De sju dödssynderna. Alltså, det är inte lätt.
Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja – många har känt sig manade. Det finns hur mycket skrivet som helst – om dödssynder, gamla som nya, om hur katolska kyrkan ”uppfann” dem en gång i tiden och hur de anammats av mänskligheten och kyrkligheten.
Det finns färger och djur associerade till varje synd. Det finns motsatsförhållande, till exempel: vällust – kyskhet. Etcetera.
Ni må tro att Jante slår till emellanåt. Hårt och skoningslöst. Jag kan inte skriva, jag kan inte uttrycka mig, jag tänker fel, jag skriver fel, jag är fel. Och hur i hela friden ska jag kunna tillföra något nytt till denna företeelse, något som inte redan är skrivet och uttjatat?
Men hallå där! Jante i sig är faktiskt en dödssynd, så det så. Vänd på hela steken; vad är det som säger att jag är sämre än någon annan? Va? I mina allra svagaste och självkänsleynkligaste stunderna måste jag ibland skriva en lapp och lägga på väl synlig plats, så jag ser den ofta, och kan starta en mental process:
Jag är bra. Jag är utvald. Jag kan skriva, det är därför jag är utvald. Jag är bra.
När jag ser den tänker jag – herreguuuud så högmodig jag är. Men vet ni vad jag tycker och tror? Jo, att högmod är ett väsen vitt skilt från att vara glad över att vara utvald, att vara stolt över att någon tror på mig och min förmåga. Jag är medveten om mina brister och tillkortakommanden, det ska gudarna veta. Och apropå Gud har jag köpt mig en bibel på loppis.
Elva spänn. Sådeså. Bra att ha att slå i och få inspiration. Sådeså.
Jag har ett antal personer som läser mina texter för att ge mig feedback och synpunkter. På innehåll, flyt och stavning. Bland annat. Jag ger feedback i min tur till dem: Även till några andra. Det tar en hel del tid i anspråk, men att ha en bra testläsare är guld värt och därför ställer jag självklart upp tillbaka.
Det är ju så att vi människor fungerar olika. Läser olika. Lägger in olika betydelser och innebörder. En formulering som någon inte förstår och en annan ifrågasätter kan få en tredje att utbrista i superlativ. En karaktär, alltså person i berättelsen, anses av någon helt nödvändig för att föra berättelsen framåt medan en annan återigen inte förstår ett vitten.
Självklart respekterar jag allas åsikter även om jag inte alltid håller med. Vi har olika utgångspunkter i vårt skrivande, olika förutsättningar och olika bagage i den berömda ryggsäcken. Det som betyder en sak för mig betyder något helt annat för dig. Men i slutänden är det alltid min text, det är min röst som hörs och min berättarton jag måste se till att hålla, oavsett vilka förändringar jag gör i manuset.
Just nu jobbar jag med synden girighet. Synonymt med färgen gul. Jag har just avslutat högmodet. Men nu ljuger jag lite. Jag trodde jag avslutat den. Två gånger. Men så kommer feedback från en ny testläsare och jag inser att förändringar behöver göras.
Nu ska jag ta ett nytt grepp. Jag ska planera mitt skrivande. Göra synopsis, en skiss, över vad varje del ska innehålla. Vilka karaktärer som ska medverka och lite om själva handlingen. Slutet är viktigt, väldigt viktigt. Ofta när jag skriver har jag ett färdigt slut som det gäller att få till en skitbra början och – såklart – ytterligare några sidor.
Jag har tagit fram den fina anteckningsboken som jag fått av en vän. Den är numer tillägnad dödssynderna och väldans hemlig. Den är så hemlig att jag faktiskt glömt var jag lade den i går. Hm.
En bra sak för att fördriva Jante är en klapp på axeln. Klappa dig ofta och mycket.
Så snart jag gjort något jag tycker är bra och viktigt firar jag, det behöver inte vara så märkvärdigt (även om jag med förkärlek använder mig av champagne … ); en chokladbit, ledig förmiddag eller ett biobesök. Skrika, tjoa och hoppa går också bra, tycker jag, när jag får ett härligt besked av något slag.
Nä, vet ni, nu känner jag piskan vina. Inte Jantes (inte så mycket, i alla fall) men syndens piska. Dödssyndens. I går tog jag en välbehövlig vila från allt vad skrivande heter. Jag hade inte ens datorn med mig på tåget till Söderhamn, där jag jobbade. Nej, jag spelade Wordfeud för hela slanten. Och på kvällen ägnade jag mig åt sällskapsspel med maken. Så nu kanske jag fått en aning distans till syndandet och kan se på en hopplös (?) text med andra ögon.
Bye, bye Jante!
