Barnhemmet, Moonlight Childrens Home, ligger pÃ¥ countryside. Man Ã¥ker och Ã¥ker, pÃ¥ flerfiliga vägar, byvägar och nÃ¥got som mest liknar kostigar i minst en och en halv timme. Kör genom dammoln, avgaser och föroreningar. Passerar folkhoper, köpcentrum och gyttriga stadskärnor. Och vips – bakom en kurva, liksom, är man ute pÃ¥ landet!
Vår vän och barnhemmets grundare, Bimal, berättade att när de byggde sitt hus för ungefär nio år sedan var där nästan tomt. Det var riktigt på landet. Nu har bebyggelsen ökat markant och fler byggen planeras. Och se så lustigt det ser ut med de här tre sprillans nya, röda höghusen bland Himalayas berg!
Grannen skördar sitt ris.
En annan granne, eller möjligen skördarens fru, rensar ris utanför sin bostad.
På barnhemmet har man investerat i solceller så man har el och belysning även när strömmen går.
Sedan vi lekt och pratat med kidsen en stund, gått rundvandring och pratat var det dags för middag. Dal Baath med tarkari och buffelkött. Mycket tasty, hot och supergott. Tiden går fort när man har roligt och dessutom ville vi inte att taxichaffisen skulle behöva vänta för länge, så efter middagen tackade vi för oss och åkte hemåt.
Det hade hunnit blir mörkt och trafiken var ganska tät, men det gick ändå fort att komma hem. När vi närmade oss Kathmandu city ökade aktiviteten markant.
En hel del handel intill vägen. Vill man köpa något, eller kanske prova en jacka så parkerar man bara bilen intill trottoarkanten och shoppar loss.
Och har man inte råd att köpa det man behöver kan man leta bland soporna tillsammans med gatuhundarna. Det är sådant här som får mig att varje dag besluta mig för att jag inte orkar åka hit fler gånger.