Dancing Queens

Tjejerna på  barnhemmet i Gokarna är ena riktiga dansfantomer. En av de äldre till och med tävlar i dans. De flesta av dem är jätteduktiga och fattas bara, de får danslektioner en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är mest indiska danser, åtminstone var det så på den tiden jag bodde här. Typ sexton turer på en minut  och sedan andra moves och turer. Vojne. De försökte lära mig och jag tyckte jag var riktigt duktig, men av skratten att döma var jag nog ganska ensam om att anse det …

Häromdagen återupplivade vi projekt ”Lära Super-Carina Mam Att Dansa”. Jag bjuder gärna på en liten bildkavalkad som bevis på hur oduktig jag är på just indiska danser 🙂

Så där, Mam, gör som vi säger nu bara …

Okej, så här menar ni?

Eller så här?

Nej, Mam, du förstår visst inte. Du ska göra som vi.

Äh, vi kör lite kick-dance i stället. Come on, Mam.

Hej, vad det går.

Nää, tyvärr, Mam. Du är för kass på det här. Vi vill dansa med Bobby-Sir i stället.

Bobby-Sir, först gör du så här och sen så där …

Åh, jag förstår. Så här menar ni?

Äh, ni är så värdelösa på att dansa, båda två. Jag går ut och rensar ogräs istället.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

Bäst jag sticker!

Hm, undrar om jag ska passa på  nu medan alla verkar upptagna av bygget och sånt?

Jag såg ju att de slängde in käk till gudarna här. Om jag skyndar mig hinner jag nog utan att någon ser mig … I och för sig är jag ju en helig apa, men folk brukar bli arga ändå.

Mums filibabba! Men oj, där tror jag det kommer någon.

Bäst jag sticker. Lite mat i magen hann jag i alla fall få!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Mään äntligen … dagen B

Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.

Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.

Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com

Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!

På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.

Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 

Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.

Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.

Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.

Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.

Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.

Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.

Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.

Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.

Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.

Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.

Natten var lång och  kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.

När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.

Vi käkade frukost med ungarna,

fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,

samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.

Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)

Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.

En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.

Ajj La Vjoo!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Apornas tempel

Det var flera år sedan jag senast besökte Swayambunath, även känt som Aptemplet, så jag tyckte det var dags. Maken har aldrig varit där, det var roligt att få visa honom något nytt också.

Enligt legenden var hela dalen en gång fylld av vatten, en stor sjö. Swayambunath är en av de äldsta religiösa platserna i Nepal, stupan är förmodligen byggd någon gång mellan 300-500 talet (Wikipedia). Den här platsen är, till skillnad från Boudhanath som är buddhisternas pilgrimsmål, helig för både hinduer och buddhister.

Självklart finns det olika sätt att göra av med sina pengar här.

Bland annat kan man växla till sig mynt som man sedan ska kasta i dammen och försöka träffa gudinnans hink. Man kan föralldel köpa jordgubbar också.

Eller kokosnötter.

Kommersiellt är bara förnamnet. 

Dock måste jag säga att det var förvånansvärt lugnt. De försäljare jag minns surrande runt oss turister som flugor kring sockerbitar såg vi nästan inget av.

Ja, nästan, alltså. Den här killen ville att vi skulle köpa singing bowls, klangskålar.

Aptempel var det. Aporna är heliga eftersom en mycket vis och upphöjd man en gång var här för att göra något jättebra. Han lät sitt hår växa och där frodades huvudlössen. Det sägs att dessa löss sedan förvandlades till apor, heliga såklart eftersom den ursprungliga bäraren var helig (fri tolkning från Wikipedia).

Det är en makalös vy över Kathmandu här uppifrån, även om den är disig. Av smog eller dimma? Vet ej.

En av anledningarna till att jag inte åker hit är att jag tycker hela området är deprimerande och eländigt. Inte riktigt som Pashupati, hinduernas heliga tempelområde intill floden Baghmati där man bland annat bränner sina lik, men näst intill.

Mycket av världsarvsmiljön förstördes i jordbävningarna 2015. Man bygger nytt och renoverar och hela området är en enda stor byggarbetsplats.

Kvinnor bär korg efter korg med tunga stenar och annat nerför de oändliga trapporna.

Och över alltihop vilar Buddhas visa ögon.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

En helt vanlig, ovanlig dag

Man hinner mycket på en dag, speciellt här på andra sidan jorden. Vi är liksom på språng mest hela tiden.

Jag går en hel del och något jag förvånas över vid den här vistelsen är att det är så rent. Bygatorna är ovanligt fria från sopor och man eldar skräp i gathörnen.

När jag anlände till Kathmandu för ett par dagar sedan tänkte jag att den här gången blir det nog inte många foton. Jag har ju tagit bilder på allt man kan tänka sig genom åren, vad ska jag mer fotografera? Men det händer saker och poppar upp fotoobjekt hela tiden. Vi träffar människor – vänner och nya bekanta – och besöker ställen jag aldrig eller sällan varit till.

Det lokala slakteriet med eget fårhuvud …

Thamel i festivalskrud.

Oops … Här är man ute och skjutsar skylten.

Happy make har investerat – en bok om klangskålar och en annan med recept från det nepalesiska köket.

Vi träffade gamla vännen Karma och fick varsin obligatorisk välkomstsjal, khada.

Bra restauranger finns det gott om. Här en nyfunnen favorit, ett enkelt litet tibetanskt ställe med egen takservering.

Jag käkade momos på tibetanskt vis, det vill säga friterade i stället för de ångkokta jag har så svårt för. Maken beställde dal baat, den nepalesiska nationalrätten, och vi delade på en Everest, den lokala ölen. Notan slutade på cirka 75 svenska kronor.

Självklart hade vi finaste utsikten över sprillans nyrenoverade buddhiststupan. Duvorna verkade också glada över att ha något att sitta på och bajsa ner.

Ett besök på LocWom (Local Womans Handicraft) ville jag absolut hinna med den här dagen för att träffa härliga Sahin. Det är hennes syster, Nashreen, som startat verksamheten.

Om jag  förstått historien rätt så blev Nashreen bortgift i unga år och blev inte särskilt väl behandlad. Tyvärr är det ofta så, men just denna unga kvinna har betydligt mer mod och go än de flesta av oss andra. Jag vet inte om hon rymde, eller hur hon tog sig ut ur äktenskapet, men hon hamnade i alla fall här i Thamel, Kathmandu, där hon började hjälpa andra unga kvinnor som råkat illa  ut: blivit bortgifta eller hotats med att giftas bort (ofta med äldre män). Sahin säger att hon är tacksam mot sin äldre syster, eftersom Nasreen har lämnat sin man vill heller ingen gifta sig med de yngre systrarna. I dag finns cirka trettio unga kvinnor med olika öden i Nashreens kvinnokooperativ. De syr, stickar, tillverkar halsband  och kan försörja sig och sina barn. Vardagshjältar.

Fler unga kvinnor träffade vi just den dagen. Flickorna på barnhemmet där jag jobbade som volontär för fem år sedan. Flera av dem är tonåringar i dag och kan med största sannolikhet tacka sin lyckliga stjärna att de har fått sin tillflykt hit, till barnhemmet, där de bor och lever tryggt. Det var läxläsning när vi kom, så vi hade inte möjlighet att kramas och prata med  alla flickorna.

Men goa Renouka var klar med sina läxor så henne fick jag busa lite med.

Efter en god kycklingmiddag på hotellet besökte vi The Cave, den nybyggda loungen man är så stolt över. Tyvärr luktar det fortfarande lite mögel av inredningen efter den blöta monsunperioden, men det är ett vackert rum i källarplan med stengolv och stora fina och sköna möbler. Våra vänner på hotellet har all rätt att vara stolta över sin arbetsplats. I Caven, grottan, spelade vi det här vackra Tigerspelet. Det liknar vårt Rävspel, men här  är det fyra tigrar och ett antal getter. Tigrarna vinner om de lyckats ta fem getter. Getterna avgår  som segrare ifall de lyckas blockera samtliga tigrar.

Vem som vann? Jag, förstås.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Time flies – tiden går

Time flies, som man brukar säga. Tiden går. Det ser jag på barnen: vännernas och syskonbarnen. Själv har jag stannat upp i tid redan för tjugo år sedan. Såklart.

Här i Tinchulee, där vi befinner oss, ser vi också förändringar, stora som  små. I vår hotellträdgård bär ett nyplanterat apelsinträd frukt – naturens under. En ur personalen berättade att de får inte röra det lilla trädet för då ramlar alla apelsiner av.

Jag ser ofta hur stolt man är när man visar något nytt (som ett litet träd) eller något man skapat. Man ler, sträcker lite på sig och känner delaktighet. Ibland blir jag tårögd över stoltheten hos ett folk som lider brist på i stort sett allt, men ändå är omtänksamt, generös och vidsynt.

Tyvärr gäller förändringar i tiden även människor – en favorit ur personalen slutar om ett par dagar för att studera och två andra som jag tyckte mycket om har slutat inom loppet av ett år. Uppenbarligen har vi någon slags connection, koppling – för de brukar komma och berätta att ”snart ses vi inte mer för nu kommer jag att lämna den här arbetsplatsen”.

Trist är också de peepleträd man har huggit ner. Det visade sig att rotsystemet blivit så kraftigt på de gamla träden att de hotade både husgrunder och annat. Ett av dem har flera hundra årsringar. Tragiskt.

Till de goda nyheterna – åtminstone för turisterna och Kathmandus buddhister. Man har nu färdigställt Boudhanath, den heliga stupan. För drygt ett och ett halvt år sedan förstördes den i den andra av de kraftiga jordbävningarna som drabbade landet. Och som vi alla vet är det bra mycket viktigare att se till att religiösa byggnader återuppbyggs än människors bostäder. Nåja, nu är jag lite orättvis, nepalesiska staten har förmodligen inget med stupan att göra. Den är ett världsarv så det har nog gått genom andra kanaler. Men visst är det lite märkligt att man satsat så oerhört mycket på detta stenbeläte medan tält- och kåkstäderna ett stenkast härifrån bara växer i omfång.

I Tinchuleebacken, den långa och branta där jag gått hundratals gånger de senaste fem åren, händer det också saker. Varje gång jag kommer hit har det poppat upp nya butiker, caféer och restauranger och man renoverar hus och bygger nytt. Från att ha varit en lång radda med ”hål i väggen” längs med den gropiga och guppiga gatan har butiksbeståndet växlat till fräscha och chica boutiquer, moderna javaställen och livsmedelsbutiker med glasfönster och dörrar i stället för plåtjalusier. Bra eller dåligt? Bra, antar jag, att det faktiskt händer saker även i småbyar i det oerhört fattiga Nepal. Men utanför sitter tiggarna som vanligt och viftar med pappersmuggar, halvdrogade barn och diverse amputerade kroppsdelar för att om möjligt blidka (eller äckla?) någon turist till att lämna ifrån sig några rupees. Så vad är egentligen skillnaden?

 

 

www.aynsley.se

 

 

Tillbaka

Då är jag här igen. I den kaotiska, enorma, röriga och urfattiga miljonstaden Kathmandu.

Den är den tolfte Nepalresan och som vanligt är väskorna fyllda med en massa jättefina kläder för barn och vuxna – sprillans nya och oanvända och förstås leksaker och presenter från faddermammor. Min privata packning består av necessär och en liten påse med kläder. Den här gången har jag även med mig två tuber mjukost, ett paket dinkelkex och kaffe – bra att ha något att stoppa i magen när jag blir sugen och inte har lust att gå  ner till byn i mörkret. Lördag eftermiddag började jag packa och mot kvällningen åkte vi ner till Gävle. Det är enklare att ta sig till Arlanda därifrån.

Boarding om en timme så ett glas bubbel hinns med.

Resan var ganska kort, bara tre timmars uppehåll i Doha, Qatar. Men tidsuppfattningen blir ganska märkligt när man reser så här. Man åker genom flera tidszoner och det är ömsom mörkt, ömsom ljust. Ibland är det morgon och rätt som det är så är det natt igen. Vi fick en supergod och nylagad middag sedan vi lyft från Arlanda. När vi lyfte från Doha fick vi frukost, klockan 04.30 lokal tid … Jag hoppade över kycklingkorven och tog lite frukt och vatten i stället, valde en Wallanderfilm med Kenneth Branagh och försökte sova ett par timmar.

Den här gången anlände vi Kathmandu i dagsljus och vädret var klart. Se så vackert med bergstopparna mot molnen.

När inflygningen mot Tribuvhan Airport påbörjas kan man nästan tro att vi ska svepa med oss ett berg med flygplansvingen – så nära känns det.

Den heliga Baghmatifloden från ovan.

Och nu ska vi strax landa, mitt i stan.

När vi klev av planet ringde jag bästa taxichaffisen, Nabaraj, som blev förvånad över att jag var i stan. Han ville gärna hämta, men var i Jorpati. Jag lugnade honom med att det tog säkert minst en timme innan visat var klart och bagaget kommit, men för en gångs skull gick det jättesnabbt och på lite drygt trettio minuter var allt klart och jag kunde stå ute i solen och gona mig tills Nabaraj dök upp.

På hotellet mötte personalen med den sedvanliga välkomstsjalen och kall juice och efter lite uppfräschning var det dags för sen lunch – jag käkade Chicken fried rice, supergott. Den måltiden fick bli tidig middag också, för efter maten behövde kroppen ta igen lite sömn och jag slocknade på sängen i några timmar. Nu är klockan halv nio nepali time och jag funderar på hur jag ska kunna somna igen 🙂 Äh, det ordnar sig.

I morgon är det dags för äventyr, jag har faktiskt inte bestämt  mig ännu för hur dagen ska se ut. Det får jag fundera över under en god frukost imorgon bitti!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Lycka är så himla många saker

Lycka är svårdefinierbart. Wikipedia säger att det är en känsla av varaktigt behag, ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses.

Jag tror vi alla har olika definitioner på det eftersträvansvärda och (kanske) frustrationsframkallande ordet.

Lycka.

En gång i tiden trodde jag att jag så småningom skulle bli lycklig. Leva nöjd, belåten och LYCKLIG resten av mitt liv. I dag vet jag att det är en utopi. Jag kan vara nöjd med mitt liv, glad och belåten åt det lilla och möjligen känna stunder och ögonblick av lycka. Men den där varaktiga känslan, den finns inte, har aldrig funnits och lär väl aldrig finnas.

Däremot är jag väldigt bra på att ta tillvara på det lilla här i livet. En stunds glädje över någons ord eller handlingar. Det behövs inte mycket för att göra mig glad, men det varar inte så länge. Ibland är det saker, ting och företeelser jag kan ta fram och känna behag/glädje/lycka över ännu en gång. Jag hoppas ni förstår vad jag menar …

collage-resdagAtt ha möjligheten att resa till Mitt Nepal ännu en gång ger mig glädjekänslor. Glad och tacksam.

nepals-flagga

sam_8104

sam_53842Att flyga jämte regnbågen likaså. Jag är på väg till skatten. Eller kanske jag ÄR skatten?

collage-ungarAlla dessa ungar som ger mig Hallelujahmoments all the time. Alla twifies som måste tas. Alla ”Mam, look”, ”Mam, here”, ”Mam, remember?”.

carina

En stunds avkoppling med väninnan, kortleken och ett glas vitt efter en jobbig dag i slummen är också ett slags lycka. Eller kanske tacksamhet, över att jag är där jag är.

sam_6000Lycka är definitivt att ha en egen välkomstkommitté på Arlanda.

sam_6002Att dricka vatten direkt ur kranen, andas frisk luft och dricka riktigt morgonkaffe.

Jag känner även lycka över att jag förmodligen snart åker till Nepal igen, det känns som om jag har mycket ogjort där ännu.

Tack Universum!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Gästblogg – Annica Malm från Nepal

Jag har haft privilegiet att följa Carina till Nepal några gånger. Känner att jag blir mer och  mer engagerad med flickorna på barnhemmen och alla utsatta hemlösa, värnlösa och rättslösa. När man varit till slumområdena eller till djursjukhuset är det en lisa att få komma till Gokarna eller Lalitpur och träffa flickor som fått det bra.

sam_5538

En stor glädje för mig den här gången är att så många av mina vänner skänkt pengar som gjort det möjligt för mer inköp av förnödenheter till slumområde, donationer till sanitetskit för kvinnor som inte har råd att inhandla vettiga sådana. Även till KAT-center, där både hundar och katter tas om hand.

Jag är glad och tacksam över att vi bor på Shambaling hotel som är ett rent och fint ställe med underbar personal som numera även känner igen mig. Det gör mycket att få komma hem till lugn och ro på hotellet efter en dag med många jobbiga intryck. Det tär på kropp och själ så det är viktigt att kunna ladda batterierna med ett glas vin och en Canasta ibland.

carina

Ett stort tack till Carina som fått med mig på denna resa och som har tålamod och står ut med mig.

sam_5638

Puss, ser redan fram emot nästa resa!

Annica Malm