Dagarna går in i varandra. Det börjar bli svårt att minnas vad jag gjorde i måndags respektive onsdags. Varje dag händer något speciellt, oförväntat, ändå är dagarna förvånansvärt lika varandra.
Dag elva tog vi ledigt. Dagen innan besökte vi slumkvarter och djursjukhus och båda ställena sög musten ur oss.
Vi tog en hyfsat lÃ¥ng promenad till stora supermarketen, Bart Batene. Inte via Boudha, utan Chabahillvägen. Den har jag bara Ã¥kt bil förut och tyckte det verkade lÃ¥ngt. Men faktum är att det inte tar särskilt mycket längre tid att gÃ¥, vägarna är sÃ¥ dÃ¥liga att chaffisen kör max tio – tjugo kilometer i timmen.
Vi träffade två pojkar som sade de var hungriga och behövde pengar till mat. De såg inte särskilt svältfödda ut, så utan dåligt samvete köpte vi i stället några apelsiner till dem. De verkade lika glada för det och knallade strax iväg med påsen.
Sedan de filurat en stund vände de och kom tillbaka till oss. Nu ville de ha pengar att köpa varsin jacka, eftersom de frös. Jag tömde fickorna ut och in för att visa att mina pengar var slut. De ryckte pÃ¥ axlarna och gick vidare. Ungar … 🙂
Vid Chabahillkorsningen har man upprättat tältläger. Där bor en del av de tusentals människor som fortfarande är hemlösa efter jordbävningarna.
Mitt emot tältlägret ligger varuhuset och vi gick raka vägen till skoavdelningen. Maken gillar deras skor och vi hittade två snygga par även denna gång.
Sedan var det min tur, fyra stycken kurtas/tunikor åkte ner i inköpskorgen och så måste jag såklart titta på tyger. Det finns så otroligt mycket snyggt. Jag köpte inget, bara ögonshoppade.
När vi promenerade hemåt gick vi huvudgatan, mot Boudha. Strax mitt emot varuhuset ligger ett lyxhotell, Hyatt Regency. Det är bara ett högt staket och några vakter som skiljer tältlägret från den, för nepaleserna, ofattbara lyxen.
Vi gick dit för att kolla hur det ser ut och beslutade att äta vår middag där. Det var lite för tidigt, restaurangen hade inte öppnat ännu, men de hade ett café som var tillräckligt bra att testa.
Faktum är att middagen visserligen kostade en del för att vara i Nepal, men den var fortfarande betydligt billigare än hemma i Sverige. Ni som känner mig vet förmodligen att som vanligt har jag skuldkänslor över att kunna gotta mig så här, praktiskt taget vägg i vägg med alla nödlidande människor. Men, som mitt sällskap och många vänner försöker lära mig, andra far inte mindre illa för att jag unnar mig detta. De vet inte ens om det. Och för att orka hjälpa och vara stark måste man ibland tänka på sig själv. I samma ögonblick jag skriver det här tänker jag att jag måste skapa min egen bubbla: en rosaskimrande, glittrande och doftande underbar bubbla där jag ibland kan krypa in, vältra mig i vad jag för stunden har lust och med och njuta tillsammans med maken och de närmaste.
Jag måste alltså skapa mig en bubbla. Det får bli dagens huvuduppgift!
Se vilka vackra, gröna papegojor.
Vi promenerade även hem, till Tinchulee, efter små vägar jag aldrig förut vandrat på. När vi kom hem var snudd på mörkt och snart dags att sova.
Jag är fortfarande trött. Jag somnar tidigt och vaknar mitt i natten. Ibland med jättejobbiga tankar och panik i magen, ibland utan. Då lyckas jag somna om igen. Ju längre tiden går här i Nepal ju lättare är det att sova och somna om. Det är som om allt där hemma i Sverige skjuts längre och längre bort.
Även nästa dag blev ledig dag, men ändå full av nya äventyr.
Det kommer mera …