Sånt som inte kan hända. Inte får hända. I alla fall inte när man har två föreläsningar under dagen och ska stå inför en sisådär 100 personer och vara seriös.
Vänster framtand ramlar ut. Rakt ner i min hand.
Där sitter jag i bilen, på väg att föreläsa om mitt volontärskap vid Höga Kusten-bron för ett gäng volontärer i vården, och så ramlar kronan ur. Den jag fick sen jag bitit av en tand för 2,5 år sen, när jag var i Nepal. Just som volontär.
Ödets ironi? Lite komiskt är det allt. Håll med om det, folk och fä …
Som parentes kan jag berätta att då, i Nepal, fick jag fina kommentarer av mina nepalesiska vänner. De tyckte att för att vara så gammal var jag väl bibehållen i alla fall. Väldigt många nepalesiska kvinnor i min ålder är både tandlösa, kutryggiga och väldigt skrynkliga. Men på nåt sätt känns det mindre konstigt att vara utan tand i Nepal än här hemma i Sverige.
Det var överhuvudtaget en märklig dag. Allt hände liksom. Kallt som bara den men ändå fem plusgrader, alltså inte alls halt trots den tidiga morgonen. Studieförbundet Bilda hade bjudit in mig att prata volontärsskap och strax innan jag kom fram till Härnösand ringde arrangören själv och undrade om hon möjligen kunde lifta med mig resten av vägen. Hennes bil hade gått sönder och hon stod med varningsblinkers intill E4:an. Aj, aj, sånt är inte bra.
Självklart, sa jag, tog ett medhavt äpple ur handväskan på passagerarsätet och tog en tugga. Skulle jag inte ha gjort. Jag kände hur det stack till upp mot tandköttet, det var som om något vreds om, jag tog ur äpplet och det var då tanden ramlade ur. Rakt ner. I min hand, som sagt.
Där satt jag med tanden i handen.
Det här är inte sant.
Första tanken. Andra: det är hur j-a sant som helst. Och så följde några andra svordomar när jag vinklade backspegeln för att se mig själv. Thore Skogman-wannabe? Jajamensan …
Jag provade att sätta dit tanden igen. Det gick jättebra. Jag tryckte upp den och började prata för mig själv. Det gick mindre bra. Jag insåg att om jag skulle envisas med att ha ett vackert leende i dag var risken uppenbar att jag skulle svälja tandeländet medan jag pratade. Så – det blev en liten kompromiss. När jag startade min föreläsning bad jag dem titta noga på mig, hur snygg jag var och vilket strålande leende jag uppvisade. Jag kunde nästan se att de tänkte herregud vikket ufo de släpat hit idag då …
Men när jag visade dem gluggen så förstod de vad jag menade. Jag hoppas jag inte skrämde ihjäl nån, vissa såg faktiskt förskräckta ut. Eller så kanske de tyckte synd om mig. Andra skrattade gott. Det är bra det.
Nåväl, föreläsningen gick bra, och så gjorde även resan hem. Jag var ytterst nära att krocka strax norr om Härnösand, en (mycket) äldre man körde ut från en gårdsplan, rakt ut på E4:an, rakt framför min bil. Tack och lov körde jag inte mer än nittio och observerade blixtsnabbt att trots mötande trafik skulle jag hinna väja för gubben om jag trampade på gaspedalen. Så jag gjorde en jättegir runt honom samtidigt som jag lade mig på tutan och jag hoppas verkligen att han rent ut sagt sket på sig av rädsla. Det gjorde i alla fall nästan jag. Alternativet har varit att köra in i hans framdörr och det har inte varit så roligt för nån av oss.
Fy, så arg jag var. Jag tvärbromsade framför honom, satte på varningsblinkers och hoppas han fattade nåt. Min första tanke var att stanna bilen och stoppa honom, men chansen att han skulle stanna var nog minimal.
Efteråt, när jag återigen fick tid att gräma mig över tanden, fick jag liksom lite annat perspektiv på det. Hellre tandlös än livlös, liksom. Som sagt – resan hem gick bra.
Jag hade ytterligare en bildvisning Mitt Nepal på kvällen. Denna gång i fin restaurangmiljö och med åhörare som sippade bubblande dryck medan jag inledde. Inte lika kul att stå som Nicke Nyfiken-troll inför den publiken, men självklart förklarade jag vad som hänt och de var ju trots allt där för att se på mina bilder, inte beundra min nuna.
Dagen därpå fick jag en akuttid hos bästa tandläkaren ever. I Gävle. Tur att jag hade ledig dag, så jag kunde susa iväg utan att behöva avboka nåt arrangemang. Otur att det var på min lediga dag, med äntligen-faktor, då jag verkligen skulle ha behövt göra en mängd andra saker.
Nervös var jag också, faktiskt så orolig att jag var gråtfärdig innan jag hoppade på tåget. Jag var ganska övertygad om att det inte skulle gå att göra nåt eftersom det faktiskt var min egen tand som gått av vid roten, under den fina kronan. Det skulle bli operation och provisorium och göra ont och … och …
Men min tandis han kan han *hjärtahjärta*. Jag fick två bedövningssprutor, rakt upp i gommen respektive näsan, men när han började borra i rakt upp tandroten gjorde det ont så jag sparkade i stolen jag låg i för att inte bita tandis i handen. Då fick jag en äcklig spruta till och sen sa jag kör så det ryker nu. Och det gjorde han. Bokstavligen.
Jag tror de brände bort en bit av mitt tandkött för att komma åt. Det smakade nåt tjärliknande och när jag sa att det luktade bränt så skrattade han och sa det blir så när man kör så det ryker.
Tre titanstavar upp i roten och lite cement senare så var det klart. En nygammal tand på plats och en av lycka gråtfärdig Super-Carina satt åter på tåget på väg hem till Öfvre Norrland en timme och X kronor senare.
Tack Universum, för att jag dels lever och dels har ett schysst leende igen!
Och tack världens bästa tandläkare, Staffan Sjöö, förstås!
Jag kom hem tredje april, tre veckor före den första jordbävningen. Så jag har inte sett hur Mitt Nepal ser ut. Men jag har sett andras bilder och hört deras berättelser. Jag har fått mail från nepalesiska vänner mitt i natten, när de stått i timtal, rädda och frusna, ute på gatan efter ytterligare ett efterskalv. De har inte vågat gå inomhus och har i stället delat med sig av sin rädsla.
