Häromdagen hade vi fyraårig bröllopsdag. Jag tänkte överraska maken med en båttur från Larnaca till Egypten och Port Said för vidarebefordran till Gizah för att peta på pyramiderna, men tyvärr har man slutat med de resorna på grund av det politiska läget (terrordåd, kapning etc). Den sorgliga verkligheten. Men vi skulle fira, så vad göra? Champagne på stranden avverkade vi ju på sextioårsdagen.
Efter att ha rådfrågat turistböckerna (som vi hittat i Madelenes fina lägenhet där vi bor) bestämde vi oss för en vandring mellan Aya Napa och Protaras, via Kap Greco med dess vidunderliga utsikt.

Som grädde på moset bokade jag två hotellnätter i Protaras via den suveräna hotellbokningssidan booking.com. Lätt packade (varsin rygga med vatten, tandborste, pass, badkläder och finklänning till bröllopsdagsmiddagen) klev vi på bussen och strax efter tolv anlände vi till den hysteriska turiststaden Aya Napa.

Vi knallade ner till Limnaki hamn och placerade rumporna på Vassis restaurang för lunch.

Där delade vi en Harbour platter, en underbar fisktallrik med krabba, musslor, en sorts plattfisk, två varianter av kalamari, räkor, inlagd bläckfisk och en söt liten inhemsk fisk som man friterat till ett skrämmande utseende. Medan vi väntade på maten skrattade maken åt hur långt vi kommit på vår hajk. Klockan var redan ett och vi hade vandrat mindre än trehundra meter.

Vi passade på att fråga den trevlige servitören om vår tänkta rutt. Enligt honom stämde inte mycket i turistboken som berättar att den tolv kilometer långa leden löper längs med stränder och cypriotiska enbuskar fram till utsiktsstället Kap Greco. Med ett stort skratt önskade han oss lycka till och förklarade att inget i världen skulle få honom att följa med på denna vandring som skulle ta oss minst fyra – fem timmar, OM vi snabbade på (tre enligt boken, inklusive badpauser … ).

Äsch då, han var säkert bara avundsjuk. Det är klart vi ska gå, nu när vi bestämt så. Enligt kartan finns möjlighet att nå en större väg på tio-femton minuter i stort sett oavsett var på leden vi befinner oss. Och där finns både buss och taxi.

Man kan väl lugnt säga att den första delen av vandringen var behagligast. Vi tog av oss skor och tröja och gick längs med strandlinjen i det ljumma Medelhavet. Det gick förvånansvärt fort att gå den halvkilometerlånga strandremsan och sedan vi torkat bort sanden mellan tårna satte vi på oss skor och fortsatte på den utmärkta och tydligt uppmärkta leden.
Solen gassade, men det visste vi ju redan innan. Bara att fylla på med vatten och knalla på. Så småningom ändrades landskapet och blev kargare. Man vattnar idogt där de flesta turister finns så det ska vara grönt och fint, men i övrigt sparar man de ädla dropparna till bevattning av åkrar och potatisland.

På tal om vatten vet vi nu att det är kritiskt läge, åtminstone här i södra Cypern. Man har tydligen gått ut med att kommer inget regn inom fem veckor stänger man av vattnet till de lägenheter och hus som finns här. Självklart gör vi vårt för att spara både el och vatten, försöker vara försiktiga, duschar inte varje dag och så vidare.
Efter några kilometer försvann fuskleden, den uppbyggda stigen av sten och trä, och vandrare hänvisades raka vägen ut i spenaten. Om det funnits någon.

En jordig, dammig stig ledde ut i brun, sönderbränd terräng och stenig natur. Vi kämpade på, svalkade oss i det blåturkosa Medelhavet när vi kom åt och däremellan bälgade vi i oss vatten. Men Kap Greco föreföll nästan lika långt bort nu som när vi började vår vandring. Det är alltid en synvilla när man ser motiven fågelvägen.



”Säg till om du inte orkar, om vi ska gå upp till vägen och ta bussen i stället”, tjötade maken.
”Aldrig i livet, det här är väl ingen match”, tjötade jag.

Svårigheterna började ytterligare några kilometer senare när den redan smala och ibland svårföljbara stigen blev i det närmaste obefintlig.



Marken övergick till månlandskap med ihåliga, supervassa lavastenar och jag var rädd att vi skulle skära sönder skorna. Vi checkade kartan och läget och insåg att vi hade gått i rask takt i drygt två timmar, men hade långt kvar till udden, Kap Greco. Nej, nu fick det vara nog.
Vi forcerade lavastenarna upp till närmsta dammiga sandväg som vi följde upp till den asfalterade vägen mot Protaras.


Det fanns en och annan busshållplats, men nu var det ju piece of cake att gå, på asfalt, så vi fortsatte vår hajking. Och tänk att vi hittade en korkek där vi kunde äta lite medhavd halloumiost och dela en kall öl.



Så småningom tyckte vi att vyerna började bli enahanda och hajkingen tråkig och beslutade att ta nästa buss vid nästa hållplats.

Vi hade i alla fall vandrat en dryg mil i hettan och sett Kap Greco på baksidan. Fusksidan, där det finns väg upp …


Sagt och gjort, en stund senare stod vi – svettiga och gråa av damm, på en överfull buss på väg till Protaras. Det kändes inte så roligt att komma in på det lyxiga hotellet som vi såg ut, men efter en välbehövlig dusch och ombyte till ”finkläderna” gick vi ner till receptionen för att de skulle få se att vi kan minsann se anständiga ut vi också. Sedan gick vi ut på stan för att käka middag och dricka vin – för se det hade vi minsann jobbat oss fram till!


(Maken försöker förgäves kyla en flaska bubblande vin …)

Och dagen efter skulle vi fira bröllopsdag.