Mobilen ringde. Det visade sig vara en åhörare som nyligen besökt en av mina bildvisningar ”Mitt Nepal”.

Efter de vanliga hälsningsfraserna sade hon/han:

”Det var sÃ¥ roligt att lyssna pÃ¥ dig, du är sÃ¥ duktig.”

Samtalet fortlöpte sedan ungefär så här:

Jag: ”Ã…h, tack sÃ¥ mycket! SÃ¥ glad jag blir.”

Hon/han: ”Vet du, jag tycker du ska bli politiker. Som Adolf Hitler.”

Jag (Vad fan, Hitler!? Vad sade jag egentligen häromkvällen? Hitler? Tänk positivt nu, Carina, tänk positivt!): ”Eh … jaha … hur menar du dÃ¥?”

Hon/han: ”Han var ju en stor talare. Vad man än kan säga om honom för övrigt sÃ¥ kunde han verkligen hÃ¥lla glödande tal och entusiasmera folket.”

Jag (eh … jaha … smickrad, men ändÃ¥ inte, liksom): ”Okej, jag tror jag förstÃ¥r.”

Hon/han: ”Ja, jag tycker verkligen du är duktig att prata för din sak. Jag hoppas jag har möjlighet att lyssna pÃ¥ dig snart igen.”

Jodå, jag fick en mycket stor komplimang, ett stort erkännande. Jag vet det. Men som ni förstår känns det kluvet, med tanke på jämförelsen.

Jag har själv hållit ett anförande om Adolf Hitlers stora retoriska förmåga en gång i tiden när jag pluggade i Härnösand. Jag spelade upp ett av hans brandtal och argumenterade mig till ett MVG i retorik den gången.

SÃ¥ – pÃ¥ min meritlista som talare stÃ¥r numer, förutom ”övertygande som en frälsningssoldat” även ”entusiasmerande som Hitler” …

Nää, hörni, solsken och kärlek till er! Förresten – till oss alla.

http://www.aynsley.se/var-bildvisning