Dag tretton – vilken härlig Må bra-dag! Sådana som leder raka vägen upp till toppformen 🙂

Halva dagen tillbringade vi på barnhemmet i Gokarna. Det var sista besöket där för den här gången och vi ville bjuda på något extra. Inte en massa saker, det får de jämt och ständigt och jag vill inte att de ska tycka det är roligt att vi kommer dit bara för att förväntar sig fina presenter. De fick en varsin påse med smågrejor tidigare i veckan och vi bestämde oss för att det får räcka.

I stället tog vi med ett par paket svensk nyponsoppa och några påsar mandelbiskvier. På vägen dit köpte vi en storförpackning vaniljglass.

När vi kom ville flickorna först prata jordbävning. Det var ju ett ganska kraftigt skalv (5,5) kvällen innan, med epicenter ungefär 55 kilometer från Kathmandu. De två stora jordbävningarna för nio månader sedan har verkligen förändrat livet för många. Nepaleserna är rädda. Vid plötsliga ljud reagerar de snabbt – vänder sig om och stelnar ibland till. Skräcken från 7.9-skalvet lever kvar.

Förmodligen hade de lagt sig. Klockan var ungefär 22.10 när jorden började röra sig. Hur som helst berättade de att det var för långt ner till bottenvåningen, så de sprang upp till taket i samlad tropp i stället. Jag vet inte hur lång tid de varit där, förmodligen någon timme, precis som vi stannade ute i trädgården.

Vår nepalesiska vän Nimi hade med sig ett spel i present och snart var flera av flickorna upptagna i ett parti Dam medan några av oss andra spelade kort.

Nej, dags för mellanmål nu.

Man var ganska nyfiken på vad vi hade för oss. Någon var orolig att det skulle bli mashed potatoes, vilket tydligen var bland det värsta denna (no names) person smakat medan en annan lystet slickade sig om munnen när potatismoset nämndes. Smaken är som bekant som baken.

Så småningom var soppan klar och kön växte.

Det granskades, mumsades och smackades.

På nepalesiskt vis gick vi runt och fyllde på biskvier och glass och flera av tjejerna tog en repa till soppkastrullen för att få mer. Sedan var det ett par av dem som drack vatten till soppan och jag förstod att vår enkla måltid inte fallit dem på läppen. De hade geggat runt i skålen så länge att glass och biskvier gjorde soppan till en enda tjock sörja och de var tvungna att skölja ner tuggorna med vatten 🙂 Dock inte flickorna på bilden, de slickade i sig varje droppe.

Jag upprepade att det var helt okej att lämna det man inte ville äta upp och så småningom tog artigheten slut och två av dem gick till sophinken och tömde ut resterna 🙂 Stackars artiga pyren 🙂

Vi lekte en stund till innan det var dags att åka hem. Självklart bjöds det på dans, som vanligt. Den här gången med min hatt på 🙂

Vilken härlig dag det blev!

Den avslutades med en superdupermåltid på bästa hotellet, nämligen vårt. Tack Universum!

(Åh, jag glömde alldeles bort att berätta att självklart gick vi ut till barnhemmet i Gokarna. Motion, ni vet, sådär på väg mot toppformen 🙂 )

 

 

Ajj La Vjoo