Ännu en spännande dag i livet är till ända.
Måndag och en riktigt långpanna, 9.30 – 18.30 på jobbet. Det är nio timmar stående, gående och springande. Plus någon timmes pappersjobb före jobbet, så att säga. Jag ligger obönhörligen efter med både det ena och det andra, men försöker att inte hetsa upp mig alltför mycket.
Dagen började mycket bra eftersom jag för en gångs skull fick vakna av väckarklockan i stället för av grannarna. Bara en sådan sak kan göra vem som helst glad, särskilt mig.
Livet blir liksom så mycket enklare och roligare när man får sova ut.
Vackert väder (åtminstone fram till kvällskröken) och många fisk- och glassugna trevliga människor. Fullt ös, medvetslös. Så kom där en man och en kvinna riggade med kameror och annat. Inga sådana där turistkameror, ni vet, nej, riktiga grejor. Jag tänkte genast att de där två är ute på uppdrag.
Och jodå, det visade sig att det var ett österrikiskt filmteam som tillbringade några dagar i Sverige för att göra ett reseprogram. De hade åkt vackra Kustvägen norrut och naturligtvis stannade de vid Skatans fiskeläger. De tog en massa kort och filmade när jag – förmodligen fånflinande – sålde pepparlax till en trevlig sommargäst. Till sommaren ska programmet sändas i österrikisk teve och förhoppningsvis kryllar Sundsvalls skärgård av turister från Wien och Salzburg nästa sommar.
Men de har de ju inte så pjåkigt därhemma själva heller, tycker jag.
Ett par timmar senare expedierade jag två trevliga damer med utländsk härkomst en fet, härlig röding. När jag paketerade firren i folie sade den ena damen Super-Carina.
Ja, svarade jag automatiskt. Super-Carina, upprepade hon. Det står så på din axel.
Hon var från Indien och behärskade hindi, som är snarlikt nepali.
Kul!
I dag är en ny spännande dag. Jag är ledig och har en massa grejor att ta tag i. En talarkurs bland annat. Och bokföring, Nepalbeställningar och annat. Plus att jag får finfrämmat i kväll. Gävlebästisarna kommer på en snabbvisit för att käka middag – sååå kul! Självklart köpte jag med mig rökt lax och ett par goröror från jobbet för att bjuda på.
Och – bäst hittills, det är andra morgonen på rad som jag fått sova ända tills klockan ringer. Det är minst två år sedan det hände senast … Tack Universum – det finns hopp om mänskligheten ändå!
