Trött på tjatet?

Det är jag också. Hjärtligt trött. Orkar knappt nämna ordet:

S  N  Ö 

Men – just nu är det måndag morgon och jag ser på Nyhetsmorgons väderpresentation. Den har jag kunnat vara utan. Klass 2-varning med ymnigt snöfall i södra Norrlands kustband.

I  G  E  N  … 

Vi har nu haft drygt en veckas respit från denna vinters gissel – det vita helvetet. Visserligen har vi i stället haft tjugo grader kallt, men det har ändå inneburit ett liv bortanför snöslungans mullrande. Bara en sådan sak …

Se så vackert det är när vyn inte enbart består av en mjölkvit, yrande dimma.

Hur många lingon finns det i skogen? Miljarders miljarder. Hur mycket snö finns det i himlen? Oändligt, verkar det som. Min stackars gamle make har skottat snö 2-4 gånger om dagen i stort sett varje dag sedan före jul. Jodå – jag också såklart. Ibland. Men man gör ju det man är bäst på, eller hur? Och jag är en fena på att fixa varm glögg till hårt arbetande makar.

Jag vet – det är svårt att ta in, närmast obegripligt när man själv inte sett det. Men när södra Sveriges befolkning gör inlägg i sociala medier om all snö som fallit ser det för oss i norr ut som lätt pudersnö. Med all respekt för era egna vedermödor, gott folk – förlåt, men …

This is snow, dear friends. Här snackar vi snö. Ser ni vår lyktstolpe som sticker upp i den lilla drivan? Nej, det gör knappt vi heller.

Vår altan. Jodå. Det känns smått osannolikt att vi någonsin ska kunna nyttja den här ytan till att göra något annat än skotta och sukta efter sol, värme och klar sikt.

Maken har, med hjälp av snöslunga och hårt jobb, lyckats hålla den ren för att träet inte ska knäckas. Dessa drivor är efter det senaste snöfallet. En liten aning om de gigantiska mängder som kan falla under bara ett dygn.

Verkar jag sur? Arg? Bitter? Visst, what ever. Kalla mig vad du vill, jag struntar i vilket. Snöhelvetet har intagit våra liv. De få gånger vi har trotsat vädret och vägrat låta vitt flygande jävla skit låta styra våra förehavanden har vi i efterhand ångrat oss när vi fått skotta i timtal för att ta oss hem igen.

Vår gårdsplan har krympt till hälften och jag kan inte ens backa min Seniorshopbuss så jag kommer ut från gården. Det har Kung Bore sett till. Om ett par veckor ska jag börja  jobba, Ut och köra med mina klädvagnar, arrangera mannekänguppvisningar och sälja snygga och braiga kläder till äldre. Men hur ska jag komma ut på vägen?

Jag ringde efter en traktor. Bad om hjälp. Snälla, kom och skotta upp och skotta bort så jag slipper vara insnöad fram till april!

Traktorn kom – TACK– men, vad hände? Den körde fast, såklart. I det vita helvetet. Det slutade med att traktorn fick ringa en annan traktor för att komma loss.

Inte gråta, inte gråta … det kommer säkert en sommar i år också. Frågan är bara när?!  Den här lilla snöhögen lär i alla fall inte smälta bort före julen 2018.

Men nu tar jag mig åtminstone ut från gården. YES – JAG HAR ETT LIV! Ett liv utanför Villa Armsjön.

Sedan är det bara att hoppas jag inte får möte efter den enormt breda byvägen. Då lär vi bli stående länge. Det mötet skulle inte ens en nepalesisk busschaufför klara av.

Så – kära vänner – börjar ni förstå varför vi här i Sundsvallstrakten är så enkelspåriga de här månaderna? Varför vi inte har andra samtalsämnen än snö, snö  och snö? Vi har ju för sjutton gubbar inte haft tid, eller ens möjlighet, att ägna oss åt diverse roliga och trevliga aktiviteter! Och när jag nu ser ut genom fönstret så känner jag igen mig. Det snöar, nämligen. Hipp,hipp hurra!

Den första som från och med nu nämner ordet mysigt skickar vi juggemaffian på. Och hör sen!

 

 

 

 

 

 

 

2 reaktion på “Trött på tjatet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *