Vi gick vidare, från rymdmuseet till National Museum of the American Indian. Det är bara att följa gatan ner hundra meter så är man framme. 
Skulle man bli hungrig under den korta promenaden finns omedelbar hjälp att få.
Här är museet, tillägnat Amerikas ursprungsbefolkning. Det är ganska nytt, öppnades 2004, och beläget i en mycket vacker byggnad.
Innanför entrén finns diverse spännande skulpturer och masker.
Och en icke-billig souvenirbutik, så klart.
Vi började rundturen på nedre plan, de amerikanska indianernas historia.
Det finns så mycket spännande, vackert och tragiskt här att det är omöjligt att återge. Jag rekommenderar varmt ett besök på detta National Museum of the American Indian. Varmt.
På plan tre har man klämt in hela Inkaleden. Detta var museets höjdpunkt för mig.
Jag ser en hel del likheter med Mitt Nepal: bergen, folket och hantverket.
Halsband tillverkade av röda snäckor.
Man tillverkade föremål av guld och sten, bland annat.
Potatis från Anderna. Man har utvecklat flera hundra sorters potatis som kan växa i stort sett överallt, i vilket klimat som helst. Se bara, vilka färger!
Majsen hade en religiös innebörd för inkaindianerna. Den mest vördade var den vita majskolven, Mamasara/Mother Corn.
Se, vilka läskiga hängbroar! Påminner om trekkingen i Nepal år 2010. Vi vandrade till Lang Tang, det område som tragiskt nog förintades i jordbävningen 25 april.
Sådana här stentrappor finns även i Himalaya. Vi trampade dem dagarna i ända. Hundra upp, hundra ner, och så vidare i all oändlighet. Pust …
En käck liten coca-väska av kamelhår. 
Nöjd och glad efter ett mycket intressant museibesök. Men nu är vi hungriga, minsann.
Mot Chinatown!
Tack Universum!