Ifall någon möjligen har missat det så bor vi på landet. Rättare sagt i skogen, intill en sjö.
Det är mycket djurliv här. Förstås. Det brukar vara så i skogen.
Fåglarna är underbara. Vi har många svalor som sjunger villigt och högljutt. Ibland verkar de få för sig att det är trevligare i vårt kök än utomhus, tre stycken har vi lyckats förstå att de måste lämna vårt hus. Nu har jag satt ett litet vindspel i dörröppningen för att hindra dem att flyga in och de sitter i stället på taknocken och förgyller vår tillvaro med sin skönsång.
I vintras såg vi spår efter både räv och rådjur. De stackarna kom väl nära för att söka mat, det var så oerhört mycket snö så de for väldigt illa i skogen. På sjön ser vi änder, kanadagäss och svanar.
Bäver har vi också.
Jag vet inte om det är en eller fler, men de håller i alla fall på att fälla samtliga träd som skiljer grannens tomt från vår.
Apropå djur så har vi väldigt gott om knott och mygg. Grannens katt besöker oss då och då, kanske inte för att vi är så väldigt trevliga, utan för att det bor en massa godsaker (läs: sorkar) i slänten utanför vårt hus.
Och apropå vinter – här är lämningar från snömassorna. Eller möjligen plogbilen.
Nej, men det här går ju inte. Jag förväntas delta i en boot camp just nu och här sitter jag och bloggar? Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva? Förmodligen.
Jag har i alla fall publicerat en femminutersövning. Du som gått en skrivarkurs vet vad jag menar, man får ett givet ämne eller en inledning och sedan är det bara att fulskriva. Inte tänka, inte redigera, bara skriva så pennan (eller tangenterna) glöder. Längst ner i bloggen bjuder jag på den.
Men nu avslutar jag med att visa makens fina potatisodling. Förutom grönsaker och jordgubbar i pallkragar har han fixat till en potatisbacke.
Potatisbacken i Armsjön.
”b) Börja med meningen ”En långsmal skugga föll över bänken” och skriv vidare.
En långsmal skugga föll över bänken. De fem minusgraderna kändes plötsligt som trettiofem, inte enbart för att skuggan täckte den värmande solen.
Ingrid Marie såg långsamt upp från sin tidning. Figuren befann sig i motljus, hon kunde inte se ansiktet. Eller fanns där inget? DN dalade mot marken, fortfarande med debattartikeln om diskriminering av rullstolsburna vänd uppåt.
”Vi har letat efter dig. Länge.” Ingrid Maries tankar for till åska och dunder.
”Förlåt, det visste jag inte.” Händerna skakade okontrollerat och hon pep som en bakfull fågel, tänkte hon, men hon kunde inte styra vare sig stämband eller lemmar längre.
”Försök inte. Jag såg att du läste på listan innan du smet ut.” Dundret var så kraftigt att marken under bänken vibrerade.
”Förlåt”, upprepade hon, ”förlåt, men … ”
”Inga men!” Den avlånga figuren tog ett steg framåt. Ingrid Marie kröp ihop när hon kände den kväljande, sötaktiga doften av mogen banan.
”Det är dags. Det finns ingen återvändo”, mullrade skuggan.
Ingrid Marie kände hur det brände innanför ögonlocken. Nu hade den kommit, stunden hon fasat för i hela sitt liv. Hur hade hon någonsin kunnat tro att hon, just hon, skulle förskonas. Hon lät blicken irra runt. Skuggan verkade förstå att hon sökte en flyktväg, han tog ett fast grepp om henne.
”Kom”, sade han enkelt. Det fanns inget alternativ, hon var tvungen att följa honom tillbaka in.
”Jaha, ja.” Ingrid Marie hörde Dagnys trummande mot kallskänksbänken innan hon kunde se köksbiträdets ihopknipta, snipiga läppar. ”Så det är dags att komma nu? Du vet mycket väl att barnens fruktstund är klockan två, de minsta gråter av besvikelse av att inte ha fått något mellanmål ännu”, fräste Dagny medan hon lyfte upp Ingrid Marie på bänken och lät kökskniven klyva hennes röda, runda, blanka kropp mitt itu.”
