Vi vandrade vidare i Williamsburg, staden där en viktig del av USA:s historia skapades.

En riktigt het dag var det, men inomhus har man – som jag bloggat om förut – luftkonditionering nästan överallt. Det är viktigt att inte glömma bort att dricka mycket vatten.

Innanför den här muren finns en vacker episkopalkyrka, Bruton Parish Church, från 1715.

Till skillnad från våra svenska kyrkor är denna nästan helt osmyckad. Den känns vit, avskalad och ren. Efter min första känsla – förvåning – känner jag uppskattning inför enkelheten.

Är det inte egentligen så här det ska vara? Hit ska man komma för själva kyrkorummet, inte dekorationerna?

Här sitter biskopen när han behagar besöka orten.

Vår guide berättar om diverse prominenta kyrkobesökare.

Den här bänkraden – längst fram, of course – är reserverad för regeringen, Jefferson och grabbarna. Jag var liksom tvungen att provsitta där.

Ut i solen igen. Vackert är det så det förslår.

Mitt bland alla historiska fakta finns en modern cykelutställning.

Hästskit på gatorna.

Människoskit i tunnorna. Ja, kanske inte bokstavligen. Sopor, i alla fall.

I den vackra och pampiga guvernörsbostaden hänger denna vackra målning.

Här sitter även denne speleman. Kanske ända sedan 1776? Vem vet?

Dags för hemfärd. Tack för den här gången, Williamsburg. Det har varit mycket intressant!

Nu är vi hungriga minsann. Vårt värdfolk tog oss med till en restaurang där man serverar allehanda käk från olika vatten.

Här finns sushi i långa rader.

Räkor och ostron.

Revbensspjäll, grodlår, krabba och musslor.

Åh, men titta – de har kräftor! Dem vill jag prova.

Iiiih … detta är det enda käk jag provat hittills som jag inte tycker om. Kräftisarna är kryddade med cayennepeppar. Nej, fy, dem lämnar jag allt till någon annan som förstår att uppskatta dem bättre.

Till dessertbordet i stället.
Bananpudding, sesamkakor, hembakta ananasmuffins … just saying …

Chokladfondue …

… och färsk frukt. Yummie …

De dallrande jellisarna däremot lämnade vi orörda.

Ett par timmars bilfärd senare var vi hemma igen och kunde vila på maten … gäsp.

www.aynsley.se

Staden Williamsburg grundades under 1600-talet och är enligt uppgift världens största historiska museum. Man har bevarat byggnader och monument och byggt en stad i staden, så att säga.

Det var här USA:s förenta stater bildades av brittiska kolonier år 1776. Landets historia är inte äldre än så.

Men först frukost.

Den käkade vi på Cracker Barrel, en kedja med över sexhundra frukostrestauranger i USA.

Vi beställde pannkakor med lönnsirap, bacon och ägg, hash brown, stekta äppelklyftor samt sconesliknande bröd med smör och marmelad. Mycket kaffe, förstås.

På varje bord finns ett pegspel.

Självklart måste vi prova det. 

Det går ut på att man får hoppa över en peg i taget, tills inga fler förflyttningar kan göras. Har man då endast en peg kvar är man skitbra.

Det vill säga – JAG är skitbra 😉

Ordningsmakten käkar här också. Jag var såklart tvungen att stanna och prata några ord med Tracy, en av stadens poliser.

Vi funderade över alla gungstolar i den här staden. Men de tillverkas alltså här, i Williamsburg. Vill man kan man köpa med sig en hem. Inte var de så fasligt dyra, heller. 

Så – låt historielektionen börja.

Maken morsar på Thomas Jefferson, killen som var den främste upphovsmannen till den amerikanska självständighetsförklaringen (enligt Wikipedia).

Skådespelare rör sig bland besökare och turister och visar olika historiska skeenden.

På gatorna upplever man 1700-talet riktigt nära; här värvar man soldater och håller bröllop, äkta par grälar och Thomas Jefferson håller tal. Man kan besöka guvernörsbostaden, butiker och hantverkare.

Det finns bussar som tar oss runt i staden när vi inte orkar eller vill gå längre. Det är varmt, riktigt varmt, så det är skönt att sätta sig i en luftkonditionerad buss då och då.

Maken var fascinerad över ostronskalen man täckt gångarna med.

De vita skalen sägs agera nattlampa under de mörka timmarna. Jag vet inte, vi stannade inte så länge.

De här grabbarna syr canvastält till George Washington. Ett ska bli hans arbetsrum och ett ska användas som matsal.

Kära läsare, du vet väl vad Ovala rummet är? Presidentens arbetsrum i Vita Huset. Detta är faktiskt förlagan till Ovala rummet.

Det är vackert här, med odlingar och gröna omgivningar.

I detta arbetsrum jobbade man med sin konstitution och bestämde vilka som skulle få rösträtt. Några av kriterierna: man måste vara minst arton år, protestant, man måste vara landägare eller hantverkare och äga minst ett verktyg värt åtminstone femtio pund. Och man, förstås.

Nej, nu vandrar vi vidare mot lunchen …

www.aynsley.se