Det är många turister i Nepal nu, jag såg redan på Arlanda en hel del människor som jag gissade var på väg till trekking eller dylikt i Himalaya och som mycket riktigt gick ombord på samma plan som jag i Doha. Hit till Boudha-området, där jag bor, kommer turisterna förr eller senare eftersom det är här den heliga buddhistiska stupan, Boudhanath, är belägen.
Första dagen bar det som vanligt av ner till Boudhanath direkt efter frukost, en promenad på cirka tio minuter. Mina ben känner igen vägen, de gick den nästan dagligen under min volontärtid på väg mellan barnhemmet och mitt rum på klostret.
Att Nepal är under förändring märks tydligt, det har poppat upp Supermarkets, lyxhotell och flådiga restauranger mellan alla ”hål i väggen” längs med Tinchulee-backen.
Det byggs och grävs och byggs överallt. Ibland är jag nästan rädd att det ska ramla ner ett hus i huvet på mig.
Egentligen var jag inte hungrig efter min ganska sena frukost, men ville ändå passa på att luncha när jag ändå var där. Droppade in på min gamla favoritrestaurang Garden Kitchen för att käka deras supergoda tomatsoppa. Till det en portion french fries med ketchup – hemma avskyr jag pommes med ketchup, men här älskar jag det, kan det bero på ketchupen? – och ett glas ingefärsté som är så vanligt här.
Jag skulle få besök på eftermiddagen, så efter att ha hämtat ut pengar på ATM, handlat lite och gått mina koras/varv runt stupan för att snurra på bönehjulen gick jag backen upp tillbaka till hotellet.
Vår vän och grundare av barnhemmet Moonlight Childrens Home, Mr Bimal Osti, åkte med sin mc från Godawari till Tinchulee för att fixa telefon till mig. Fattar ni? Det är minst en timmes resa, enkel väg, och på vägar som mer liknar kostigar, trots att det är main roads. Det är Bimals barnhem jag värvar fadderfamiljer till och hitintills är vi femton sponsorer som investerar i tio flickors framtid. Visst är det bra!?
Bimal berättade vidare att landet Nepal blir allt fattigare, medan folket får det bättre och bättre. Hans barnhem hyser 24 barn och de behöver extrahjälp ibland, men det är svårt att få tag på personal när man får bättre betalt utomlands. Många åker till Qatar, Malaysia och Indien för att gästarbeta och skickar pengar hem till familjen. Oroande utveckling. Han berättade även att det händer titt som tätt att när mannen (eller möjligen kvinnan) kommer hem efter sina tre eller fem år i utlandet finns varken familj eller pengar kvar. Partnern har hittat någon ny och dragit.
Bimal fick igång min gamla telefon! Det var inget fel på den, något på insidan hade halkat lite fel under resan. Och – tänka sig – nu har jag även två stycken taxi-appar på mobilen som kommer att underlätta livet, bara beställa, få ett fast pris och en bil som kommer när den ska. Det är väl en god utveckling! Taxi-app i Nepal! Tack Universum!
En intressant dag, på många vis. Många funderingar och slutsatser, även planering inför denna vecka, nästa veckas pilgrimsvandring och framtiden.