Hjältarna på KAT!

Så var vi äntligen framme vid Kathmandu Animal Treatment Center. Puh, vilken dryg vandring.

Äntligen!

Jag har besökt KAT några gånger förut, men aldrig varit här. De fick så mycket klagomål från grannarna på förra stället så de köpte mark här, eftersom den var det billigaste de hittade. Och sedan har det byggts.

Kolla in handbromsen på djurambulansen, en sten under bakhjulet.

Förstärkning pågår. Det hade regnat så mycket kvällen innan att man var rädd slänten och huset skulle rasa.

Volontären Ben berättar om verksamheten på KAT

En engelsk volontär välkomnade oss och berättade om verksamheten. På KAT tar de emot djur som farit illa och de åker även runt i Kathmandu och steriliserar hundar. Det kryllar tyvärr av gatuhundar i den här staden.

De får in djur som barn tänt eld på. Jo, det är sant. De får in valpar någon hällt kokande vatten över. Jo, det är sant. Man får in hundar som fått yxhugg rakt över ryggen. Allt är sant. Allt och lite till. Människan är det grymmaste djuret på jorden. Det skriver nog de här volontärerna och veterinärerna under på. Just den här killen vi pratade med berättade att han åker snart hem till England. Han har svårt att vara kvar för det är väldigt jobbigt känslomässigt, han orkar inte.

Jag har gått rundvandring förut, fotat, hälsat på och filmat hundar. Idag orkade jag inte. Det var för hett och jag vill inte se det jag får mardrömmar av.

Vi träffade i alla fall några valpar man letar nya, snälla hem till.

Och några katter. Många i Nepal är lite smårädda för katter, eller birralo som det heter på nepali. Vissa anser dem till och med vara demoner.

Jag hade inte tänkt ge något bidrag till KAT den här gången utan ge allt till barnen. Men jag ändrade mig. Även KAT fick ett litet sponsorbidrag. En piss i Mississippi i sammanhanget, men många bäckar små, etc. Just idag är volontärerna på KAT mina hjältar. Vill även du, kära läsare, göra något litet för djuren och deras hjälpare går det alldeles utmårkt att göra en egen donation. Gå in på deras Facebooksida via denna länk och läs mer om den förnämliga, men slitsamma verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hiking in Himalaya

Vi skulle besöka KAT, Kathmandu Animal Treatment Center. Det fantastiska djursjukhuset som drivs enbart av sponsorer och djurvänner. Här jobbar volontärer från flera världsdelar.

Vägen hit var lång och mödosam. Vår taxichaffis vägrade köra hela vägen och det förstod vi mycket väl. Han har en relativt ny bil han är mycket rädd om. Så vi bestämde en mötesplats och klockslag och gav oss sedan av till fots. Det visade sig bli rena rama hikingen!

Med vackra vyer, förstås!

Längre än hit ville inte chaffisen köra 😁

Sedan bar det uppför.

Och nedför.

Och uppför.

Det var vindstilla och 30-35 grader. Faktiskt olidligt. Vi gick och drack, gick och drack.

Äntligen!

Äntligen framme!

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bikers i stan

Våra öron nåddes av ett smattrande lite utöver det vanliga. Det var nämligen inte bara en hoj som körde in och parkerade på hotellets innergård. Nej, de var många, ett femtontal.

Parkering på hotellets innergård

Vi frågade receptionspersonalen och fick veta att det var bikers från Tibet. Så häftigt, tänkte jag, det måste jag kolla lite närmare,

Parkering i hotellkorridoren.

Vid frukost morgonen därpå satte jag nästan mangojuicen i halsen.

På väg in eller ut??! 🤣

Är det månne en motorcyklist som håller på att ramla ut från fönstret? Eller klättrar han kanske in? Nejdå, det är ett mc-ställ som hänger på tork efter gårdagens skyfall.

När de kom ner till frukost, ett gäng gubbs och en kvinnlig biker, visade det sig att de inte alls var tibetaner utan européer (Schweiz, Italien mm) som ska köra till Tibet. Vilket äventyr!

Lycka till!

Stort lycka till, säger jag!

 

 

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Minnenas väg

Jag har varit på en nostalgirunda. Gått samma väg jag gick dagligen under de 90 dagar jag bodde här för några år sedan. Det kvartal jag brukar kalla en livstid.

Genom prång och via små gator

Man hänger tvätten varhelst det finns plats, oavsett avgaser och damm

Den här årstiden behöver man inte elda för värmen, vilket gör att luften är så mycket bättre. Vintertid brinner hundratals sådana här illaluktande eldar på gator och trottoarer.

Gått på lunchrast?

Vi skulle hälsa på en kär vän, Khedup, som jobbade i köket på barnhemmet i Gokarna. Hans äldsta son, Tenzing tio år (tidigare mitt fadderbarn), bor och studerar i Indien sedan tre år tillbaka. Han har glömt sitt språk och talar nu hindi med sin mor Rani och tibetanska med sin far. Märkligt tycker både ni och jag, att skicka sitt barn till skola i annat land, men det var en bra lösning för familjen eftersom pojken är riktigt intelligent och skolan stod för skolavgiften de första åren.

Sopbergen finns sorgligt nog överallt

Den berömda blå porten där en juvelerare blev rånmördad några dagar innan jag anlände

Porten till Porong Monastery

Natten jag anlände till det okända landet långt hemifrån, 22/12 2011, blev jag hämtad vid flygplatsen och körd hit, i svarta natten. Strax efter midnatt tutade taxichauffören utanför den här porten och jag minns att jag tyckte det var gräsligt att vi väckte upp alla.

Porongklostret

Klostrets Guest House där jag bodde

Mina vänner bor precis här bredvid. Hon driver en liten matservering och han jobbar som volontär för en lama och serverar ett par hundra hemlösa mat nere i Boudha varje morgon.

Den här lille är en kopia av sin tioårige bror, numer bosatt i Indien

Vi blev bjudna på fantastiskt god Daal Bath, ris med linssoppa och grönsaksröra.

Tack, lilla familjen, för en trevlig lunchtimme ❤️❤️❤️

 

Fortsättning följer

Internationella mensdagen

Mensdagen. Nej, inte mansdagen och inte mäns dag. Internationella mensdagen ska det vara!

Jag är inte mycket för ”dagar”. Struntar för det mesta högaktningsfullt i både kanelbullens dag och mors dag (eftersom jag anser mor vara lika viktig årets alla dagar), men just den här dagen anser jag är värd all uppmärksamhet. Särskilt eftersom jag befinner mig i Nepal. Landet som anses vara en föregångare när det gäller ”det tredje könet”, ”other”, men som är riktigt uselt på att respektera de två redan befintliga könen och särskilt då det kvinnliga. Förstås.

Alla vet vi att kvinnor har månatlig menstruation, en förutsättning för att fortsätta befolka jorden. Lik förbannat anses de på många håll vara orena och blir straffade på olika sätt. Till exempel genom att trakasseras, tabubeläggas och gömmas undan en vecka varje månad.

Två fantastiskt modiga, vackra och beundransvärda kvinnor som kämpar hårt för sina medsystrars rätt i detta manliga patriarkat är Nashreen Scheik och hennes lillasyster Sahin. De driver Local Womans Handicraft i Kathmandu och har cirka 60 kvinnor under sitt beskydd. Kvinnor i alla åldrar, men med de gemensamt att de varit tvungna att fly undan våldsamma äkta män och/eller hot om tvångsäktenskap.

Lillasyster Sahin

Systrarna har ett av de bästa projekten någonsin, de förser unga kvinnor med specialtillverkade tygbindor med tillhörande trosa och färgglad förvaringspåse. Allt för inte skylta med traditionella mensskydd och trakasseras. Deprimerande? Oerhört. Och sorgligt. Tvättar man och sköter sina mensskydd enligt rekommendationerna håller de i två-tre år. Igår köpte vi femton set att fördelas ut bland flickor/kvinnor på skolor.

Skänk en hundring! Förse en ung kvinna med mensskydd i två år!!

De här två tjejerna gör mycket annat gott också, men nu gäller det kvinnors rätt till mens!

Fortsättning följer!

 

 

 

 

 

Äntligen

Två år och fyra månader. Så länge sedan är det jag besökte Nepal senast. Vi skulle ju ha åkt i januari, men blev sjuka. Så vi bokade om till en ganska dyr penning och är nu ÄNTLIGEN här igen.

Hej Universum!

Vi landade i 35-gradig värme. Vår förbeställda taxi fanns inte på plats, men det ordnade sig snart med hjälp av engelskspråkig, serviceinriktad nepales som ringde upp vårt hotell och sedan tog på sig körningen. Snabbt och smidigt. Sådant gillas i det här, många gånger långsamma och något tröga landet.

Trafiken är kaotisk, som alltid

Nepalesisk ”tapas”

Första dagen gick åt till att sova, vänja oss vid värmen, äta vansinnigt gott, sova, njuta av det lokala ölet Everest och sova igen vid 19.30-tiden.

Fortsättning följer. Namaste! 🙏🏻

 

En märklig böjelse

Det är fint och festligt att besöka en bokhandel. Att öppna dörren, förmodligen plingar det till, stanna upp i entrén en kort stund och insupa atmosfären, dofterna och de vackra, blanka omslagen i travar. Det tar en stund att gå runt i sakta mak och kika på intressanta titlar, läsa baksidestexter, kolla in best seller-hyllan ifall en av mina böcker skulle stå där (he he) och naturligtvis kika på allt annat vackert och färgglatt som ligger på hyllorna: kalendrar, pennor, block och notislappar i all oändlighet och så vidare. En bokhandel i dag är som ett helt varuhus.

Något jag altid tyckt är märkligt när det gäller bokhandeln är dess pluralform. Hur böjer man till en bokhandel? Det lustiga  är att det alltid hetat en bokhandel, men två boklådor. Ja, det är sant. Det sägs komma från tyska Buchladen, boklåda, som butiken kallade förr i tiden. Idag har man tack och lov ändrat pluralformen till bokhandlar. Jag menar – vem skulle överhuvudtaget begripa vad jag menar om jag till exempel berättar att i Gävle finns två boklådor. Eh … jaha?

Vän av ordning undrar nu naturligtvis varför jag kom på detta just idag?

Jo, det är nämligen så att jag öppnat ytterligare en bokhandel!

Så nu har jag två webbokhandlar, eller boklådor, what ever. Du som kund har ett större urval av bra litteratur och författarna får lite extra publicitet. Där finns även deras kontaktuppgifter så du kan köpa fler böcker direkt från författaren själv.

Just nu gästspelar tre av mina författarvänner: Birgitta Andersson, Lill Viljesten och Micael Lindberg. De skriver barnböcker, mappie lit, deckare, feelgod, verklighetsskildringar och släktkrönikor. Här hittar du några av deras verk..

Den fjärde gästartisten, Dorothea Liebel, översätter fantastisk litteratur från tyska. Bland annat har vi till exempel ett fint paket med två av Liebel Litteraturförlags verklighetsbaserade böcker från Tibet samt min Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. 

För att fira invigningen av min nya bokhandel kommer de fem första kunderna att få  en liten goodie bag i sitt bokpaket (oavsett vilken/vilka böcker du beställer)!

Gå nu genast in på hemsidan och shoppa loss!

 

 

 

www.aynsley.se