Då är jag här igen. I den kaotiska, enorma, röriga och urfattiga miljonstaden Kathmandu.
Den är den tolfte Nepalresan och som vanligt är väskorna fyllda med en massa jättefina kläder för barn och vuxna – sprillans nya och oanvända och förstås leksaker och presenter från faddermammor. Min privata packning består av necessär och en liten påse med kläder. Den här gången har jag även med mig två tuber mjukost, ett paket dinkelkex och kaffe – bra att ha något att stoppa i magen när jag blir sugen och inte har lust att gå ner till byn i mörkret. Lördag eftermiddag började jag packa och mot kvällningen åkte vi ner till Gävle. Det är enklare att ta sig till Arlanda därifrån.
Boarding om en timme så ett glas bubbel hinns med.
Resan var ganska kort, bara tre timmars uppehåll i Doha, Qatar. Men tidsuppfattningen blir ganska märkligt när man reser så här. Man åker genom flera tidszoner och det är ömsom mörkt, ömsom ljust. Ibland är det morgon och rätt som det är så är det natt igen. Vi fick en supergod och nylagad middag sedan vi lyft från Arlanda. När vi lyfte från Doha fick vi frukost, klockan 04.30 lokal tid … Jag hoppade över kycklingkorven och tog lite frukt och vatten i stället, valde en Wallanderfilm med Kenneth Branagh och försökte sova ett par timmar.
Den här gången anlände vi Kathmandu i dagsljus och vädret var klart. Se så vackert med bergstopparna mot molnen.
När inflygningen mot Tribuvhan Airport påbörjas kan man nästan tro att vi ska svepa med oss ett berg med flygplansvingen – så nära känns det.
Den heliga Baghmatifloden från ovan.
Och nu ska vi strax landa, mitt i stan.
När vi klev av planet ringde jag bästa taxichaffisen, Nabaraj, som blev förvånad över att jag var i stan. Han ville gärna hämta, men var i Jorpati. Jag lugnade honom med att det tog säkert minst en timme innan visat var klart och bagaget kommit, men för en gångs skull gick det jättesnabbt och på lite drygt trettio minuter var allt klart och jag kunde stå ute i solen och gona mig tills Nabaraj dök upp.
På hotellet mötte personalen med den sedvanliga välkomstsjalen och kall juice och efter lite uppfräschning var det dags för sen lunch – jag käkade Chicken fried rice, supergott. Den måltiden fick bli tidig middag också, för efter maten behövde kroppen ta igen lite sömn och jag slocknade på sängen i några timmar. Nu är klockan halv nio nepali time och jag funderar på hur jag ska kunna somna igen 🙂 Äh, det ordnar sig.
I morgon är det dags för äventyr, jag har faktiskt inte bestämt mig ännu för hur dagen ska se ut. Det får jag fundera över under en god frukost imorgon bitti!
Jag måste självklart kika in i grannmontern, Mörkersdottir Förlag, och heja på Frida.
Teveaktuella Ann Liljeroth susade över för att säga hej.
