Alla som har Facebook vet – dessa evinnerliga minnen som pumpas över en ”I dag för ett år sedan”, etc. Ibland tittar jag på dem, ibland inte. Är det en bild jag blir nyfiken på kikar jag till.

Alldeles nyss påminde fejan mig om ett mycket fint inlägg som postades på min sida den 10 maj klockan 21.56:

”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta* ”

Jag minns hur enormt glad jag blev. En för mig ganska okänd Facebookvän berördes av mina statusar och inlägg, så pass mycket att hon berättade det för mig. Jag antar att fler än jag funderat över sociala mediers värde? Ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad jag skriver, gör eller hur jag agerar, det är ändå ingen som är intresserad. Men, så kommer en påminnelse – jag träffar någon på stan, på tåget, eller i ett annat sammanhang: ”det är så roligt att läsa dina statusar”, ”jag går ofta in på din sida för att se dina fina bilder”, ”jag läser alltid din blogg under förmiddagen”, ”vilken bra fotograf du är”, ”du har så intressanta inlägg”, ”jag älskar det jobb du gör i Nepal” och så vidare.

Det gör min dag. Verkligen. Och varje gång jag tvivlar och undrar vad jag egentligen håller på med – lägger hundratals, kanske tusentals, timmar varje år till att blogga, lägga ut foton och uppdatera sidor – minns jag det här mörkertalet som följer mig, men sällan eller aldrig ger sig till känna.

Tack för att du finns, kära följare/läsare! Ajj La Vjoo!

Och du Facebookvän som för ett år sedan gav mig orden: ”Tack för allt positivt som du lägger ut här på FB. Du ger mig energi och hopp. *hjärta*” Du har gjort min dag även i dag, utan att veta om det. Efter ett par eländiga nätter och miserabla dagar klack det till i hjärtat, jag ler och känner att jag faktiskt får lite kraft.

Tänk så mycket några få ord kan göra, när de kommer spontant, oväntat och från hjärtat. Ska vi inte peppa varandra mer, hörni?

www.aynsley.se