Oj, vad jag har våndats. Jag har funderat, tänkt, svurit, googlat, ältat, skrivit, förkastat ända sedan nyår.
Högmod.
Jag ska skriva en bra, säger: bra, novell om högmod, den första av de sju dödssynderna.
Ett, i mitt tycke, lysande uppslag fick stryka på foten när jag sent omsider upptäckte att handlingen ska utspela sig i Sverige och i nutid. Hoppsan.
Raskt över till en annan idé. Som inte höll.
Och där började då nyss sagda funderande, tänkade, svärande, googlande, ältande, skrivande och förkastande. Jag har vaknat om nätterna med en panikartad känsla av att det här glider mig ur händerna, jag fixar det inte. Kapituleringen har varit nära, mycket nära.
Men när det kommer till kritan är jag ju inte så särskilt bra på att ge upp. Nej, jag brukar liksom hålla ut till the Bitter End, jag. Så även den här gången.
Förhoppningsvis kommer det här slutet att bli allt annat än bittert. Jag har en bra idé, en bra början, karaktärer speglade ur verkligheten samt ett slut med dubbelt slut. Om du förstår.
Så – nu har jag tyvärr inte tid med er längre, högmodet väntar …