Så var vi äntligen framme vid Kathmandu Animal Treatment Center. Puh, vilken dryg vandring.
Jag har besökt KAT några gånger förut, men aldrig varit här. De fick så mycket klagomål från grannarna på förra stället så de köpte mark här, eftersom den var det billigaste de hittade. Och sedan har det byggts.
Förstärkning pågår. Det hade regnat så mycket kvällen innan att man var rädd slänten och huset skulle rasa.
En engelsk volontär välkomnade oss och berättade om verksamheten. På KAT tar de emot djur som farit illa och de åker även runt i Kathmandu och steriliserar hundar. Det kryllar tyvärr av gatuhundar i den här staden.
De får in djur som barn tänt eld på. Jo, det är sant. De får in valpar någon hällt kokande vatten över. Jo, det är sant. Man får in hundar som fått yxhugg rakt över ryggen. Allt är sant. Allt och lite till. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Det skriver nog de här volontärerna och veterinärerna under på. Just den här killen vi pratade med berättade att han åker snart hem till England. Han har svårt att vara kvar för det är väldigt jobbigt känslomässigt, han orkar inte.
Jag har gått rundvandring förut, fotat, hälsat på och filmat hundar. Idag orkade jag inte. Det var för hett och jag vill inte se det jag får mardrömmar av.
Vi träffade i alla fall några valpar man letar nya, snälla hem till.
Och några katter. Många i Nepal är lite smårädda för katter, eller birralo som det heter på nepali. Vissa anser dem till och med vara demoner.
Jag hade inte tänkt ge något bidrag till KAT den här gången utan ge allt till barnen. Men jag ändrade mig. Även KAT fick ett litet sponsorbidrag. En piss i Mississippi i sammanhanget, men många bäckar små, etc. Just idag är volontärerna på KAT mina hjältar. Vill även du, kära läsare, göra något litet för djuren och deras hjälpare går det alldeles utmårkt att göra en egen donation. Gå in på deras Facebooksida via denna länk och läs mer om den förnämliga, men slitsamma verksamhet.