Så – då var tre underbara veckor Over There slut. Årets semester, som ju faktiskt inleddes (och gjordes möjlig) redan ett och ett halvt år tidigare.

Ni som inte var med kan, om ni vill, klicka på den här länken för att se vad som finansierade vår USA-resa 🙂

Vi måste ju sluta som vi börjat – äta mycket och framför allt gott. Denna dag, den sista, avnjöt vi lunchen på Red Lobster, en mysig restaurang med supergod mat. Våra eminenta värdar har ju visat oss allt som är värt att uppleva här i staterna, och detta ställe är en av deras favoriter. Tack för att ni tog oss dit 🙂

Hur vet man att man befinner sig i en seafoodrestaurang? Enkelt, man har en hummerklo i receptionen …

Ur den frestande menyn valde vi hummer bisque, soppa, och Caesar salad med grillade räkor. Oj … Till det några ostscones.

Käre värld – man kan liksom inte avsluta resan på ett bättre sätt än så.

Superdupermätta och mer än nöjda och belåtna var det då dags att åka hem för att hämta bagaget.

Mot flygplatsen.
Vi sade Danke schön och Auf wiedersehen till våra vänner och värdar. Fast på amerikanska förstås. Sedan började allvaret – att köa i säkerhetskontrollen.

Men tillsammans klarar man allt …

Ni ser själva den ovanligt snygga blusen jag bär på alla bilder i det här inlägget. Min kompis Pia skänkte den till mig och jag tyckte det var så läcker att jag ville ha den på vägen hem. Den är snygg och väcker uppmärksamhet. På många sätt.

På väg till säkerhetskontrollen blev jag utplockad, och maken fick slaska efter, till en alldeles egen kö, där man konverserade mig en stund om min USA-resa och hur jag mådde etc. Sedan viftade man över mina händer med något pappersliknande föremål och körde igenom en liten maskin. När den sa beeep sade de uniformerade killarna att jag var klar. Min man sträckte fram sina händer, men honom ville de inte kolla. Han var med mig, sade de 🙂

I nästa kontroll blev jag stoppad av en bastant och leende mörkhyad kvinna. ”You are very glittery, Mam”, sade hon och började känna sig runt på min kropp. Hon visade mig bildskärmen med min silhuett och jag förstod att de gula partierna var de områden de kollade. Alltså, i stort sett hela överkroppen, allt det glittriga 🙂 Även hon viftade med något över mina händer och körde i en maskin som beep-ade innan jag fick gå därifrån.

Maken väntade på mig när jag kom ut. Han berättade att de kollade om jag hade narkotikarester på händerna. Hm, så intressant, det har jag aldrig varit med om förut. Och två gånger inom loppet av femton minuter? Verkligen en intressant blus, det här 🙂

Två timmar innan det är dags att boarda. Vad gör man då? Spelar kort och tar ett glas vin, förstås. Avslutar semmen med lite dekadens.

Men nu så, kom nu maken så vi inte missar planet.

Ett antal timmar och en mellanlandning i Köpenhamn senare landade vi på svensk mark. Piloten förvarnade oss om att temperaturen i Stockholm var tretton grader. Jag trodde först han sade trettio, men maken korrigerade mig *kräks*.

Och ytterligare en etapp senare – tågresan Arlanda/Sundsvall – satt vi återigen i en bil. Denna gång i Sundsvalls Taxi, på väg hem till Bredsand.

Hej Sundsvall, har du saknat oss? Nehej, inte det . Vet du – då tror jag att åker tillbaka …

www.aynsley.se

Detta är barbequens lilla Mecka, grundat av amerikanska patrioter.

Varje dag hälsar man sin stars and stripes, reser sig för sin flagga, sitt land. 

Man hyllar sina krigsveteraner och restaurangens väggar utgör ett litet museum med allehanda fotografier och information.

Många av gästerna är unga, biffiga män. Det finns flera militärbaser runt området och det är tydligt att många av besökarna kommer därifrån. 

Vikken tur att maken hade stars and stripes på sin USA-tröja. Och att jag tog på mig nyaste snyggkjolen. Det är lite stripes över den också, eller hur?

Det här känns väldigt annorlunda för oss, från landet Lagom. Där hätska debatter förs huruvida man ska hissa flaggan på skolavslutningen eller inte. Tänk om vi någon gång kunde vara lika stolta över vårt land som folket ”over there”. De verkar värna om och försvara sitt land med näbbar och klor – för de är stolta över det.

Som jag ser det har vi i pyttelandet Sverige all anledning att vara lika stolt, om inte ännu mer. Maken och jag har varit mäkta förvånade de här semesterveckorna över de fakta våra amerikanska värdar presenterat oss om semesterrätt, föräldraledighet och arbetsrätt etc. Vill du vara hemma med ditt barn, fine, var det, ett helt år om du så önskar. Men du får betala själv. Många amerikaner jobbar året runt. Semester, vad är det?

Jag går inte in på detaljer, meningen var att göra ett inlägg om en häftig restaurang, men jag tycker det är värt att peka på vilka fina priviligier vi har här hemma.

Det lilla rökeriet står parkerat utanför restaurangen. Det är härifrån allt det ”göttiga” får sin karakteristiska smak.

Och nog var det gott, allt! Som vanligt här i USA köar vi till beställningsdisken. Man står aldrig längre än några minuter, det är alltid löpande band-principen, allt går supersnabbt.

Vi beställde ribs, majskaka … 

… cole slaw, vita bönor med hickorysmak och hemgjorda fries.

Oj, oj, oj, var det gott eller? För en gångs skull får ni se en äcklig restbild 😉

Vad tycks om min nya, amerikanska mössa?

Så – övermätta och belåtna, vad gör man då?

Jo, man åker hem och spelar kort. Denna kväll blev det Skipbo, ett spel vi introducerade för våra amerikanska värdar.

Tack till värdarna och tack Universum!

www.aynsley.se