Biskopar och kräftor med cayenne

Vi vandrade vidare i Williamsburg, staden där en viktig del av USA:s historia skapades.

En riktigt het dag var det, men inomhus har man – som jag bloggat om förut – luftkonditionering nästan överallt. Det är viktigt att inte glömma bort att dricka mycket vatten.

Innanför den här muren finns en vacker episkopalkyrka, Bruton Parish Church, från 1715.

Till skillnad från våra svenska kyrkor är denna nästan helt osmyckad. Den känns vit, avskalad och ren. Efter min första känsla – förvåning – känner jag uppskattning inför enkelheten.

Är det inte egentligen så här det ska vara? Hit ska man komma för själva kyrkorummet, inte dekorationerna?

Här sitter biskopen när han behagar besöka orten.

Vår guide berättar om diverse prominenta kyrkobesökare.

Den här bänkraden – längst fram, of course – är reserverad för regeringen, Jefferson och grabbarna. Jag var liksom tvungen att provsitta där.

Ut i solen igen. Vackert är det så det förslår.

Mitt bland alla historiska fakta finns en modern cykelutställning.

Hästskit på gatorna.

Människoskit i tunnorna. Ja, kanske inte bokstavligen. Sopor, i alla fall.

I den vackra och pampiga guvernörsbostaden hänger denna vackra målning.

Här sitter även denne speleman. Kanske ända sedan 1776? Vem vet?

Dags för hemfärd. Tack för den här gången, Williamsburg. Det har varit mycket intressant!

Nu är vi hungriga minsann. Vårt värdfolk tog oss med till en restaurang där man serverar allehanda käk från olika vatten.

Här finns sushi i långa rader.

Räkor och ostron.

Revbensspjäll, grodlår, krabba och musslor.

Åh, men titta – de har kräftor! Dem vill jag prova.

Iiiih … detta är det enda käk jag provat hittills som jag inte tycker om. Kräftisarna är kryddade med cayennepeppar. Nej, fy, dem lämnar jag allt till någon annan som förstår att uppskatta dem bättre.

Till dessertbordet i stället.
Bananpudding, sesamkakor, hembakta ananasmuffins … just saying …