Det sägs vara låg kriminalitet här på Cypern. Det är skönt att veta, tycker jag. Det känns också bra att här verkar ingen bry sig om att jag är vit, kvinnlig och ”rik” turist (som i Nepal). Tvärtom, samtliga cyprioter bosatta här i byn verkar ha det betydligt bättre ställt än jag själv, åtminstone av deras hus att döma. Jag är anonym här och det är jätteskönt.

Vi är ofta ute och promenerar.

En dag gick vi förbi ett stort fält.

”Vad är det som växer här?” frågade jag maken.

”Det ser ut som vattenmeloner”, sade han.

Ärligt talat hade jag ingen aning om att meloner växer från plantor på marken. Jag vet förstås att det inte finns melonträd, men jag har liksom inte tänkt mer på saken. Ibland tror jag att jag är blond på riktigt.

Okej, det var rätt fascinerande, tyckte jag, med alla dessa meloner liggande på fältet. Vi var tvungen att gå in en liten bit för att klämma och känna och konstatera att det verkligen var vattenmelon.

”Vi tar med oss en hem”, var makens ljusa idé.

”Är du inte klok”, svarade jag. ”Vi kan väl inte palla melon heller.”

”Jag har pallat många äpplen i mina dar”, sade maken och satte sig mitt i fältet för att kolla om det var melonkart eller en fullvuxen frukt.

”Hörru du”, jag tog till barskaste rösten. ”Har vi nyss gått och pratat om att det är så låg kriminalitet här på ön så inte f-n ska vi se till att statistiken skjuter i höjden idag. Dessutom sitter melonägaren säkert med kikare och ringer polisen om du stoppar den där i ryggan. Det känns lite onödigt.”

Maken höll med och lät melonen ligga kvar på åkern och mogna till sig. Men jag är övertygad om det sved i det (ökända) skotska blodet att lämna dyrbarheten åt sitt öde …