Livet på Solbygården – Timeout!

Jag älskar min Solbygård, men är ju gubevars av gypsie-släkt. Resandefolk. Blir rastlös, modfälld och deprimerad av monotoni och/eller om jag måste sitta still för länge på ett och samma ställe. Och alla vet ju hur de senaste månaderna gestaltat sig?! Så – nu är det dags för timeout! Ut i världen!

Jag blev hipp hopp arbetsbefriad i nio hela dagar. Vad göra? Maken arbetar om dagarna – vi ska ju ha semester senare i sommar. Frysen är full av granskott, maskrosor och örter och efter att ha pysslat i hemmet i månader har jag fått nog av det. Inte ens pussel lockar längre.

Jag behöver influenser. Stimulans och inspiration. Jag längtar efter att resa, att få spåna ihop mig med författarkollegorna i Stockholm, men hittade ett trevligt och bra ställe inte alltför långt hemifrån där jag kan förkovra mig i vacker och avkopplande miljö. Dessutom – tänka sig, i just den by där min roman i vardande utspelar sig. Levande research, alltså!

Maken skjutsade mig, min cykel och gypsie-packning på sin pensionistdag. Jag checkade in på retreathotellet och sedan åkte vi till Järvzoo för att trampa tre kilometer trätrottoar. Dagen var solig och lagom vindig – perfekt för vandringen bland djuren. Välbehövlig också, efter gårdagens pilgrimsvandring behövde musklerna mjukas upp.

Jag har faktiskt jobbat här en gång i tiden. Hade ansvaret för bokföringen under några år.

Redan efter ett par meter hittade vi spår efter djuren. Kott-rester överallt. Vi mötte en ekorre också. Den kom springande på räcket, men tvärvände när vi fick ögonkontakt. Fegis.

Så vackert! Tänk om det fanns spindelhotell också, så de slapp bo hos mig?!

Ett av våra farligaste rovdjur. Man har ett varghotell här, helt inglasat, så när man ligger i sängen kan vargen och jag titta på varandra. Häftigt, men jag skulle nog kissa på mig om jag mötte de ögonen i nattmörkret.

Järvzoo härbärgerar många barn just nu – kalvar, ungar, kid och allt vad de heter. De flesta djur vi såg tog det lugnt i värmen.

Så gjorde även vi tidvis. I Skogskojan köpte vi varsin varm tunnbrödrulle – vojne, så gott!

Den fina björnhonan vilar med sina tre ungar.

Så – efter att bjudit maken på middag på Järvsbaden, det anrika gamla kurhotellet, åkte han hemåt för den kommande arbetsveckan och jag installerade mitt kvällskontor.

 

Se bara vilken utsikt. Här kommer jag att göra stordåd under veckan!

Tack, Universum!!

 

Fortsättning följer.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Uteliggare!

Vilken hetta! Det kallas visst för Afrikavärme? Oavsett namn är det grymt varmt. Jag har jobbat hela veckan, tack och lov för luftkonditionering. Kvällstid har vi ätit något enkelt och lättlagat – korv med tomatsås, köttfärsbiff med pesto, matjesill med gräslök och färskpotatis osv.

Igår kväll slog nog alla rekord. Maken tackade för sig och gick mot sovrummet vid 23-tiden. Jag tänkte att jag härdar ut så länge som möjligt så kan jag kanske somna i värmen sedan. Men när jag en timme senare kom upp på övervåningen vände jag igen, gick ut och till förrådet, hörde att gårdvaren reagerade och skällde gällt (bra med vakthund på gården 🙂 ) och hämtade en tältsäng.

Jag bäddade på verandan. För att vara riktigt säker på att ingen skulle komma upp på bron satte jag en korgstol som skydd … Jodå …

Madrass, lakan, kuddar och påslakan. Hela kitet.

Jag skickade ett meddelande till maken ifall jag mystiskt skulle försvinna under natten.

Jag somnade nästan omedelbart och vaknade när grannen – förmodligen mäkta förvånad – smög förbi på väg till jobbet. Det är väldigt längesedan jag sovit så gott. Och en hel natt!

Redan före klockan sju var jag tvungen att kliva upp, det blev alltför varmt att ligga kvar i morgonsolen.

Tiden går fort när man har roligt och snart var det dags att göra helg. Maken hämtade mig på jobbet och körde mig hem till dukat bord. Vi har gjort en liten deal – fredagar turas vi om att fixa middag och det ska vara en överraskning.

Oj, så smarrigt. Hemgjord pizza i tre avdelningar.

Sådärja. Nu börjar det likna något. Och nästa fredag är det min tur. Bäst att börja tänka till redan nu.

Senare på kvällen tog vi en inbrottstjuv på bar gärning.

Grannkatten har lärt sig hur han tar sig in genom vår inbrottssäkra magnetdörr.

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Midsommarafton!

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i nyårs- och midsommarhelger. Dyrt och trist, fylla och tråkigheter är mina erfarenheter. Jag är hellre hemma och firar lugnt och stilla med någon när och kär eller till och med ensam. Men när godsägarfrun frågade om vi skulle ordna en gemensam gårdsfest på midsommarafton utbrast jag i ett stort JAAAA! Gårdsfest låter så trevligt och jag har drömt om en sådan sedan jag flyttade hemifrån första gången.

Vi började genast smida planer och göra listor. Självklart måste vi ta hänsyn till det rådande läget och antalet deltagare begränsades till max tio och vi måste vara utomhus. Vi kollade SMHI och som tur var skulle det råda VÄDER hela helgen. YIPPIE!

Marinerad fransyska från Stocksbo. Kiwi is da shit när det gäller att möra kött!

Kött skulle marineras och aktiviteter inhandlas.

Räcker två krocket-set månntro?

Midsommarbubbel är förstås ett måste, 

The King of Bubbel, Bobben.

gräslök till matjesillen likaså. 

The King of Gräslök, kompisen Micke.

Supernajs midsommarafton, med sill och tillbehör, olika sorter av grillat kött med tzatziki, grillsås och gopärer, slutligen kaffe med glass och chilihallon.

Vem som vann crocketmatchen? Ja, inte var det jag i alla fall …

Den långa ljusa natten fortsatte med kortspel och ett glas vin, men avslutades för vår del vid midnatt. En av de trevligaste midsommaraftnar jag upplevt.

Tack Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Efter sol kommer regn

Jag vaknade av oväsen. Dunder och brak. Skyfall på plåttaket utanför mitt öppna sovrumsfönster. En kopp kaffe senare mindes jag – tältet! På med gummistövlar och ut för att rädda lilla partytältet som mycket riktigt bågnade under vattenmassorna. Jag fick loss första hörnet av taket och blev fullkomligt dränkt. Grannen kom utspringande, halvnaken, för att hjälpa mig. ”Jag är redan blöt”, sade hon, ”kom just ut från duschen”.

Det var bra synd att ingen fotograf fanns på plats när vi gapskrattande fick loss pinnar och tak och vattnet vräkte över oss!

En stund senare har taket förmodligen spruckit.

Så ser en halvdränkt gammkatta ut 🙂

Det värsta är absolut inte regnet. Våra pallkragsodlingar och potatislandet mår så bra efteråt. Det är den förbaskade åskan. Och blixtarna. Jag avskyr det. Ringde maken, IFALL han möjligen var på väg hemåt. Nej, det är klart han inte var, måste jobba hela dagen ju. Okej, jag får kämpa på själv.

Drog ner persiennerna, hittade Sofias softyoga på SVTPlay, tände ljus och rökelse medan maskrosteet drog sina femton minuter. Sedan var det bara att mysa på och låtsas som om jag inte hörde Tors trummor.

Tack och lov har allt en ände, även skitväder.

Nu skiner solen igen och jag tar mig en gofika i trädgården, kaffe i favvokoppen och kex med maskros- och morotsmarmelad. Mums!

Tack Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Skratta & pausa

Ibland måste man (läs: jag) ta paus. Från livet, oron och kanske allra mest: från mig själv. Vila från den oerhörda tankeverksamhet som ständigt pågår. Jag är tacksam över min kreativa hjärna, tro inte annat, men – på dagtid. Detta ständiga ältande och funderande nattetid gör mig vansinnig ibland.

Då drar jag. Någon annanstans. För nya impulser. Få inputs. Söka inspiration.

Kommer tillbaka med ny energi och full av idéer och positivitet. Maken vet hur det fungerar och säger emellanåt ska du inte åka nånstans och hälsa på nån? Men – som vi alla vet har det varit dåligt med ”dragandet” de senaste månaderna.

Den här dagen tog jag i alla fall med mig maken för en gemensam utflykt söderöver.

Vi använde en outnyttjad frinatt på Scandic sedan min tid som resande på Seniorshop och checkade in på ett i stort sett folktomt hotell. Restaurangen var stängd, baren var stängd och vi köpte bentolåda på stan och käkade på hotellets veranda. Alldeles ensamma. Jag redigerade manus, maken läste en bok och vi pratade lite strunt innan det var dags att koja.

Morgonen därpå nyttjade vi hotellets tomma gym och svettades tillsammans en stund innan vi med god aptit sprättade upp frukostpåsarna. Återigen på hotellets soliga, men alldeles folktomma veranda.

På eftermiddagen fick jag naglar och hår fixade (självklart använde vi oss av ansiktsmask, visir och plexiglas) och sedan var det dags att åka hemöver.

Hem ljuva hem! Så skönt att komma hem igen efter ett avkopplande dygn på annan ort.

Tack Universum!

Förresten har jag köpt en så bra bok, ”Skratta & pausa” av Tanja Dyredand som är yogalärare och medium bland annat. Den är superbra och jag försöker lära mig att skratta falskt. Jo, det är sant. Hennes budskap är: skratta, skratta, skratta, även om det är fejkskratt, för så småningom bubblar även det äkta upp.

Jag har aldrig varit en skrattmänniska. Alltså – jag kan ha vansinnigt roligt, men skrattar invärtes och för mig själv. Sällan högt. Nu håller jag på att lära mig bli lite ljudligare i min glädje eftersom man tydligen mår bättre av det. Jag börjar med att öva mig med makens uttjatade ”roliga” skämt. Det är tufft nog, ska du veta.

(Förlåt maken!)

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Naturen levererar

Jag är så otroligt fascinerad över vad den givmilda naturen ger mig. Och tacksam över att jag har tid, förstånd och lust att ta vara på det. Ju mer jag läser och googlar ju mer intresserad blir jag. Att ogräs som maskrosor och brännässlor är så värdefulla kosttillskott och bra för vår hälsa!? Det senaste rönet är för min del granskott.

Så fantastiskt goda att äta naturella, eller tillagade på ett eller annat vis. Personligen tycker jag de är lite väl syrliga att bara tugga på så jag har letat fina granskottsrecept istället. Det börjar bli lite väl sent att plocka dem nu, jag läste att de ska vara som en tumnagel ungefär 2-3 cm, inte större.

Jag har gjort granskottssirap (vegansk) och picklade granskott. Sirapen är klar om ytterligare sisådär två veckor. Jag har även fryst in granskott i små förpackning att ta fram som vitaminbomb i vinter i en fräsch sallad eller gryta av något slag. (Det vita i burken är hemgjord tzatziki – hemligheten med krämig och fin sådan är att röra i lite olivolja.)

Det är en rikedom för mig att ha köksfönstren fyllda av blivande sirap, tomat-, chili- och paprikaplantor samt makens nya experiment – ingefära.

Denna dags middag bestod av helstekt kyckling fylld med färska örter (körvel, persilja, nässlor), citron och smör, serverad med ”gräddsås” (Oatleys havregrädde, lite soja, färsk gräslök, torkad oregano) plus en fantastiskt god och enkel sallad av grovt rivna moröter, smulad fetaost och några picklade granskott som pricken över I:et. Mums!

Så här gott tyckte maken det var!

(OBS – fråga alltid markägaren om lov innan du plockar granskott! Innefattas ej av Allemansrätten!)

Fortsättning följer …

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Livet på Solbygården – Vi som bor här

Vad är då Solbygården och vilka bor här, undrar någon.

Vi – maken och jag – flyttade hit första december.

”Vårt” hus ligger liksom nedslängt mitt på gården på hästgården i Nolby, mellan huvudbyggnad, stall och uthus. Nej, förresten, det är tvärtom. Det hus vi bor i är tydligen det äldsta på gården, sedan har allt övrigt tillkommit. Enligt uppgift är det byggt i mitten av 1800-talet, det är stort, slitet och nött och vi älskar det! Huset har en fin själ och vissa dagar är jag ganska övertygad om att vi inte bor helt ensamma här.

I och med att det är en hästgård finns alltid folk här.

Hyresvärd, grannar, hästtjejer och killar, föräldrar och andra besökare.

Så har vi förstås det övriga menageriet. Gårdvaren Siri som vaktar oss alla med den äran (hennes skall kan väcka döda) och den eminente råttfångaren Napoleon. Och, jodå, det är han som styr och ställer med oss alla på gården.

Häromdagen letade gårdsfolket efter honom då han inte varit hemma på länge. Vi hade inte heller sett honom, men när vi senare på dagen hade ärende på övervåningen – vem låg där i godan ro? Napoleon, förstås!

De har styvt jobb att hålla ordning på gården, de kära hyresvärdarna. Eller grannar, som vi föredrar att kalla oss.

Oj, jag höll på att glömma min trogne följeslagare sedan många år.

Uffe, en av mitt livs bästa investeringar, inhandlad på ByaBoa i Stocksbo, Färila, för många år sedan.

 

Fortsättning följer …

 

www.aynsley.se

Livet på Solbygården – Pussel

Vi lägger pussel. Numer finns alltid ett påbörjat pussel, 1000 bitar, 1500 eller 2000 bitar. Varannan gång på vardagsrumsbordet och varannan gång på köksbordet. Det är min regel, det ser mindre stökigt ut om man varierar sig. Tänker jag …

Maken har börjat samla och det är Jan van Haasteren som gäller. Inget annat.

Jag tycker det är roligt och avkopplande. Ja, ibland blir det förstås lite stressigt också, till exempel när jag ”ska bara” lägga några bitar innan jag åker till jobbet eller laga middag. Hm, ”ska bara” existerar inte, undrar när jag ska lära mig det?

Man kan bli stressad av sitt eget livspussel också. Jag känner mig då och då vilsen över de vägval som ska göras och viktiga beslut som ska tas. Dock har jag efter alla år lärt mig att aldrig, aldrig fatta ett omedelbart beslut ens om de skojigaste alternativen, nej, jag måste sova på saken, en eller helst två nätter. Det blir lätt fel annars när jag fungerar som jag. Ganska impulsiv och spontan, vill ju hinna prova allt, men är samtidigt rädd att göra andra besvikna. Någon gång kanske jag också lär mig att den eventuella känslan är den andre partens ansvar, inte mitt?!

Även det här viktiga livsvalet har det hänt att jag ångrat, jag skulle ljuga om jag sade något annat. Och jag är helt övertygad om att Mannen i mitt liv vissa stunder har önskat mig dit chilin växer. Men nu har vi lagt vårt gemensamma pussel i snart nio år och det blir med största sannolikhet ytterligare ett antal år, så länge vi lever och får ha hälsan, som det så vackert heter.

Apropå liv och annat, finns det något vackrare än när naturen lever? Se på rädisorna som är på väg upp!

Fortsättning följer …

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

Livet på Solbygården – Älskade försommar!

En vacker försommardag. När juni beslutat sig för att helt plötsligt avvika från sina fem plusgrader och visar sig från sin ALLRA bästa sida. Se bara på det vackra, blommande körsbärsträdet mitt på gräsmattan!

När jag hörde att IDAG skulle gräsklipparen igång blev det bråttom att ta tillvara naturens skafferi. Jag började med maskrosorna.

Jag har aldrig i mitt vuxna liv haft så mycket tid som nu. Varje maj månad har jag tänkt och sagt ”NÄSTA vår, då ska jag bara vara ledig och njuta av maj”. ”Nästa höst, DÅ ska jag ha tid att plocka bär och svamp”. ”Nästa år …” Tragiskt, så här i efterhand, men från i höstas har jag äntligen ynnesten att åtminstone till en del styra min tid, fritid. Gissa om jag njuter av det. Jag menar – att ha tid att plocka maskrosor, oj vilken lyx!

Jag har läst på och lärt mig att hela växten kan användas. Blommorna torkas till te.

Bladen blötläggs någon timme för att få bort beskan och kan sedan användas istället för ruccola etc. Stjälkarna äts som de är (sköljda) och sägs vara kanonbra för mage, lever och galla. Sådant tar man till sig, eller hur? Jag käkar sju maskrosstjälkar varje morgon, plus att jag varje dag dricker en halv liter vatten som stått över natten med några bitar ingefära (sägs vara antiinflammatoriskt). 

Jag kan tipsa om en superhärlig maskros- och morotsmarmelad!  Det pillriga är att dra loss alla blombladen, för övrigt är den superlätt att göra. Jag har stoppat små marmeladburkar i frysen för att sprida njutningen så länge som möjligt.

 

Fortsättning följer …

 

www.aynsley.se

 

Livet på Solbygården – prolog

Hej, kära följare! Jag behöver inte förklara, alla har ni läget klart för er: virushelvete, reseförbud och inställt socialt liv. Åtminstone för oss som är (liv-)rädda om hälsan.

Förhoppningsvis kommer lättnader snart, men risk finns för bakslag och ytterligare restriktioner. Karantän skriker vissa efter? Visst, spelar ingen roll för min del, min uppfattning är att jag redan befinner mig i karantän. Jag åker till och från jobbet, käkar middag med gubben, har inte träffat vänner på månader. Jag kan lika gärna vara hemma dagarna i ända: torka maskrosor till te, tillaga läckra köttgrytor till frysen, träffa kompisar per telefon, meditera, träna med Sofia på teve 1, spela Canasta med maken och dricka vin – men i längden är det detsamma som att tyna bort.

Våra omsorgsfullt fördelade semesterpengar är låsta på olika håll i världen. Vi hoppas väl på att få tillbaka en del av dem, men sommaren ser ut att även den få tillbringas hemma på verandan. Som vi älskar, visst, men …

Näää – men så trist kan man ju inte ha det, eller hur? Nej! Nu får det vara nog! Jag ska glädjas tio gånger extra över allt skojigt, roligt och tillfredsställande som inträffar. Och detta ska jag göra i mitt nya bloggtema ”Livet på Solbygården”.

Vi älskar vårt nya hem och har för avsikt att bo här i en sisådär trettio år. Eller mer.

Här bor och vistas människor av olika slag och kynne och min idé är att försöka skildra livet på en levande hästgård mitt i Sverige. Så småningom är det tänkt att det ska utvecklas till en realityserie på TV, men … vi tar en sak i taget.

Fortsättning följer …

 

 

www.aynsley. se