Jag får väl skylla på bubblan. Den jag befunnit mig i under några mycket intensiva dagar – med Stockholmsresa, boksläpparfest och säljkurs. De trevliga dagarna och min vistelse i huvudstaden skulle avslutas med umgänge och planerat champagnerus med väninnan.
Det var på grund av den bubblan jag inte var riktigt medveten om omvärlden. Livet utanför kurslokalen och ovanför tunnelbanetaket, så att säga.
Självklart har även jag kännedom om det tragiska som händer i Europa: människor på flykt och elakingar som utnyttjar deras utsatthet. Man måste vara eremit i en grotta i skogen för att inte ha hört, inte ha sett.
Men – jag visste inte att de är här. Nu.
Jodå – visst. Bubbla vad då? Jodå – visst. Kalla mig bombad. Gör gärna det.
Det var i alla fall så jag kände mig när jag hamnade pang tjong rakt in i flyktingströmmen. När jag på söndag eftermiddag kom upp från t-banan och först passerade Röda Korset, Frälsningsarmén, socialtjänst, poliser och en hel massa andra människor. Väldigt många, faktiskt.
Foto: GP
Foto: Frälsingsarmén
Tänkte – vad i hela friden är det som pågår? Vad har hänt? Och när jag gick ut genom stora entrén på min väg till champagnen på Radisson blev jag stående med rullväskan och Londonportföljen.
Och förstod. Och förstod och förstod.
Hela Centralplanen tjänstgorde som ett mindre flyktingläger. Det var människor överallt – de låg, stod och gick. Många satt längs med väggarna och åt köttbullar från papptallrikar. Där var stora bord fyllda med bananer, choklad och en massa annat. Människor delade ut mat, godis och svarade på frågor. Asfalten var full med folk, plastkassar och väskor. Någon roade några barn, andra satt lutade mot väggen och verkade sova, en del pratade lågmält medan andra for omkring som tättingar och gapade högljutt. Volontärer och olika slags uniformer. Ett oorganiserat kaos.
Foto: Expressen
Hjärtat stannade och skenade igen. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag blev stående mitt i folksamlingen. Vad dessa människor varit med om de senaste dagarna slash veckorna har jag inte den blekaste aning om. Vill inte veta heller. Och jag – som när jag är i Nepal träffar svältande, misshandlade, föräldralösa och våldtagna barn – ville bara gråta som om jag aldrig sett ett hungrigt barn förut.
Jag har verkligen rannsakat mig själv – varför blev jag så handfallen, så ställd och så förtvivlad? Det är klart som korvspad att det är väldigt, väldigt tufft att vara i Nepal och Kathmandu också. Att se all misär, allt lidande, all tragik. Men jag har aldrig reagerat på detta vis, även om jag självklart gråter och rasar emellanåt.
Men detta? Jag är medveten om att jag har stressat mig till en trött och geggig hjärna som inte riktigt fungerar. Förmodligen var det därför jag blev så obeslutsam och – framför allt – overksam.
Men huvudsakligen tror jag det är rädsla. Rädsla över en förändrad värld, en förlorad värld. Det är inte i Nepal. Det är inte i landet långt borta. Det är här hemma. På mammas gata.
Det är svårt att ta in.
Vad händer? Vad kommer att hända?
Ingen vet.
Rent krasst är det så, och har alltid varit, att när vi ”hjälper” utomlands har vi alltid ett val – att åka hem igen. Till tryggheten. Till bekvämligheten. Till standard och relativ lyx. Det är på något sätt livlinan. För att orka jobba vidare i en värld av mänsklig grymhet och tragik.
Samhällsförvandlingen som pågår tar bort det alternativet. Och därmed vår lilla (fejkade) trygghet. Eftersom världen är under tydlig omdaning och vår lilla skyddade verkstad ter sig alltmer oskyddad.
Så – vad gjorde jag då? Med ett gråtande hjärta och flyktingchocken ringande i öronen gick jag långsamt genom folksamlingen in till Radisson där väninnan väntade. Tårarna rann och jag sade något – minns inte vad. Hon sade att hon kände likadant, förstås. Vem gör väl inte? Jag sade Vad ska vi göra och hon svarade Ingenting just nu.
Och jag borde väl skämmas över att berätta att vi genomförde vår planerade champagneeftermiddag. Drack skumpa i stället för att gå ut och lämna pengarna till volontärerna på utsidan.
Men jag vägrar att göra det.
Våra kronor skulle inte ha räddat några liv eller gjort någon människas skillnad. Om två veckor åker jag till Nepal och får min ranson av elände och hårt jobb: åka med hjälpsändning till slumkvarter, besöka barnhem och träffa människor på gatorna som om möjligt är ännu trasigare än innan jordbävningarna.
Jag kan inte – klarar inte att vara delaktig i precis allt som händer och sker. Därför valde jag bort flyktinglägret utanför hotelldörren den här dagen. Jag drack champagne i stället, med en lätt bismak av skuld.
(Naturligtvis har även jag lämnat pengabidrag för att om möjligt stötta de stora organisationerna i deras pågående arbete, tro nu inget annat … men inte just den här dagen.)
Men ännu en gång tvingas jag ställa min egen knäckfråga – varför Nepal? Varför inte Sverige? Ibland är det väldigt jobbigt i hjärtat.
Du medmänniska, var du än befinner dig – Ajj La Vjoo!
