Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.
Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.
Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com
Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!
På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.
Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 
Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.
Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.
Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.
Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.
Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.
Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.
Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.
Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.
Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.
Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.
Natten var lång och kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.
När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.
Vi käkade frukost med ungarna,
fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,
samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.
Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)
Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.
En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.
Ajj La Vjoo!
www.aynsley.se
