Tack alla som kom till IOGT-lokalen i Kallmyr (en trevlig by mellan Ljusdal och Järvsö). Eller bönehus, som vi felaktigt skrev i inbjudan. Men våra gäster hittade dit ändå.
Vilken kväll det blev. Helt fantastisk. Förresten gick dagen inte av för hackor heller. Trots att jag på morgonen förbannade mig själv för att jag tagit några dagars ledighet i stället för att vara hemma och förbereda torsdagens och helgens jobb. Det blev lite jäktigt när jag skulle packa och stuva in allt i bilen och susa iväg de cirka femton milen till Hälsinglands inland.
När jag äntligen kom iväg visade det sig att E4:an var avstängd mellan Gnarp och Hudiksvall. I en timmes tid låg jag bakom diverse långsamtgående fordon efter krokiga landsortsvägar och njöt av otroligt vackra vyer som man definitivt inte ser när man åker på motorvägen.
Det var bara att gilla läget. Fram kommer man alltid. På väg till lokalen i Kallmyr svängde jag in till min kompanjon för dagen, en klassis från högstadiet. Vi har haft lite sporadisk Facebook-kontakt de senaste åren och råkade träffas på tåget härom månaden. Det var då vi bestämde att göra ett gemensamt arrangemang för Nepal och det var hon som fixade lokal och inbjudan.
Min klassis har köpt sig ett litet torp invid en tjärn, invid åker och invid äng. Så vackert. Så otroligt vackert. Ingen var hemma när jag anlände med Silverpilen, så jag slog mig ner på en randig trädgårdsdyna med utsikt över det vackra, för dagen solgnistrande vattnet och ljudmediterade några minuter. Precis vad jag behövde efter en jäktig första halvlek.
Så småningom dök torpägarinnan upp, i uppvikta blåbyxor och nerhasade gummistövlar. ”Passa kaffepannan du så tar jag ett dopp i tjärnen.”
Jag måste ta fram min kaffepanna, jag också. Inget är som kokkaffe.
Jag vill också bo vid en tjärn. Springa ner och skölja bort höböset och springa upp lika fort igen eftersom vattnet är iskallt.
Jag vill.
Efter fikat åkte vi till IOGT-lokalen. Eller bönehuset, det låter vackrare, visst gör det?!
Vi jobbade i timmar med att ställa upp bord, lägga på dukar och arrangera varor. Kompanjonen för dagen ställde upp sina vackra tavlor till försäljning och min kära mor kokade kaffe till kvällens gäster. Så småningom började gästerna troppa in. De flesta var obekanta för mig, men en och annan kär vän och gammal jobbarkompis hälsade jag på i minglet.
Jag visade bilder från Himalaya, berättade om mina kvinnliga leverantörer och barn i Nepal. Sedan visade vi upp kläder, handgjorda väskor, smycken och skor. Det visade sig att bland våra gäster fanns både en van Indienresenär och en blivande Nepalresenär. Så roligt att få nya kontakter.
Mamma sålde fika, kaffe och underbart gott nybakat bröd. Man fick själv välja hur mycket man ville betala och min fantastiska mor skänkte sedan hela försäljningstintäkten till barnen i slumområdet Shantinagar i Kathmandu.
Min partner sålde några av sina vackra tavlor och skänkte även hon en del av intäkten till Shantinagar.
Efter kvällens slut räknade vi ihop fikapengarna, tavelförsäljningen och några rena bidrag till en matsändning till Shantinagar: 1 352 kronor. Fantastiskt bra! Beloppet är ungefär 15 000 nepalesiska rupees och motsvarar cirka en och en halv månadslön i Nepal. Man får mycket ris och linser för de pengarna, men det går mycket mat till ett sjuttiotal barn.
TACK alla fina gäster! Rapport och bilder från mitt besök i slumområdet kommer att finnas på vår hemsida efter min Nepalresa, runt den tionde oktober.
Jag har inte tagit ett enda foto under hela den här dagen – tro´t om ni vill … men lägger ut några bilder från mitt förra besök, i november 2014.
Vi var ett gäng svenskar som samlade ihop oss och våra plånböcker. Totalt köpte vi 200 kilo ris, 75 kilo linser, matolja, nötter med mera.
De två kristna präster som gör underverk i området Shantinagar. De härbärgerar tio föräldralösa barn i sin lilla kyrka, plus utfordrar sjuttio ungar varje lördag efter söndagsskolan. DE BEHÖVER HJÄLP!
De behöver hjälp, som sagt, de två präster som arbetar hårt för att upprätthålla någon slags mänsklig värdighet i detta enorma slumområde. Här finns varken sjukvård eller polis, man är hänvisad till sig själv. Själva lever de och deras familjer på sitt tionde och är helt beroende av omvärldens insatser. Det vill säga vår insats.
Du kan också hjälpa!
Som jag brukar säga: alla pengar är bra pengar. Man får ett mål mat för (med våra mått mätt) nästan ingenting här nere. Vill du lämna ett bidrag som garanterat når mottagaren? Hör av dig till mig, jag åker till Nepal den 30 september och kommer att göra ett besök i Shantinagar.
Du kan även skicka ditt bidrag till Föreningen för Gatubarn i Nepal:
Bankgiro: 900-3658
OBS – Märk ditt bidrag ”Shantinagar” om du skickar till föreningens 90-konto, så det kommer rätt!
Tack för din hjälp!
Vill du anmäla dig till mitt och Ajj La Vjoo:s nyhetsbrev? Meddela mig ditt namn och din mailadress så får du senaste nytt en gång i månaden – länk till min reseblogg, nyheter om våra fina varor, bilder på barnen och nyheter från barnhem och annat.
www.aynsley.se
Jag kom hem tredje april, tre veckor före den första jordbävningen. Så jag har inte sett hur Mitt Nepal ser ut. Men jag har sett andras bilder och hört deras berättelser. Jag har fått mail från nepalesiska vänner mitt i natten, när de stått i timtal, rädda och frusna, ute på gatan efter ytterligare ett efterskalv. De har inte vågat gå inomhus och har i stället delat med sig av sin rädsla.
