Trettio dagar mot toppen – dag 18 och 19

Dag arton var en torsdag och en tråkdag. En hostande och supertrött dag. Det enda trevliga jag kan minnas är besöket på Taste of India, Sundsvalls bästa indiska restaurang.

SAM_3574

SAM_3577

Alltid gott käk. Fattas bara med en nepales i köket och en i serveringen. Jo, det är faktiskt så. Servitrisen var ledig den här dagen, men kocken kom och hälsade, glad att träffa en landsman. Och maten fick med beröm godkänt även av vår nepalesiska gäst, hon tyckte sig vara tillbaka i Kathmandu för en stund.

Dagen därpå, nummer nitton i min jakt på formen, var desto trevligare. Jag blev bjuden på frukost av Nimi som stekte äppelpannkakor.

CIMG8813

Trixade och joxade med pannan och slängde maten i luften så där som bara proffs gör, ni vet 🙂

CIMG8814

CIMG8815

Vi lyxade till det med jordgubbar och glass. Till frukost, jajamensan. Hur ska månne denna dag sluta? Jo, i Gävle. Men först ska vi besöka min Rotary Club Njurunda. Vi är inbokade där för att visa bilder och berätta om mitt senaste besök i Nepal för en vecka sedan.

DSC00710

Självklart måste vi posera med presidenten.

DSC00700

Och lika självklart har vi våra fina Sherpadressar på oss.

DSC00715

DSC00712

DSC00706

DSC00723

Och tänka sig, vid lotteriet vann Nimi och jag varsin bok. Och tänka sig – en av dem var på engelska 🙂

DSC00722

Min var en av Jonas Karlssons novellsamlingar. Ett tecken månne? Börja skriv igen – hörru novelldrottningen, världen väntar. Eller?

DSC00724

Vi visade bilder och berättade om resan …

DSC00731

… och jordbävningarna.

DSC00727

Jag överlämnade ett tackbrev för donation till ett barnhem i Kathmandu samt en vimpel från Rotary Club Jawalakhel (klicka här för att läsa blogginlägget)

DSC00728

Ja, tiden går fort när man har roligt. Snart var vi hemma igen och det var dags att styra bilnosen mot Gävle, där vi hade åtaganden under helgen.

CIMG8818

Lite kortspel hinns med, förstås.

Tyvärr har vi ännu inte vågat träna eller dra i oss för mycket kall luft. Däremot är vi storkonsumenter av varmt vatten med honung, ingefära, kamferdroppar och Chaga-te. Sovmorgnar är också bra – även om jag vaknar tidigt har jag möjlighet att ta det väldigt lugnt, kaffe på säng och ladda ett par timmar före frukost.

Tack för det, Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 17

Alltså – det är segt att komma i form när man först måste bli frisk. Vi hade en bra dag, men vågade oss inte ut på den långa, sköna promenad vi egentligen önskade oss efter den dygnslånga resan från Kathmandu. Hosta och taskiga luftrör gjorde att vi valde att ta bilen på våra utflykter.

Dock fylls mitt liv, sakta men säkert, med nya och goda vanor. Frukost är en av dem. Jag är inte och har aldrig varit någon frukostmänniska. Ge mig en stor kopp kaffe med en skvätt mjölk och tre sockerbitar så står jag mig till lunch. Till sen lunch, om så behövs. Men har man en nepales i huset blir det till att ha hyfsat regelbundna matvanor. Nepaleser är hungriga 🙂

CIMG8764

Eftersom vi inte hann handla när vi kom hem föregående kväll åkte vi till stan för att käka frulle. Självklart valde jag Konditori Pallas – det fina gamla 50-talsfiket med underbara Jordanka som tar emot med en kram.

CIMG8766

CIMG8776

Det var en ganska disig och grå dag, men även det grå kan vara vackert. Hur som helst åkte vi till Södra Berget för att förhoppningsvis få se vackra vyer över bygden.

CIMG8787

Flickan har humor. När vi stannade för att fota den, i hennes tycke, roliga skylten som talar om att vi är 240 meter över havet frågade hon Do we need oxygen? Behöver vi syrgas? 

Kathmandu ligger 1 200 möh och åker man till hennes hemby, Bhandar, befinner man sig på Kebnekajsehöjd, 2 200 meter.

CIMG8771

Vi drack fantastiskt gott yoghurt- och vaniljte i spat på fjärde våningen.

CIMG8782

Vi måste förstås kolla på skidbacken och jag fick förklara skidliftens funktion.

CIMG8785

När vi var nöjda och färdigfotograferade åkte vi och storhandlade.

CIMG8791

En fotostund vid utsiktspunkten över Sundsvallsbron var självskriven.

CIMG8790

CIMG8767

Vi hann med ett besök på fina Kulturmagasinet där de bland annat har vackra smycken från Nepal. Enradiga halsband, tillverkade av Regnbågskvinnorna i Tinchulee. Sådeså. *stoltleverantör*

CIMG8798

Havsutsikt i Bredsand.

Kvällen ägnades åt kortspel och pizza. Nimi har lärt oss en nytt, enkelt men väldigt roligt, spel. Dumbal – med reservation för stavningen.

CIMG8800

CIMG8803

Hemgjord pizza. Yummiee …

CIMG8809

Det blev tidig kväll. Vi har jetlag och behöver sova. Men i morgon är en annan dag.

(Dagens nyttigheter: frukost, trevligt sällskap och en fin dag i lugnt tempo. Chaga-te, örtdroppar och en massa honung. Det får räcka så.)

 

 

Ajj La Vjoo

 

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 15 och 16

Dag femton skickar vi bort som en av världshistoriens mest trista. Det är lätt att blanda ihop tiden med olika tidsskillnader i olika länder (Nepal, Qatar, Sverige), men ungefär nio timmar av dygnets tjugofyra tillbringade vi i alla fall på den enorma flygplatsen i Doha, Qatar. Boring. Big time.

SAM_3551

SAM_3555

CIMG8749

Efter att ha blivit vederbörligen omkramad och (avskedad, höll jag på att skriva … ) avvinkad stod vi så utanför hotellet och väntade på två (sena) taxibilar. Jag har nämnt vår vän taxichaffisen förut och han är verkligen guld. Men gäller det att komma i tid, då ska man nog välja en annan chaufför.

Vårt plan skulle gå 20.55 och nepaleserna ville att vi skulle åka till flygplatsen vid halv fem. Aldrig i världen, sade jag, det är alldeles för tidigt. Vi kommer att få sitta på världens tråkigaste flygplats tills vi möglar. Nej, klockan sex är bra. Det tar tjugo minuter att åka dit, trettio om vi har otur, och vi får ändå vänta två och en halv timme. Så våra beställda bilar kom halv sju … Det vill säga en av dem. Den andra satt fast bakom ett vägarbete hundra meter från hotellet. Så vi lastade in bagaget i bil nummer ett och promenerade på leriga vägar till bil nummer två.

Vi fastnade i en jättekö och då började till och med jag bli aningen nervös. Visserligen hade vi gott om tid på oss, men resan hade ju inte börjat särskilt bra. Vår eminente chaufför kan dock varje vägstump i Kathmandus gatunät och hittade en obefintlig väg in genom en tegelmur och genom prång och gränder. Så småningom kom vi fram vid Pashupathi, hinduernas heliga tempelområde, och jag kände igen mig. Utanför flygplatsområdet stannade vi och väntade på den andra bilen, den med allt vårt bagage. Rätt som det var seglade en jättestor röd resväska förbi oss, på ett biltak. ”Follow that luggage … ”

När vi checkade in blev jag först utfrågad om mitt nepalesiska sällskap. Varför hon skulle åka till Sverige, om jag hade möjlighet att försörja henne en hel månad samt om jag garanterade att hon kom tillbaka till Nepal i mars. Jajamensan. När frågestunden var över fick jag inbjudan till flygplatsloungen, men eftersom mitt sällskap inte fick följa med in så struntade jag i det.

Jag tror det är första gången jag inte fällt några tårar när planet lyfter. Jag känner alltid en saknad när jag lämnar Kathmandu. Men inte den här gången, förmodligen för att Nimi var med oss. I stället för sorg kände jag mig förväntansfull för hennes skull, över allt hon skulle få uppleva, flickan som aldrig varit utomlands. Bara flygresan var nog en pärs för henne och vi var nog lite oroliga innan hur hon skulle känna sig, det är lätt att bli åksjuk när man lyfter. Men med lite småprat och hålla handen gick allt bra. Vi fick mat och vin innan jag somnade gott till en film.

SAM_3556

Väl i Doha hade vi som sagt nio timmars väntan på nästa plan, det som skulle ta oss till Arn, Sweden. Jag har tillgång till loungen och får bjuda in två fria gäster per år, men de förbrukade jag när vi åkte dit, så vi gick dit i tron att vi skulle kunna betala in mina gäster. Men se, det gick inte. Det finns hur många lounger som helst på flygplatsen och det slutade med att vi alla fick betala in oss i en annan reception, även jag. Sur punkt nu, jadå. Femtiofem dollar trots att jag snikat mig till medlemskap i silver? I och för sig ingår både mat och dryck och vi försåg oss med både vickning och så småningom frukost. Så det blev nog en nollsummeaffär, trots allt.

Men tråkigt var det.

IMG_5018Vi sov,

SAM_3559

spelade Yatzy,

SAM_3557

och åt och sov.

Men allt har ett slut, så även trist flygplatsväntan, och dag sexton inleddes med ytterligare cirka sex timmar i luften innan landade vi på hemmaplan. Ett par minusgrader och sval, underbar och (förhållandevis) ren luft att dra ner i våra hostiga lungor. Både Nimi och jag var förkylda. Jag blir ju alltid det när jag är där nere och nepaleserna hostar jämt och ständigt den här kalla, råa årstiden.

IMG_5019

Efter en låååång bilresa var vi så äntligen hemma i Sundsvall mot kvällningen. Efter att ha packat upp det nödvändigaste och duschat av oss resan klädde vi upp oss för nyårsfirande.

SAM_3561

Det var nämligen Losar, i dagarna tre, det tibetanska nyårsfirandet. Så vi satte på oss Sherpafolkets högtidsdräkt för att fira, vi också.

CIMG8759

Att besöka käre svärfar var bland det första vi måste göra. Vi var efterlängtade efter tio ensamma dagar. Tycke uppstod och nya släktband knöts – min lillasyster och makens far. Nimi tyckte att han såg så ung ut för sin ålder. Nepalesiska äldre män är skrynkliga i ansiktet, men käre svärfar tyckte hon var slät och fin.

SAM_3562

The Swedish Semla fick godkänt. Så även mazarinen.

SAM_3569När vi kom hem firade vi in nyåret med te från Bhandar, hembyn, som mamma Diku gjort själv och skickat med till Sverige *hjärtahjärta* samt de karakteristiska hårda friterade bakverk nepaleserna verkar älska. Man hade haft storbak i Jorpati, i Nimis hem, och hon hade med sig en jättepåse av läckerheterna.

Någon som tror att vi sov gott den natten? Jodå.

IMG_5020

Dag sjutton inleddes med te i morgonsoffan utan tjocka kläder på. Vi har ju värme inomhus här i Sverige, man behöver inte frysa om man inte vill. Flickans rum är som en bastu eftersom hon njuter av värmen och har skruvat upp elementet på högsta volym. Jag misstänker att det kan bli en halvjobbig omställning när hon kommer hem till Nepal om en knapp månad. Hon kommer nog att sakna våra varma hus.

(Nyttigheter? Jag minns faktiskt inte. Men att se Nimis glädje över att äntligen vara här, i Sverige – det känns fantastiskt bra. Och att veta att det är vi som åstadkommit detta, maken och jag, det värmer i hjärtat)

 

Ajj La Vjoo

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 13

Dag tretton – vilken härlig Må bra-dag! Sådana som leder raka vägen upp till toppformen 🙂

Halva dagen tillbringade vi på barnhemmet i Gokarna. Det var sista besöket där för den här gången och vi ville bjuda på något extra. Inte en massa saker, det får de jämt och ständigt och jag vill inte att de ska tycka det är roligt att vi kommer dit bara för att förväntar sig fina presenter. De fick en varsin påse med smågrejor tidigare i veckan och vi bestämde oss för att det får räcka.

I stället tog vi med ett par paket svensk nyponsoppa och några påsar mandelbiskvier. På vägen dit köpte vi en storförpackning vaniljglass.

CIMG8641

När vi kom ville flickorna först prata jordbävning. Det var ju ett ganska kraftigt skalv (5,5) kvällen innan, med epicenter ungefär 55 kilometer från Kathmandu. De två stora jordbävningarna för nio månader sedan har verkligen förändrat livet för många. Nepaleserna är rädda. Vid plötsliga ljud reagerar de snabbt – vänder sig om och stelnar ibland till. Skräcken från 7.9-skalvet lever kvar.

Förmodligen hade de lagt sig. Klockan var ungefär 22.10 när jorden började röra sig. Hur som helst berättade de att det var för långt ner till bottenvåningen, så de sprang upp till taket i samlad tropp i stället. Jag vet inte hur lång tid de varit där, förmodligen någon timme, precis som vi stannade ute i trädgården.

CIMG8633

Vår nepalesiska vän Nimi hade med sig ett spel i present och snart var flera av flickorna upptagna i ett parti Dam medan några av oss andra spelade kort.

CIMG8638

CIMG8653

CIMG8669

Nej, dags för mellanmål nu.

CIMG8675

SAM_3485

CIMG8691

CIMG8672

Man var ganska nyfiken på vad vi hade för oss. Någon var orolig att det skulle bli mashed potatoes, vilket tydligen var bland det värsta denna (no names) person smakat medan en annan lystet slickade sig om munnen när potatismoset nämndes. Smaken är som bekant som baken.

CIMG8684

Så småningom var soppan klar och kön växte.

CIMG8683

CIMG8690

Det granskades, mumsades och smackades.

CIMG8688

På nepalesiskt vis gick vi runt och fyllde på biskvier och glass och flera av tjejerna tog en repa till soppkastrullen för att få mer. Sedan var det ett par av dem som drack vatten till soppan och jag förstod att vår enkla måltid inte fallit dem på läppen. De hade geggat runt i skålen så länge att glass och biskvier gjorde soppan till en enda tjock sörja och de var tvungna att skölja ner tuggorna med vatten 🙂 Dock inte flickorna på bilden, de slickade i sig varje droppe.

Jag upprepade att det var helt okej att lämna det man inte ville äta upp och så småningom tog artigheten slut och två av dem gick till sophinken och tömde ut resterna 🙂 Stackars artiga pyren 🙂

SAM_3502

Vi lekte en stund till innan det var dags att åka hem. Självklart bjöds det på dans, som vanligt. Den här gången med min hatt på 🙂

Vilken härlig dag det blev!

CIMG8632

Den avslutades med en superdupermåltid på bästa hotellet, nämligen vårt. Tack Universum!

(Åh, jag glömde alldeles bort att berätta att självklart gick vi ut till barnhemmet i Gokarna. Motion, ni vet, sådär på väg mot toppformen 🙂 )

 

 

Ajj La Vjoo

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 12

Dag tolv var en fredag. Vi var bjudna på lunch hos min nepalesiska syster och planerade att göra ungefär ingenting under förmiddagen. Vi käkade sen frukost – egentligen alldeles för sen med tanke på att vi var bortbjudna på lunch – och slappade sedan i hotellträdgården tills det var dags att ge oss iväg.

SAM_3409

Långa köer efter vägkanterna. Det var motorcyklisternas tur att få tanka ett par liter den här dagen.

Snart var vi framme och fick sätta oss till bords.

SAM_3417

Som vanligt fick vi en läcker vegetarisk lunch, denna gång med pasta och ägg. När vi ätit klart bjöds vi även på en rejäl överraskning. Jag fick en sherpadress och maken en sherpaskjorta. Se så fina vi blev!

IMG_5001

Sherpa är ett av de ungefär hundra folkslag som finns i Nepal. Vår värd och hans dotter är Sherpafolk, även om de heter Lama i efternamn.

SAM_3423

CIMG8573

SAM_3421

SAM_3424

Efter rundvandring i huset, inklusive takterassen, gick vi för att besöka Nepals enda ortopedsjukhus, som ligger alldeles i närheten.

CIMG8577

CIMG8574

SAM_3426

SAM_3429

CIMG8580

SAM_3431Eftersom jag är Rotarymedlem blev vi erbjudna en rundtur på det unika sjukhuset. Mycket intressant att få en liten inblick hur den nepalesiska vården fungerar.

SAM_3442

En Chairman berättade om sitt sjukhus och att Rotary i Belgien stöttade verksamheten de fem första åren.

SAM_3440

Det här gröna tältet på gården restes efter jordbävningen i april och härbärgerade då ungefär tre hundra patienter.

SAM_3465

Sedan fick en av överläkarna ta vid. Vi fick en snabb, men noggrann sightseeing genom de olika avdelningarna. Först efteråt, när vi skulle skiljas åt, förstod vi att han hade lämnat flera patienter på akutavdelningen att vänta för att serva oss västerlänningar.

CIMG8600

På den här avdelningen vårdas fortfarande människor som skadades vid jordbävningarna för nio månader sedan.

CIMG8598

CIMG8615

CIMG8607

Barnavdelningen.

12715239_10205284920791752_7643998322516096335_n

SAM_3436

SAM_3438

Journalsystemet.

SAM_3457

Röntgen.

SAM_3459

SAM_3458

SAM_3460

SAM_3453

Ett av de privata De luxe-rummen.

SAM_3456

Där finns nämligen teve. Vår guide berättade vad de respektive rummen kostade, men det hann jag glömma. Dyrt var det i alla fall inte, enligt våra mått mätt.

SAM_3471

Labb och provtagning.

SAM_3463

Man bygger en ny, modernare akutmottagning.

CIMG8611

Apoteket.

SAM_3473

När vi kom tillbaka till sjukhusets entré satt där en hel hop med människor och väntade. En ur personalen försökte få med läkaren till ett väntande fall och det var här vi blev varse att han lämnat patienterna för vår skull. När vi förstod tackade vi omgående för den fina servicen och förklarade att vi definitivt inte ville störa verksamheten, men innan vi gick ville han visa oss de många hyllorna med journaler. De står helt öppet intill sjukhusets entré. När han fick veta att i Sverige har vi datoriserade journalsystem skrattade han. Man måste ha elektricitet också, om man ska ha datorer.

Även om allt, enligt vårt sätt att se det, är väldigt enkelt så verkar det som om sjukhuset fungerar mycket bra. Man har även en manlig och en kvinnlig avdelning där man tar emot de fattiga patienter som inte kan betala för sig.

En mycket intressant eftermiddag och jag tackar Rotary och Universum att jag fick uppleva även detta!

SAM_3479

En parentes – det var här, på fältet utanför sjukhuset som våra vänner i Jorpati bodde i tält en vecka efter jordbävningen i april, tillsammans med hundratals andra människor i området.

(Mot toppformen var det … hm. Jo, jag har promenerat en hel del i dag, plus käkat nyttigt och druckit Chagate. Ett glas vin och ett parti Canasta blev det också på kvällen = må bra-faktor)

Ajj La Vjoo

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 11

Dagarna går in i varandra. Det börjar bli svårt att minnas vad jag gjorde i måndags respektive onsdags. Varje dag händer något speciellt, oförväntat, ändå är dagarna förvånansvärt lika varandra.

Dag elva tog vi ledigt. Dagen innan besökte vi slumkvarter och djursjukhus och båda ställena sög musten ur oss.

Vi tog en hyfsat lång promenad till stora supermarketen, Bart Batene. Inte via Boudha, utan Chabahillvägen. Den har jag bara åkt bil förut och tyckte det verkade långt. Men faktum är att det inte tar särskilt mycket längre tid att gå, vägarna är så dåliga att chaffisen kör max tio – tjugo kilometer i timmen.

SAM_3380

CIMG8544

Vi träffade två pojkar som sade de var hungriga och behövde pengar till mat. De såg inte särskilt svältfödda ut, så utan dåligt samvete köpte vi i stället några apelsiner till dem. De verkade lika glada för det och knallade strax iväg med påsen.

SAM_3378Sedan de filurat en stund vände de och kom tillbaka till oss. Nu ville de ha pengar att köpa varsin jacka, eftersom de frös. Jag tömde fickorna ut och in för att visa att mina pengar var slut. De ryckte på axlarna och gick vidare. Ungar … 🙂

SAM_3388

SAM_3392

SAM_3386

SAM_3390Vid Chabahillkorsningen har man upprättat tältläger. Där bor en del av de tusentals människor som fortfarande är hemlösa efter jordbävningarna.

SAM_3398

SAM_3395

CIMG8549

Mitt emot tältlägret ligger varuhuset och vi gick raka vägen till skoavdelningen. Maken gillar deras skor och vi hittade två snygga par även denna gång.

CIMG8556

Sedan var det min tur, fyra stycken kurtas/tunikor åkte ner i inköpskorgen och så måste jag såklart titta på tyger. Det finns så otroligt mycket snyggt. Jag köpte inget, bara ögonshoppade.

När vi promenerade hemåt gick vi huvudgatan, mot Boudha. Strax mitt emot varuhuset ligger ett lyxhotell, Hyatt Regency. Det är bara ett högt staket och några vakter som skiljer tältlägret från den, för nepaleserna, ofattbara lyxen.

SAM_3408

Vi gick dit för att kolla hur det ser ut och beslutade att äta vår middag där. Det var lite för tidigt, restaurangen hade inte öppnat ännu, men de hade ett café som var tillräckligt bra att testa.

CIMG8562

SAM_3401

SAM_3407

Faktum är att middagen visserligen kostade en del för att vara i Nepal, men den var fortfarande betydligt billigare än hemma i Sverige. Ni som känner mig vet förmodligen att som vanligt har jag skuldkänslor över att kunna gotta mig så här, praktiskt taget vägg i vägg med alla nödlidande människor. Men, som mitt sällskap och många vänner försöker lära mig, andra far inte mindre illa för att jag unnar mig detta. De vet inte ens om det. Och för att orka hjälpa och vara stark måste man ibland tänka på sig själv. I samma ögonblick jag skriver det här tänker jag att jag måste skapa min egen bubbla: en rosaskimrande, glittrande och doftande underbar bubbla där jag ibland kan krypa in, vältra mig i vad jag för stunden har lust och med och njuta tillsammans med maken och de närmaste.

Jag måste alltså skapa mig en bubbla. Det får bli dagens huvuduppgift!

SAM_3404

Se vilka vackra, gröna papegojor.

Vi promenerade även hem, till Tinchulee, efter små vägar jag aldrig förut vandrat på. När vi kom hem var snudd på mörkt och snart dags att sova.

Jag är fortfarande trött. Jag somnar tidigt och vaknar mitt i natten. Ibland med jättejobbiga tankar och panik i magen, ibland utan. Då lyckas jag somna om igen. Ju längre tiden går här i Nepal ju lättare är det att sova och somna om. Det är som om allt där hemma i Sverige skjuts längre och längre bort.

Även nästa dag blev ledig dag, men ändå full av nya äventyr.

Det kommer mera …

 

 

Ajj La Vjoo

 

 

 

 

5,5 på Richterskalan

Jag vaknade av en dröm. Minns inte vad, men jag brukar införliva verkligheten i drömmar. Gör andra det också? Sängen, ja hela världen skälvde. Det small till och mullrade sedan, som av åska. Det skakade, korta och snabba ryck fram och tillbaka, ganska rejält, men jag tyckte ändå inte att det var så himla farligt.

Åh, det är ett sådant där litet efterskalv det varit tusentals av efter jordbävningarna tänkte jag.

Jag ruskade lätt på maken Är du vaken? Känner du?

Ungefär då stannade sängen.

Ja, men det är ingen fara. Det slutade nu sade han.

Ni vet hur det är när man är nyvaken och dessutom abrupt slitits upp ur sömnen. Man tänker liksom inte riktigt klart. Så jag tänkte Okay och lade mig ner igen.

Snabba steg närmade sig och det knackade på dörren. Aj, fan. Nu förstod jag att det var något som inte stämde. Vi flög båda upp ur sängen och jag drog på mig jeansen medan maken öppnade. Den manlige receptionisten verkade för en gångs skull skärrad, han pratade snabbt och det fanns inte skymten av det annars ständiga leendet. Han bad oss att omedelbart gå ut i trädgården, ifall det skulle komma ytterligare en jordbävning.

Jävlar, jävlar, jävlar. Jag som inte packat jordbävningsväskan den här kvällen. Orkade liksom inte, det händer ändå aldrig något. Handväskan med pass, pengar, kamera etc stod ändå vid dörren och maken greppade den medan jag slet åt mig handsprit och en vattenflaska. Sedan blev jag stående ett tag och funderade. Ska jag ta på mig strumpor? Hinner jag det? Hm, undrar om jag kommer att behöva min iPad.

Jodå, väldigt irrationellt. Huset skulle ha hunnit rasa in två gånger medan jag valde färg på strumporna. Men jag kunde inte bestämma mig, så jag gick ut barfota i sandalerna.

I och för sig är det nog som maken säger, har det varit skarpt läge, alltså en ”riktig” jordbävning, har vi nog agerat både snabbare och annorlunda. Han är ju trots allt före detta brandman och alltid cool när det gäller.

Trots att vi sagt att vi inte skulle försöka leta reda på varandra om något katastrofalt hände på natten, utan spara tid: snabbast möjligt ta sig ut och vänta på varandra utanför, så sprang jag ändå till Annicas rum. Hänglåset satt på utsidan och förvirrade, trötta jag tänkte Har hon bytt rum?

Ja, ja …

Hur som helst – vi var de sista gästerna ut. Förmodligen hade de andra inte tagit lika lång tid på sig att välja strumpor. Några sydamerikanska unga kvinnor stod i armkrok, rygg mot rygg, och såg skrämda ut. Andra satt invirade i filtar på trädgårdsstolar. Personalen skyndade sig att hämta stolar åt oss och frågade om vi var okej. Efter några minuter kom ytterligare personal in på gården. Det var den sprillans nya receptionskillen som berättade att han bor i närheten och undrade om han kunde vara till någon hjälp. Även en av cheferna dök upp, civilklädd, och gick runt och pratade med oss.

SAM_3482

12647238_10205264910851516_2204079040043963803_n

SAM_3481

Jag upphör aldrig att fascineras i det här landet. Här är vi, gäster och turister, som upplever en proportionellt sett pytteliten jordbävning. Där är de, som vid de stora skalven för nio månader sedan, var tvungen att hålla sig i pelarna inne i hotellbyggnaden för att överhuvudtaget stå på benen. Det de borde oroa sig för i det här läget är sig själva och sina familjer. Det gör de naturligtvis också, men det är deras plikt att se till att vi har filtar och varmt te. Jag känner mig tacksam och ödmjuk över att på det här sättet få veta att skulle katastrofen inträffa står jag inte ensam, men samtidigt frustrerad över att de alltid måste sätta sig själva i bakgrunden och oss rika västerlänningar på piedestal.

Mina nepalesiska vänner agerade också snabbt, de både ringde och sms:ade för att kolla vi var okej.

SAM_3483

Tack, mina fina vänner! Jag vet att ni själva var jätterädda, men ni hann ändå tänka på oss.

112362

Ajj La Vjoo!

Efter cirka en timme i trädgården sade chefen att nu var det nog över för den här gången. Vi fick gå in om vi ville, men uppmanades att inte låsa rumsdörrarna, alltså lägga på träregeln på insidan. Självklart gjorde vi som de bad om. Innan vi lade oss igen packade jag jordbävningsväskan och satte den innanför dörren så att den skulle kunna gå att öppna utifrån men inte glida upp själv.

Vadan detta ståhej då, över något vi själva visserligen tyckte var läskigt, men ändå ett litet efterskalv? Jo, därför att våra vänner nepaleserna har upplevt två stora jordbävningar för bara nio månader sedan, många av dem har förlorat sina hus/bostäder och kanske till och med nära och kära. De lever i skräcken att det ska hända igen. Flera av mina vänner har beskrivit in i detalj vad som hände vid jordbävningarna 25 april och 12 maj och rädslan finns kvar. När marken skälver rusar de ut och försöker ta skydd. Och de känner skillnad på ett litet efterskalv på 4,2 och ett större, som detta var. Vi blev förvånade (och lite rädda i efterhand) när vi fick veta detta skalv faktiskt varit 5,5 på Richterskalan.

Jag tackar alla goda makter och Universum för att vi alla kunde gå till sängs igen och så småningom somna om. Självklart hoppas och ber vi att ingen led skada heller 54 kilometer nordväst om Kathmandu, där epicentret var.

Faktum är att jag och maken, hur konstigt det än kan låta, även är tacksamma över att ha fått uppleva detta, att få vara med om denna nya erfarenhet. Men, kära Universum, det räcker så. Det räcker nu – Tack på förhand!

11178327_10152795939276127_5283060215343869363_n 10985299_10152795939226127_1531724172583291387_nNär man ser de här bilderna efter jordbävningen 25 april förstår jag att nepaleserna är rädda. (Foton från Facebook)

 

 

www.aynsley.se

Ett globalt yrkesnätverk – världens största

Jag har förmånen att vara medlem i Rotary Club Njurunda och tyckte det skulle vara intressant att träffa Rotarymedlemmar i Kathmandu, Nepal. Om det fanns någon klubb, vill säga. Jag blev överraskad, kontaktuppgifter till klubbar i Kathmandu fyller tre sidor på Rotarys hemsida. Imponerande.

Vad Rotary är? Det är ett gigantiskt yrkesnätverk, det sägs till och med vara världens största. Man gör humanitära insatser över hela världen och deltar i ett otal projekt i många länder. Enligt den senaste statistiken jag såg finns cirka 32 000 klubbar runt om i världen.

Min nepalesiske vän Bimal kontaktade den av klubbarna som geografiskt ligger närmast det barnhem han driver, Rotary Club Jawalakhel. De har möten på söndagmorgnar och vi var välkomna att delta.

Det tar en modig timme med taxi, så vi stod ute och väntade redan klockan sju på morgonen.

SAM_2928

SAM_2929

SAM_2930En timme senare var vi framme och togs emot av representanter för Rotary Club Jawalakhel.

SAM_2942

SAM_2944

Vi bjöds på frukost och kaffe.

SAM_2955

Det var både roligt och förvånande att höra att 75% av medlemmarna är kvinnor.

SAM_2957

SAM_2954

SAM_2975

Så var det dags för möte.

SAM_2970

Klubbens fyra ledord som man inleder mötet med. Härligt, tycker jag.

SAM_2968

Jag presenterades som gäst från Rotary Njurunda, Sweden. Med största sannolikhet den första ever 🙂

SAM_2973

Dagens föredragshållare var en kanadensisk kvinna, bosatt i Kathmandu sedan nio år, som arbetat med den nya konstitutionen. Det var mycket, mycket intressant, både vi och nepaleserna fick veta höra om det politiska spelet bakom konstitutionen.

SAM_2985

Sedan var det dags för underhållning nummer två – nämligen jag. Jag fick några minuter att berätta om mig själv, min verksamhet i Nepal och Rotary Njurunda. Självklart bytte den kvinnliga presidenten och jag vimplar.

SAM_2998

Rotarypresidenten från USA väntas på besök nästa vecka. Man planerar festligheter den tionde februari och man frågade om jag är kvar då. Tyvärr inte, annars har jag nog blivit ditbjuden. Jag ombads att skriva in mig i gästboken och sedan var mötet slut.

Tack Gud, Buddha och Universum för allt trevligt och annorlunda jag har privilegiet att vara med om!

 

Ajj La Vjoo

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

God bless you – 3

Vår rundvandring i området Shantinagar startade. En av prästerna först, såklart, och en annan nepales längst bak, förmodligen för att se till att turistskocken hänger med hela vägen.

CIMG8393

Kommentarer är egentligen överflödiga, det är bara att se på fotona och låta sig deprimeras.

SAM_3109

CIMG8397

CIMG8390

CIMG8389SAM_3113

Djur finns det gott om, getter, gäss, hundar och även en och annan skygg katt.

CIMG8391CIMG8386

SAM_3123

Misären är oerhörd. Människorna här är utslagna på ett eller annat sätt, utan arbete och möjlighet att ta sig in i samhället. Som jag nämnde i förra inlägget bor här mellan fem och sex tusen människor.

Det som griper oss mest är alla ungar.

CIMG8401

CIMG8414

Barn i alla åldrar. Den minsta vi såg var bara sexton dagar gammal.

CIMG8406

Pojken heter Nima Sherpa. Sherpa är både efternamnet och folkslaget. Vi gav den unga mamman tusen rupees (cirka åttio SEK) till barnet och ber till Gud och Buddha att Nima överlever och att mamman fick behålla pengarna.

CIMG8408

Är det någon som kan tala om varför man knutit snören runt barnets hand- och fotleder, mage och hals? Vi har gissat på 1) det är något religiöst 2) för att mäta barnet/se hur det växer.

Kom gärna med idéer! Vi ska fråga en vän här nere, det ska bli spännande att höra svaret.

CIMG8398

SAM_3136

CIMG8387

CIMG8399

SAM_3108

CIMG83852Den här lilla tanten kände jag igen. Jag har ett annat fot på henne, från en annan gång, ett annat år. Hon är så söt och ser så skröplig ut. Rätt som det var kom hon ut från sitt hem, påbyltad som om det vore tjugo grader kallt, och knatade iväg.

SAM_3134

Hon sade något till oss, prästen skrattade och berättade att hon skulle till kyrkan.

Döm om vår förvåning när vi en stund senare var på väg hem och passerade denna härliga kvinna (lätt att känna igen) med spänstiga och snabba steg 🙂

SAM_3143

CIMG8381

Vi kunde inte göra mer den här gången. Det var dags att säga Hej och Namasté.

CIMG8383

Jag vill säga TACK till: vänner, bekanta, taxichaufförer, kollegor och familjemedlemmar som gjorde denna vår insats möjlig. TACK för alla bidrag, stora som små (jag säger som vanligt: alla pengar är bra pengar i Nepal)! Ajj La Vjoo!

TACK till underbara kollegorna och medhjälparna Bobby och Annica – utan er har allt varit fasen så mycket besvärligare 🙂

Mina allra största hjältar just nu är trots allt de två prästerna, Bijay och Jyoti (med big reservation för stavningen). TACK för ert fantastiska arbete and God bless you!!

 

www.aynsley.se

God bless you – 1

Det var välkomsthälsningen. En av pastorerna rörde lätt vid min arm och sade lågt God bless you innan han greppade en tjugofemkilos rissäck för att bära in i lokalen.

Men vi börjar från början: Två bilar kom för att hämta oss klockan halv tio. Eller nåja, vi är ju i Nepal, kvart i tio hann klockan bli. Det spelar ingen roll, vi kom iväg och vi hann det vi tänkt oss. Vi skulle hämta ut pengar till dagens inköp nere vid Boudhanath, där också Nymy väntade på oss. Hon ville gärna följa med och jag ville gärna ha henne med, som tolk och vän. Ingen av de fem uttagsautomaterna fungerade. Det var bara att dundra iväg och leta en annan. Inte det allra enklaste i den här kaotiska och myllrande staden. Vi stannade på ett par ställen utan att hitta en automat som ville släppa ifrån sig pengar, men så småningom lyckades vi och ytterligare närmare en timme hade gått.

CIMG8311

Jag kände igen både butiken och butiksägaren. Vi handlade där förra gången jag var till slummen i Shantinagar också.

CIMG8327

Här finns tydligen allt man kan behöva i form av linser, nötter och bönor.

CIMG8314

Och kryddor. Maken, som köpt sig en tvättäkta nepalesisk kokbok, var på jakt efter något som heter hing.

SAM_3074

Detta är som sagt en välsorterad affär och min man är numer stolt och lycklig ägare till en burk hing till det facila priset av tre kronor och femtio öre. Förmodligen turistpris, men vi överlever nog det.

CIMG8315

Ska ni inte köpa tvål också? undrade Nabaraj. Självklart hade han rätt i det. Några kartonger färgglada tvålar, tack.

CIMG8318

Han övervakade inköpslistan och såg till att allt kom med och till rätt pris. Med största sannolikhet får han en slant av butiksägaren för att han tar oss dit, men det struntar jag högaktningsfullt i. Det är honom väl unt, i så fall. Vår chaffis skjutsar, bubbar och bär, väntar tålmodigt (ibland i timtal) medan vi handlar eller hälsar på någonstans. Skulle jag glömma plånboken eller tappa telefonen i hans bil behöver jag inte vara orolig, jag får grejorna tillbaka. Han får naturligtvis betalt för varje körning, men detta är hans bonus.

CIMG8323

Nymy översatte den nepalesiska inköpslistan till mig. Jag har, mig veterligen, inte blivit medvetet lurad i Kathmandu någon gång, men jag måste ändå kolla vad vi köper.

CIMG8324

Så, då var vi klara, butiksägaren skrev ut räkningen.

CIMG8340

Och kontrollräknade pengarna.

CIMG8332

Under tiden bar pojkarna ut våra varor.

CIMG8347

CIMG8349

Våra fina chaffisar lastade sina små bilar fulla. Överlastade, ska jag väl säga. Ärligt talat levde vi nog ganska osäkert allihop en stund. Ett halvt ton livsmedel, olja, tvål, kläder och annat fördelat i två Suzukis. För att inte tala om vår egen vikt … Hur som helst kom vi fram välbehållna, men vi betalade chaufförerna väldigt bra med tanke på det bilslitage vi stod för. Fjädrar och bromsar blir aldrig mer vad de varit. Det vill säga det som var kvar av dem innan vår resa …

CIMG8350

12651314_10205248594643621_6653842125059350140_nCIMG8356

Så – mot Shantinagar!

CIMG8358

Follow that car!!

 

Ajj La Vjoo

 

 

www.aynsley.se