta där. Tommy Nilsson.

Jag ska försöka fatta mig kort: intressant läsning! En av våra stora ”rockers” som så småningom blev en av våra största ”folkliga”. Och jäklar vilken pipa han har!!

Klicka här för en stunds njutning: Öppna din dörr

Jag tar det från början: jag fick biljetter till Tommys konsert i Alnö Kyrka i födelsedagspresent av käre maken. Några veckor senare frågade bokhandlaren om jag kunde tänka mig att jobba en stund samma kväll – sälja Tommys nya/första bok. Jaa! Så roligt.

Jag och bokhandlar´n

Jag och Tommy Nilsson

Boken är helt klart intressant. Som alltid när det gäller ”kändisar” man gillar vill man veta mer om bakgrund och story, eller hur? Här berättar Tommy Nilsson om sin barndom och bitvis stökiga uppväxt, tonårstiden och plötsligt uppdykande syskon. Han röjer i Frankrike, Sverige, medverkar i melodifestivalen, gör barn, gifter sig, skiljer sig och så vidare.

För mig som bott och verkat i Järvsö, bland annat jobbat några år med Lill-Babs (Tommys före detta svärmor) finns en mängd igenkänningsfaktorer och nostalgipunkter. Tommys berättar om sin bästa vän i Järvsö, Gudmund och hans fru Maud (Tommy och Malin döpte om dem till Gud och Maudmund). Jag tyckte mycket om dem båda. Maud och jag satt båda i Järvsö Föreningsbanks styrelse under ett antal år och jag var med när hennes man Gudmund/Gud lärde personalen på en Bellmankrog i Gamla Stan i Stockholm hur man blandar en norrländsk kaffekask.

Those where the Days, eller hur?!

Tommy berättar vidare hur han så småningom kom till insikt om hur han egentligen vill ha sitt liv. En intressant man med en av de största rösterna (om någon frågar mig) och jag rekommenderar boken! Klart läsvärd.

(Det finns några signerade exemplar på Vängåvans Bok & Papper )

 

 

 

 

 

 

Världen har krympt en aning

Jag vet att det är livets gång. Jag vet att det är helt naturligt. Alla föds vi, alla dör vi. Men det är liksom en helt annan grej när det kryper närmare och närmare mitt eget liv, min egen sfär. Jag blir påmind om min egen högst påtagliga dödlighet. Kropp och sinne förändras med åren. För första gången känner jag verkligen att jag passerat hälften. Nu går det bara utför, tänker jag. Jag har inte bara fyllt 50, om några år fyller jag 60 och har fortfarande inte bestämt vad jag vill bli  när jag blir stor. Det är liksom full panik, röda knappen på.

I mitt nuvarande jobb, som Seniorshopkonsult och säljare, träffar jag fler hundraåringar på en månad än jag gjort under hela mitt liv förut. Alla säger de ungefär samma sak: Lev medan du är ung, flicka, tids nog kommer ålderdomen ikapp dig. Då väcks ändå en tunn (väldigt tunn i och för  sig, men ändå) strimma av hopp. Kanske är det inte slut riktigt ännu?!

Två ikoner har gått ur tiden. Det är klart att detta gör sitt till, att döden och förgängligheten får fullt fokus för några extra ögonblick. Dessa två storheter som jag, på olika vis och med olika syn på, följt sedan tonåren.

Lill-Babs därför att hon alltid funnits, helt enkelt. En kvinna som fascinerat mig även om jag väl aldrig lyssnat aktivt på hennes musik. I alla fall inte förrän hon började ge ut jazz på skiva. Det, mina vänner, var riktigt bra om ni frågar  mig.

Jerka för att han var king of rock´n roll. Legend. Rockikon. Sveriges egen Elvis Presley, för övrigt min största idol genom tiderna.

Jag kan inte ens räkna de gånger jag varit på plats i folkparker och bygdegårdar runt om i Mellansverige för att digga Jerry Williams. I can jive, Git it, Darling Nelly Grey och så vidare. Under senare år Working class hero och Vintersaga som han sannerligen gjorde med den äran.

Kompisen och jag umgicks med ett gäng killar från Hudiksvallstrakten som gjorde sin militärtjänstgöring vid Föne flygfält. En helgkväll hämtade de oss i raggarbil med privat fyllechaffis för vidare transport till Delsbo Bygdegård. Åh, så roligt vi hade. När de skjutsade hem oss bjöd jag in alla på te och macka, men fick göra i ordning ett varmt fotbad till den stackars chauffören. Killen hade suttit i den utkylda gamla bilen hela den kalla vinterkvällen och höll på att förfrysa fötterna medan vi andra roade oss kungligt. Jag hoppas det gick bra med hans fossingar.

Under några år arbetade jag på Lill-Babs Wärdshus. Hon var alltid trevlig, glad och omtänksam. När det en gång undslapp mig att mormor Ellen gillade henne skarpt blev Barbro glad och signerade genast ett kort. Det kortet satt uppsatt med en knappnål på mormors köksvägg under många år. Jag undrar var det tog vägen? Det kortet skulle jag faktiskt vilja ha.

Ett annat minne: jag stod jag vid charkdisken på ICA i Järvsö och beställde något. En hund gläfste och jag minns att jag med ett ögonblicks förvåning funderade på om de verkligen släppte in hundar i en livsmedelsaffär? Då nafsade det till i mitt smalben och när jag såg ner stod vår Barbro på alla fyra och lekte valp. Det var nog Lill-Babs i ett nötskal: skojfrisk, glad och ville alla väl.

En dag ringde en kompis, berättade att de sökte spelare till en golftävling. Jag tror den hette Scramble. Jag blev mäkta stolt, men samtidigt lite fundersam – inte är jag något golfämne inte, även om jag tycker det är roligt. Det visade sig vara en fyrmannatävling där en spelare ska vara mycket bra, en ”dålig” och två mittemellan. Mitt lag bestod av Lill-Babs, två killar från Järvsö och jag. Gissa vilken roll som var min?

Men faktum är att en av mina bollar var så bra att laget beslutade att spela på den. Stoltpunktnu, det var jag det. Vårt lag kom trea och alltihop var jätteskoj.

Som sagt, livets gång och så vidare. Men nog känns det allt lite märkligt att de försvunnit ifrån oss. Bara sådär, liksom.

Men – så småningom ses vi väl i någon himmel, Jerka med sitt  Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip, Barbro står bredvid och jammar och jag ser mig själv faktiskt sjunga med. För är man i himmelen så inte spelar det väl någon roll att man inte kan sjunga, egentligen? Eller hur?

Världen har krympt en aning. Vila i frid – Erik Fernström och Barbro Svensson – ni är saknade av ett helt land.