I går träffade jag massor av ungar, en sisådär 45-50 stycken. Överallt. Bland annat på två barnhem jag besökte. 

(Tyvärr har jag så gott som alla foton i kameran, men kan inte ladda över dem förrän jag kommer hem.)

Barnen här är oftast så glada, varma och kärleksfulla. Och de kommer ihåg en även om man inte setts på ett år. Det första barnhemmet jag besökte i går drivs av kristna nepaleser. Det är ganska litet med trevlig atmosfär, både bland barn och personal och verkar välskött. Ungarna älskar såklart när de får besök och när den första blygseln lagt sig ska det pratas, hållas handen, kramas och lekas. Lite ovant, men kul, var det att bli kallad Sister av barnen, i stället för det vanliga Mam.

Man försöker hålla kostnaderna nere genom att odla sina egna grönsaker och drygar ut inkomsterna genom att hålla sig med en kycklingfarm. Man föder inte upp ätdjur som i de stinkande, fruktansvärda kycklinggetton man möts av på många ställen. Nej, man satsar på ägg. Och för att få bra ägg måste man ge hönsen ordentligt med mat och se till att de inte blir skrämda. Man räknar med att en höna genererar cirka 3000 rupees under sin levnad (ungefär 275 kronor) och man vill inte ha några ekonomiska avbräck. 

Även denna hönsgård lämnar givetvis en del att önska för oss som vill att även djuren ska ha ett gott och fullvärdigt liv, men de verkar ha det åtskilligt mycket bättre än de flesta andra djur i det här landet. Och blir de sjuka flyttas till hönslasarettet, ett hus vid sidan om, där de får medicin och kan rehabilitera sig.

Man har korgar uppsatta längs efter väggarna dit hönorna flaxar upp när det är dag att värpa. Där ligger de och kacklar en stund och sedan flaxar de ner igen och fortsätter sitt hönsliv. Har de födslovåndor, månntro, varje gång det är dags för värpning? Är det därför de låter så ynkliga? Eller kacklar de helt enkelt med  varandra, på hönors vis? Någon som vet?

Jag blev även ledsagad upp i bergen för att se den vackra, förgyllda Buddhan som majestätiskt blickar ut över byn.  En lagom promenad (fyrtiofem minuter uppför uppför) för en något övergödd, medelålders Mam. Puh …

Vi lyckades dock inte få se en skymt av den tiger som bor i området. Alldeles intill skogen är det djungel, och efter första jordbävningen blev den här tigern alldeles vilse i pannkakan och förirrade sig ner till byn där den hördes ryta och vråla (hemlängtan?). Några av byborna såg även det magnifika djuret innan dess inbyggda radar ledde det hem till djungeln igen.

Så – nu ska jag försöka publicera det här inlägget medan vi har en gnutta internet. På återhörande!

www.aynsley.se