Sista dagarna. Sorgligt, men sant.
Sista trippen till Larnaca.
Sista Medelhavshänget.
Sista mezen i Tersefanou.
Sista goset med ljuvliga kattungar. God bless them och låt dem överleva …
Sista balkonghänget.
Kyl- och frysrens och …
… sista goa soppan.
Sista poolhänget.
Sista poolgodiset – stekt halloumi, färska fikon och en flaska iskall bubbel.
Sista baddräktstorket.
Sista café- och internethänget.
MEN, jag har köpt en snygg skrivarmössa och jag kommer snart tillbaka – lovar!
Dagen innan makens föllsedag var vi på väg hem från Kiti, grannbyn där vi införskaffat jordgubbstårta, champagne och annat. Självklart missade vi bussen med ett par minuter och beslutade att gå hem, trots hetta och livligt trafikerad landsväg. Det finns ingen trottoar och man har vänstertrafik, så det gäller att tänka sig för när man är ute i trafiken.
Det blåste ganska friskt och fläktade skönt. Nästan hemma vid avtagsvägen mot lägenheten såg jag något stort rulla med blåsten, på fältet till höger om oss. Jag frågade maken vad i hela friden det var och han svarade att det var en torrbuske. Det kom bilar längre fram i mötande körfält och jag hörde fordon komma bakom oss samtidigt som vinden förde med sig den enorma busken mot vägen. Vid det här laget vet vi hur fort man kör här, hjärtat började slå hårdare och jag tänkte det här går inte väl.
Maken gick framför mig på vägrenen. ”Gå in på sidan!” ropade jag och för en gångs skull frågade han inte ”Varför då?”, utan steppade raskt ut på närliggande fält med mig efter.
Cirka trettio meter framför oss låg den taggiga jättebollen nu mitt på vägen och den första bilen bakom oss, typ en stor stadsjeep, bromsade så det skrek i asfalten och lämnade efter sig ett stort svart rökmoln. Nästa bil lär ha haft en skicklig förare som undvek en krock i den relativt höga farten, han väjde ut mot åkern till vänster och jag tackade Universum att det inte var just där vi stod. Under tiden passerade mötande trafik, bil nummer två backade och åkte vidare och sedan den bastanta damen i jeepen plockat bort buskaget från kofångaren åkte även hon.
Allt såg ut som vanligt igen. Förutom de svarta spåren i asfalten och den farliga, flygande jättebusken hon ilsket knuffat iväg.
Jag var glad att vi klarade oss helskinnade från den otäcka incidenten och maken var glad att han – den gamle deltidsbrandmannen – slapp göra en insats under semestern. Och att vi dessutom hade möjlighet att fira hans stora dag, hela och välmående,
Tack Universum!
(Fotona på jättebusken tog vid dagen därpå.)
Häromdagen hade vi fyraårig bröllopsdag. Jag tänkte överraska maken med en båttur från Larnaca till Egypten och Port Said för vidarebefordran till Gizah för att peta på pyramiderna, men tyvärr har man slutat med de resorna på grund av det politiska läget (terrordåd, kapning etc). Den sorgliga verkligheten. Men vi skulle fira, så vad göra? Champagne på stranden avverkade vi ju på sextioårsdagen.
Efter att ha rådfrågat turistböckerna (som vi hittat i Madelenes fina lägenhet där vi bor) bestämde vi oss för en vandring mellan Aya Napa och Protaras, via Kap Greco med dess vidunderliga utsikt.
Som grädde på moset bokade jag två hotellnätter i Protaras via den suveräna hotellbokningssidan booking.com. Lätt packade (varsin rygga med vatten, tandborste, pass, badkläder och finklänning till bröllopsdagsmiddagen) klev vi på bussen och strax efter tolv anlände vi till den hysteriska turiststaden Aya Napa.
Vi knallade ner till Limnaki hamn och placerade rumporna på Vassis restaurang för lunch.
Där delade vi en Harbour platter, en underbar fisktallrik med krabba, musslor, en sorts plattfisk, två varianter av kalamari, räkor, inlagd bläckfisk och en söt liten inhemsk fisk som man friterat till ett skrämmande utseende. Medan vi väntade på maten skrattade maken åt hur långt vi kommit på vår hajk. Klockan var redan ett och vi hade vandrat mindre än trehundra meter.
Vi passade på att fråga den trevlige servitören om vår tänkta rutt. Enligt honom stämde inte mycket i turistboken som berättar att den tolv kilometer långa leden löper längs med stränder och cypriotiska enbuskar fram till utsiktsstället Kap Greco. Med ett stort skratt önskade han oss lycka till och förklarade att inget i världen skulle få honom att följa med på denna vandring som skulle ta oss minst fyra – fem timmar, OM vi snabbade på (tre enligt boken, inklusive badpauser … ).
Äsch då, han var säkert bara avundsjuk. Det är klart vi ska gå, nu när vi bestämt så. Enligt kartan finns möjlighet att nå en större väg på tio-femton minuter i stort sett oavsett var på leden vi befinner oss. Och där finns både buss och taxi.
Man kan väl lugnt säga att den första delen av vandringen var behagligast. Vi tog av oss skor och tröja och gick längs med strandlinjen i det ljumma Medelhavet. Det gick förvånansvärt fort att gå den halvkilometerlånga strandremsan och sedan vi torkat bort sanden mellan tårna satte vi på oss skor och fortsatte på den utmärkta och tydligt uppmärkta leden.
Solen gassade, men det visste vi ju redan innan. Bara att fylla på med vatten och knalla på. Så småningom ändrades landskapet och blev kargare. Man vattnar idogt där de flesta turister finns så det ska vara grönt och fint, men i övrigt sparar man de ädla dropparna till bevattning av åkrar och potatisland.
På tal om vatten vet vi nu att det är kritiskt läge, åtminstone här i södra Cypern. Man har tydligen gått ut med att kommer inget regn inom fem veckor stänger man av vattnet till de lägenheter och hus som finns här. Självklart gör vi vårt för att spara både el och vatten, försöker vara försiktiga, duschar inte varje dag och så vidare.
Efter några kilometer försvann fuskleden, den uppbyggda stigen av sten och trä, och vandrare hänvisades raka vägen ut i spenaten. Om det funnits någon.
En jordig, dammig stig ledde ut i brun, sönderbränd terräng och stenig natur. Vi kämpade på, svalkade oss i det blåturkosa Medelhavet när vi kom åt och däremellan bälgade vi i oss vatten. Men Kap Greco föreföll nästan lika långt bort nu som när vi började vår vandring. Det är alltid en synvilla när man ser motiven fågelvägen.
”Säg till om du inte orkar, om vi ska gå upp till vägen och ta bussen i stället”, tjötade maken.
”Aldrig i livet, det här är väl ingen match”, tjötade jag.
Svårigheterna började ytterligare några kilometer senare när den redan smala och ibland svårföljbara stigen blev i det närmaste obefintlig.
Marken övergick till månlandskap med ihåliga, supervassa lavastenar och jag var rädd att vi skulle skära sönder skorna. Vi checkade kartan och läget och insåg att vi hade gått i rask takt i drygt två timmar, men hade långt kvar till udden, Kap Greco. Nej, nu fick det vara nog.
Vi forcerade lavastenarna upp till närmsta dammiga sandväg som vi följde upp till den asfalterade vägen mot Protaras.
Det fanns en och annan busshållplats, men nu var det ju piece of cake att gå, på asfalt, så vi fortsatte vår hajking. Och tänk att vi hittade en korkek där vi kunde äta lite medhavd halloumiost och dela en kall öl.
Så småningom tyckte vi att vyerna började bli enahanda och hajkingen tråkig och beslutade att ta nästa buss vid nästa hållplats.
Vi hade i alla fall vandrat en dryg mil i hettan och sett Kap Greco på baksidan. Fusksidan, där det finns väg upp …
Sagt och gjort, en stund senare stod vi – svettiga och gråa av damm, på en överfull buss på väg till Protaras. Det kändes inte så roligt att komma in på det lyxiga hotellet som vi såg ut, men efter en välbehövlig dusch och ombyte till ”finkläderna” gick vi ner till receptionen för att de skulle få se att vi kan minsann se anständiga ut vi också. Sedan gick vi ut på stan för att käka middag och dricka vin – för se det hade vi minsann jobbat oss fram till!
(Maken försöker förgäves kyla en flaska bubblande vin …)
Och dagen efter skulle vi fira bröllopsdag.
Vi fyller dagarna med mycket, dock inte fylla …
Någon sådan har vi inte heller sett, fylla alltså, förutom på den långa beachen längs med gatan, Makenzie Beach (där vi firade sextioårsdagen) i Larnaca.
Dit kom en dag en brunbränd, småväxt cypriot med en mörkhårig, minst tjugo år yngre speta springande efter sig. Han halsade medhavd whisky och var allmänt otrevlig, bad folk fucka off och så vidare. Vakterna tog itu med saken och efter ett högljutt gräl på beachen tystnade han så småningom. Jag tyckte mest synd om hans lilla toy girl.
I övrigt verkar Cypern vara ett ganska nyktert land. De få gånger vi sett en cypriot dricka alkohol på lokal beställer han in en 37,5 cl whiskyflaska och nyttjar som måltidsdryck. När maken och jag är på café och tjötar med befolkningen dricker de kaffe eller cola.
Vad fyller vi för övrigt då? Dagarna förstås. Vi gör vårt bästa för att fylla livet med små upplevelser och minnen.
Här kan man snacka om gatuservering 🙂
Närmare gatan än så kommer man liksom inte …
Medan vi väntade på vårt käk kom en hel bilkortege på den jättesmala gatan. (De kör väldigt fort här på ön, ifall jag inte sagt det förut?) Dekorationerna på den första bilen skvallrade om bröllop: stora vita rosetter. Hela karavanen körde med varningsblinkers och alla tutade. Självklart rycktes vi med av festyran, vinkade och skålade med dem. Tillbaka fick vi en massa tummar upp och glada tillrop. När vi ett par timmar senare var på väg hem gick vi förbi Santa Maria där bröllopsfestligheterna pågick för fullt.
Brudgummen vinkade in oss och insisterade på att vi skulle vara hans gäster. Vi sade att vi är turister, men han vidhöll att vi skulle äta och dricka så mycket vi kunde och orkade. Vi tackade så hjärtligt, gratulerade brudparet och lyckönskade gummen till en vacker brud och sedan gick vi en runda och sade Hej och Trevligt att träffas. Vi var ju nyätna, men maken sneglade mot drinkbordet. Väluppfostrad som han är följde han med frugan när hon sade, Nej, nu går vi hem och låter dem ha sitt dricka för sig själva.
Vi hade dessutom lite att styra med, dagen efter var vår egen fylla-dag. Maken sextio bast. Det händer minsann inte varje år och krävde vissa förberedelser.
En ansiktsmask för att tillföra huden fukt inför morgondagens långbänk vid Medelhavet måste vi ha, tyckte jag.
Maken var måttligt förtjust, men lydde order medan han muttrade om ett cypriotiskt drinkbord han just missat.
Morgonen därpå vaknade han till en riktig fylla-dag.
Min syrra i Umeå hade beordrat jordgubbar och champagne till frukost.
Även kära mamsen hade beställt en flaska skumpa, som intogs (mycket långsamt) under brännande sol på Mackenzie Beach.
Spännarmake.
En riktigt god föllsedagsmiddag käkade vi i Larnaca innan vi tog bussen hem till Tersefanou.
Så – nu väntar vi på maken sjuttio år och under tiden fortsätter vi fylla livet med guldkorn.
Här är mestadels brunt. Det är höst och går mot vinter, det mesta är sönderbränt. Men när vi sitter på bussen ser vi då och då klargröna områden mitt i det bruna. Där har man bevattnat en odling eller två. Vattenmeloner, kanske.
Jag blir inte riktigt klok på om man har vattenbrist eller inte. Har man varit på någon av de grekiska öarna ligger det nära till hands att tro att man bör spara på de ädla dropparna. Men här verkar det inte vara brist på något. Varken vatten eller annat.
Visst är det lite märkligt det här med att vandra runt i någon annans vardag? Det jag tycker är exotiskt och annorlunda och vill ta kort på, är inget märkvärdigt alls för den som bor här.
Hemma plockar vi äpplen, gör mos och paj. Här har man olivträd på tomten. Den här äldre mannen tyckte det var jätteroligt att (på cypriotiska) förklara för oss hur han gör olivolja på skörden.
Man blir hungrig av att promenera i hettan. Det är mest jag som lagar maten. Vi gör helt enkelt det vi är bäst på.
Maken är definitivt bäst på att bära hem vatten. Sådeså …
Det är lätt att svara på: faktiskt mest ingenting … Och dessutom njuter vi av det.
Lycka är att varje kväll när jag lägger mig L.Ä.N.G.T.A tills det blir morgon igen, eftersom vi har så mycket skojigt att hitta på. Det vill säga mest ingenting.
Vad ska vi äta till frukost idag? Vad har vi? Mest ingenting: oliver, ost, bröd och kaffe. Det låter alldeles utmärkt. Eller ska vi gå ut och äta frukost? Kan vi väl.
Ska vi gå ner till poolen? Kan vi väl. Ska vi ligga där hela dagen? Kan vi väl.
Vad ska vi äta till middag? Vet inte, vad tycker du? Vet inte, ska vi gå på restaurang? Kan vi väl.
Eller så snor vi ihop något – som pitabröd med stekt haloumiost och tomater, plocktallrik med jalapenoägg, oliver och ost eller kanske en grönsakssoppa (varma koppen från Sverige …) och stekt bröd med fårost.
När vi ska vara riktigt avancerade tar vi bussen någonstans. Till grannbyn. Eller till storstaden Larnaca. Man kan äta där också. Jodå. Eller så promenerar vi till grannbyn. Men det är väldigt svettigt – det är supervarmt här och det går ett par liter vatten under en promenad.
Undrar ni fortfarande vad vi gör om dagarna? Tänk att det gör vi också! 🙂
En dag i vackra Larnaca.
Tycker ni jag ska söka jobbet?
Det sägs vara låg kriminalitet här på Cypern. Det är skönt att veta, tycker jag. Det känns också bra att här verkar ingen bry sig om att jag är vit, kvinnlig och ”rik” turist (som i Nepal). Tvärtom, samtliga cyprioter bosatta här i byn verkar ha det betydligt bättre ställt än jag själv, åtminstone av deras hus att döma. Jag är anonym här och det är jätteskönt.
Vi är ofta ute och promenerar.
En dag gick vi förbi ett stort fält.
”Vad är det som växer här?” frågade jag maken.
”Det ser ut som vattenmeloner”, sade han.
Ärligt talat hade jag ingen aning om att meloner växer från plantor på marken. Jag vet förstås att det inte finns melonträd, men jag har liksom inte tänkt mer på saken. Ibland tror jag att jag är blond på riktigt. 
Okej, det var rätt fascinerande, tyckte jag, med alla dessa meloner liggande på fältet. Vi var tvungen att gå in en liten bit för att klämma och känna och konstatera att det verkligen var vattenmelon.
”Vi tar med oss en hem”, var makens ljusa idé.
”Är du inte klok”, svarade jag. ”Vi kan väl inte palla melon heller.”
”Jag har pallat många äpplen i mina dar”, sade maken och satte sig mitt i fältet för att kolla om det var melonkart eller en fullvuxen frukt.
”Hörru du”, jag tog till barskaste rösten. ”Har vi nyss gått och pratat om att det är så låg kriminalitet här på ön så inte f-n ska vi se till att statistiken skjuter i höjden idag. Dessutom sitter melonägaren säkert med kikare och ringer polisen om du stoppar den där i ryggan. Det känns lite onödigt.”
Maken höll med och lät melonen ligga kvar på åkern och mogna till sig. Men jag är övertygad om det sved i det (ökända) skotska blodet att lämna dyrbarheten åt sitt öde …
Man har ett rikt djurliv här på Cypern. Det gäller att se upp så man inte blir attackerad och anfallen. Vilket jag i och för sig redan blivit, men det är lätt att vara efterklok.
De pyttesmå myrorna är söta och ser inte ut att göra någon förnär. Men ack, vad man kan bedra sig. Stör vi deras myrgångar på poolområdet hoppar de genast upp och biter. Bevis: mina små, röda prickar på tårna. Men, det är förmodligen makens fel (som det mesta). När jag ställer solstolen bredvid myrautostradan för att inte störa det idoga arbetet med att promenera fram och tillbaka, flyttar han helt sonika stolen så ett ben står mitt i deras väg. De ska lära sig att vara flexibla, tycker han, vilket jag förmodligen fått sota för. Hans håriga tår är okänsliga för bett, vilket mina små söta inte är.
Vidare har vi så många duvor att vi skulle kunna sälja i parti och minut.
Varje morgon börjar vi med att sopa balkongen ren från fjädrar och bajs från nattens duvparty. Sedan gäller det att se upp så det inte trillar ner en fjäder eller två i kaffemuggen.
Vad mer? En död kackerlacka har vi sett, i poolen. Några spindlar och jättemyror, även de i poolen. De cypriotiska djuren gillar uppenbarligen att bada.
Och så har vi puman då.
Oj då, fel bild? Men vad gör hon? Käkar förstås, det är en höjdarsysselsättning på den här ön.
Och så våra absoluta favoriter – katterna. Vår lilla by är befolkad (bekattad?) av diverse storlekar, raser och färger.
De verkar vara skygga och rädda, vilket får mig att undra hur de egentligen behandlas? Vi hinner inte ta upp kameran förrän katten flytt flera kilometer.
Vår favorit är vår egen poolkatt. Den är fet, svart och vit, jamar tyst och är förvånansvärt smidig. Häromdagen såg vi den inta en 1,5 meter hög mur för att om möjligt få käka småfågel. Dock gillar den inte våra kattologiska leksaker. Maken hade en fickan som vi kastade ner från balkongen i förhoppning om att få ett godkännande.
Har ni månne nåt käk, mjauu?
Åh, där kom en godbit nedseglande.
Määh, det här går ju inte att äta …
Nä, fy katten, nu går jag och letar mig nåt att tugga på.
Mjau på er!
Vi har ju så många vackra (och andra … ) bilder från detta semesterparadis.
I stekande sol promenerade vi omkring och insöp atmosfär, dofter och vackra ting.
Självklart köpte vi varsitt ljus för att tända. Det gör vi alltid i kyrkor.
Skor måste rättas till och småsten plockas ur.
Vätskebalansen måste upprätthållas och speltarmen underhållas innan promenaden kunde fortsätta.
Vi måste handla, mat och annat. Visserligen finns en pyttesupermarket i vår by, men nu skulle vi till en av de större, med ett helt annat sortiment och andra priser.
Nää, vad säger du, maken. Är det dags för middag?
Vi tyckte det var så bra på Tamal att vi beslutade oss för att käka sen lunch/tidig middag där också. Dessutom ligger det lägligt till på vägen hem. Och tjejen som jobbar där är superserviceminded, glad och trevlig. Och nu vet vi att de har supergott käk där också. Pork souvlaki och pitabröd med halloumi och tomat. Yummiee …
Utsikt över ytterligare en kyrka som vi ska besöka en annan dag.
Dags att åka hem. Ska vi ta bussen, maken? Nehej, vi går. Okej.
Ja, du har rätt. Med dagens långa, svettiga promenader i bagaget behöver vi inte gå ett steg i morgon. Bara käka och ligga platt på solstolen.
Trötta och varma tog vi ett skymningsdopp i poolen och tillbringade sedan kvällen på balkongen.
Ja, inte jag då, jag somnade gott i soffan vid åttadraget. Sleep well!