Barnens Dag II

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Lycka är så himla många saker

Lycka är svårdefinierbart. Wikipedia säger att det är en känsla av varaktigt behag, ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses.

Jag tror vi alla har olika definitioner på det eftersträvansvärda och (kanske) frustrationsframkallande ordet.

Lycka.

En gång i tiden trodde jag att jag så småningom skulle bli lycklig. Leva nöjd, belåten och LYCKLIG resten av mitt liv. I dag vet jag att det är en utopi. Jag kan vara nöjd med mitt liv, glad och belåten åt det lilla och möjligen känna stunder och ögonblick av lycka. Men den där varaktiga känslan, den finns inte, har aldrig funnits och lär väl aldrig finnas.

Däremot är jag väldigt bra på att ta tillvara på det lilla här i livet. En stunds glädje över någons ord eller handlingar. Det behövs inte mycket för att göra mig glad, men det varar inte så länge. Ibland är det saker, ting och företeelser jag kan ta fram och känna behag/glädje/lycka över ännu en gång. Jag hoppas ni förstår vad jag menar …

collage-resdagAtt ha möjligheten att resa till Mitt Nepal ännu en gång ger mig glädjekänslor. Glad och tacksam.

nepals-flagga

sam_8104

sam_53842Att flyga jämte regnbågen likaså. Jag är på väg till skatten. Eller kanske jag ÄR skatten?

collage-ungarAlla dessa ungar som ger mig Hallelujahmoments all the time. Alla twifies som måste tas. Alla ”Mam, look”, ”Mam, here”, ”Mam, remember?”.

carina

En stunds avkoppling med väninnan, kortleken och ett glas vitt efter en jobbig dag i slummen är också ett slags lycka. Eller kanske tacksamhet, över att jag är där jag är.

sam_6000Lycka är definitivt att ha en egen välkomstkommitté på Arlanda.

sam_6002Att dricka vatten direkt ur kranen, andas frisk luft och dricka riktigt morgonkaffe.

Jag känner även lycka över att jag förmodligen snart åker till Nepal igen, det känns som om jag har mycket ogjort där ännu.

Tack Universum!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Gästblogg – Annica Malm från Nepal

Jag har haft privilegiet att följa Carina till Nepal några gånger. Känner att jag blir mer och  mer engagerad med flickorna på barnhemmen och alla utsatta hemlösa, värnlösa och rättslösa. När man varit till slumområdena eller till djursjukhuset är det en lisa att få komma till Gokarna eller Lalitpur och träffa flickor som fått det bra.

sam_5538

En stor glädje för mig den här gången är att så många av mina vänner skänkt pengar som gjort det möjligt för mer inköp av förnödenheter till slumområde, donationer till sanitetskit för kvinnor som inte har råd att inhandla vettiga sådana. Även till KAT-center, där både hundar och katter tas om hand.

Jag är glad och tacksam över att vi bor på Shambaling hotel som är ett rent och fint ställe med underbar personal som numera även känner igen mig. Det gör mycket att få komma hem till lugn och ro på hotellet efter en dag med många jobbiga intryck. Det tär på kropp och själ så det är viktigt att kunna ladda batterierna med ett glas vin och en Canasta ibland.

carina

Ett stort tack till Carina som fått med mig på denna resa och som har tålamod och står ut med mig.

sam_5638

Puss, ser redan fram emot nästa resa!

Annica Malm

 

 

 

 

 

 

Kathmandu – ballons, a girls best friend …

Jag kan inte åka till Nepal utan att hälsa på tjejerna i Gokarna. Såklart. Där jag var volontär 2012. Snart är de inte små flickor längre, de börjar bli stora damerna. Långbenta, vackra, kloka och roliga. Jodå, jag är fortfarande kär.

Lekarna förändras med åren, en del blir mer ”tjejiga” – det ska poseras och plutas och allt det där, ni vet. Jag upplever även att de blivit mer stillsamma. Det var länge sedan jag såg någon av dem klättra på väggar eller leka cirkusakrobater med varandras kroppar 🙂

collage-plockepinnTänk att vi till och med kan spela Plockepinn, ett så pass koncentrationskrävande spel. Och vem tror ni förlorade? Jodå.

Självklart hade vi med ballonger, en leksak det inte verkar finnas åldersgräns på. De är poppis och isbrytare överallt. Som vanligt skickade McDonald´s Skycity Arlanda med en hel plastpåse ballonger, jag måste ha fått tusentals genom åren.

collage-ballonger

Innan man får blåsa upp och leka måste man ibland räkna dem, dela upp i färger och högar.

collage-ballonger-2Men sedan kan ballongkalaset börja.

sam_5696

Man kan dansa med dem framför spegeln.

sam_5695

collage-selfies

En och annan selfie blir det. Med min kamera, förstås 🙂

Tanterna förlorade säkert flera hekto av överflödigt fett idag. Ungarna körde hårt med oss …

sam_5701

Undrar vem som hade roligast, egentligen?

sam_5702Och, jodå, det går faktiskt att trassla in sig i twistbandet.

sam_5778

Vi hinner hit en gång till innan vi åker hem till Sverige. Till dess: Ajj La Vjoo!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

Kathmandu – dag 4/en paus i livet

Den här dagen var ganska lugn. Vi åt frukost i lugn och ro och gick sedan ner till Boudhanathområdet, cirkeln runt den heliga stupan, där jag stämt träff med goda vänner. Efter några varv/koras runt stupan gick vi till ”vår” restaurang, Garden Kitchen. Det är trevlig atmosfär och, för att vara Nepal, annorlunda inredning. De har bra mat till mycket bra priser, jag kan till exempel få en tomatsoppa för femton kronor, stekt ris med grönsaker för tjugo, etc. Mina vänner från Nepal tycker det är dyrt, men vi har olika preferensramar.

sam_5555Vi fick såklart varsin khada, välkomstsjal.

Till min baini/syster Nimi hade jag gjort en liten bok med foton från hennes månad i Sverige i vintras, en massa foton plus hälsningar från några av de nya vänner hon träffade där

sam_5559Goda vännen Khedup anslöt så småningom och vi käkade lunch och pratade.

sam_5564sam_5565Jag käkade veg Pakora, friterade grönsaker med chilisås. Så gott, så gott, så gott …

sam_5569Hejdå, vi ses om några månader!

sam_5577sam_5576Vidare mot Chabahil, Boudha, där jag ska hämta tovade Cat Houses från min leverantör.

sam_5591

Nästan hela familjen är samlad. Rosemarry själv lägger sista handen vid ett katthus, dottern Pasang ställer i ordning min faktura och pappa Pasang ser nöjt på. Rosemarry säger att hon har en bra man som hjälper till i företaget när det behövs.

sam_5584

Ett par av kvinnorna tillverkar kulor av ull.

sam_5592I Nepal firar man alltid (tycker vi) en festival eller högtid. Det här fotot är taget nyligen när alla de anställda kvinnorna bjöds in till en gemensam fest av något slag.

sam_5593Rosemarry och Pasang hjälper oss bära varorna upp till huvudvägen där de fixade en taxi åt oss tillbaka till hotellet. Innan vi skildes åt blev vi dessutom inbjudna på lunch (daal bath, ris och linser) på tisdag. Trevligt värre, det ser jag fram emot!

sam_5597

Det blev tidig kväll. Redan vid halv fyra var vi tillbaka vid hotellet. Solen sken så vackert och vi passade på att gå upp på taket för att sola lite och ta några foton på vyerna.

Tyvärr är jag ju sådan att jag känner alltid lite skuld när jag slappar här nere och inte ”gör något”. Men med åren har jag lärt mig att jag måste ha egentid också för att orka. Som i dag, en trevlig dag med vänner och ett par timmar på en solig takterass. Världen blir varken bättre eller sämre för att jag tar en paus. Så svårt det är att lära sig tänka på sig själv ibland?!

sam_5611

Och det trevliga var inte slut där. Jag bjöd in min syster till hotellet för att äta middag med oss, vilket hon blev glad över.

sam_5619

Vi käkade och spelade kort till långt efter mörkret då vi fixade en taxi som körde henne hem till Jorpati.

Så – ännu en dag i livet har passerat. I morgon (läs lördag) ska vi upp tidigt, då är det allvar igen. En taxi hämtar oss och bagaget klockan nio för transport till det stora slumdistriktet Shantinagar, där vi ska lämna kläder och en jäkla massa säckar med ris och linser med mera.

Rapport kommer!

 

 

www.aynsley.se

 

Kathmandu – dag 3/barnhem

sam_5529

Efter en lång bilfärd var vi äntligen framme vid flickhemmet i Lalitpur. Trots att staden ligger bakom kröken upplever man att man är på landsbygden. Det är grönt, luften är okej och det är sanslöst vackert.

sam_5528

Barnen hade inte kommit hem från skolan ännu. Vi fick en kopp te och en pratstund med familjen som driver barnhemmet. Grundaren själv är utomlands och jobbar, man är alltid i stort behov av pengar till drift och tjugoen barns skolgång.

Klockan fyra kom de på rad, tjugoen sötnosar 3-15 år. Efter att ha tvättat ansiktet och bytt om från skoluniform serverades mellanmål, te och kakor. Sedan skulle de egentligen ha läst läxor, men fick uppskov en timme för att umgås med oss.

sam_5540

Självklart fick jag en egen pratstund med mitt nya fadderbarn Esther. Hon är sju år och har bott på barnhemmet sedan hon var fyra.

Presenter är liksom ett måste när man hälsar på barn, i Nepal som överallt annanstans. Förutom ballonger, halsband och andra små saker fick de jättefina, varma strumpor, stickade av en fin vän hemma i Sundsvall, Birgith.

sam_5537

sam_5530Tror ni de blev lyckliga? Jodå! Lilla Anjila var kvickt framme och ville bli förevigad med strumpor på.

sam_5531

Anisha likaså *hjärtahjärta*

sam_5544

Här hjälper jag Anisha att läsa brevet från hennes nya sponsor mother. Glädjande nog kunde jag berätta att barnhemmet har fått fem nya sponsorer, mig själv inräknad. Men, som sagt, de har tjugoen flickor som alla behöver lite extra stöd, särskilt inför skolstarter etc. Så är du intresserad av ett långsiktigt stödjande för att en flicka i ett utvecklingsland ska få gå i skola så är du mer än välkommen! En hundring i månaden (eller mer om du vill och kan, förstås) räcker för att klara en stor del av skolavgifter, böcker, etc. Flera av flickorna har flera faddrar för att det inte ska bli så sårbart om en slutar.

Hör av dig till mig så förmedlar jag kontakten! Du får dessutom direktrapport och foton varje gång jag varit i Nepal.

Allt trevlig har ett slut, så även besök hos fadderbarn och andra härliga ungar. Flickorna måste göra läxorna och vi skulle åka hem.

sam_5553

Det mörknar fort och innan vi kom hem (det tog en och en halv timme att ta oss genom stan på hemvägen) var det kolsvart. Dessutom var klockan åtta och det var sängdags … jodå.

Fortsättning följer. Tack för att du läser! Och TACK Universum för ännu en fantastisk dag i mitt liv.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Kathmandu – dag 3/Tamel

Vi tog en taxi imorse till Tamel, det område som är ett ”måste”, ni vet, för turisterna. Det är hit vi vallfärdar för att köpa kläder och souvenirer, äta, fika, glo och förundras. Nepaleserna själva handlar icke här, det är bara turister här. Och försäljare, förstås.

sam_5492

Som vanligt myllrar det av människor. Överallt.

sam_5516

Coca Cola-transporten susar förbi. Gångtrafikanter och cyklister trängs med motorcyklar, taxibilar och gatuförsäljare.

sam_5481

Cykeltaxiförarna sitter på gatan och spelar nepalesisk variant av Fia med knuff medan de väntar på passagerare. Det tutas, spottas och ropas. En helt vanlig dag i Kathmandu, alltså. Överhuvudtaget är det väldigt många människor i omlopp, vi gissar på att det är – för nepaleserna – perfekt väder nu, de kan vara ute utan att frysa och passar på att njuta av varandras sällskap och lokala kaffe- eller momoserveringar. Dock såg vi faktiskt inte till ett enda tíggande gatubarn.

sam_5482

Spår efter jordbävningarna ser vi överallt. De går liksom inte att missa.

sam_5486Många hus stöttar man helt enkelt upp.

sam_5512Här skulle jag inte vilja bo när det är jordskalv … kanske inte annars heller, förresten.

Dags för lunch. Kathmandu Guest House verkar inte helt fel, eller hur.

sam_5504

sam_5505Klockan två var vi inviterade till Moonlight Childrens Home. Barnhemmet ligger i Lalitpur, en stadsdel cirka en timmes bilfärd utanför stadskärnan.

Som jag redan nämnt har vi uruselt internet och jag delar upp bloggen i två inlägg.

Fortsättning följer, alltså … Mot Lalitpur!

 

 

http://www.aynsley.se/

 

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 13

Dag tretton – vilken härlig Må bra-dag! Sådana som leder raka vägen upp till toppformen 🙂

Halva dagen tillbringade vi på barnhemmet i Gokarna. Det var sista besöket där för den här gången och vi ville bjuda på något extra. Inte en massa saker, det får de jämt och ständigt och jag vill inte att de ska tycka det är roligt att vi kommer dit bara för att förväntar sig fina presenter. De fick en varsin påse med smågrejor tidigare i veckan och vi bestämde oss för att det får räcka.

I stället tog vi med ett par paket svensk nyponsoppa och några påsar mandelbiskvier. På vägen dit köpte vi en storförpackning vaniljglass.

CIMG8641

När vi kom ville flickorna först prata jordbävning. Det var ju ett ganska kraftigt skalv (5,5) kvällen innan, med epicenter ungefär 55 kilometer från Kathmandu. De två stora jordbävningarna för nio månader sedan har verkligen förändrat livet för många. Nepaleserna är rädda. Vid plötsliga ljud reagerar de snabbt – vänder sig om och stelnar ibland till. Skräcken från 7.9-skalvet lever kvar.

Förmodligen hade de lagt sig. Klockan var ungefär 22.10 när jorden började röra sig. Hur som helst berättade de att det var för långt ner till bottenvåningen, så de sprang upp till taket i samlad tropp i stället. Jag vet inte hur lång tid de varit där, förmodligen någon timme, precis som vi stannade ute i trädgården.

CIMG8633

Vår nepalesiska vän Nimi hade med sig ett spel i present och snart var flera av flickorna upptagna i ett parti Dam medan några av oss andra spelade kort.

CIMG8638

CIMG8653

CIMG8669

Nej, dags för mellanmål nu.

CIMG8675

SAM_3485

CIMG8691

CIMG8672

Man var ganska nyfiken på vad vi hade för oss. Någon var orolig att det skulle bli mashed potatoes, vilket tydligen var bland det värsta denna (no names) person smakat medan en annan lystet slickade sig om munnen när potatismoset nämndes. Smaken är som bekant som baken.

CIMG8684

Så småningom var soppan klar och kön växte.

CIMG8683

CIMG8690

Det granskades, mumsades och smackades.

CIMG8688

På nepalesiskt vis gick vi runt och fyllde på biskvier och glass och flera av tjejerna tog en repa till soppkastrullen för att få mer. Sedan var det ett par av dem som drack vatten till soppan och jag förstod att vår enkla måltid inte fallit dem på läppen. De hade geggat runt i skålen så länge att glass och biskvier gjorde soppan till en enda tjock sörja och de var tvungna att skölja ner tuggorna med vatten 🙂 Dock inte flickorna på bilden, de slickade i sig varje droppe.

Jag upprepade att det var helt okej att lämna det man inte ville äta upp och så småningom tog artigheten slut och två av dem gick till sophinken och tömde ut resterna 🙂 Stackars artiga pyren 🙂

SAM_3502

Vi lekte en stund till innan det var dags att åka hem. Självklart bjöds det på dans, som vanligt. Den här gången med min hatt på 🙂

Vilken härlig dag det blev!

CIMG8632

Den avslutades med en superdupermåltid på bästa hotellet, nämligen vårt. Tack Universum!

(Åh, jag glömde alldeles bort att berätta att självklart gick vi ut till barnhemmet i Gokarna. Motion, ni vet, sådär på väg mot toppformen 🙂 )

 

 

Ajj La Vjoo

 

 

 

 

Ungar, höns och en tiger

I går träffade jag massor av ungar, en sisådär 45-50 stycken. Överallt. Bland annat på två barnhem jag besökte. image

(Tyvärr har jag så gott som alla foton i kameran, men kan inte ladda över dem förrän jag kommer hem.)

image

Barnen här är oftast så glada, varma och kärleksfulla. Och de kommer ihåg en även om man inte setts på ett år. Det första barnhemmet jag besökte i går drivs av kristna nepaleser. Det är ganska litet med trevlig atmosfär, både bland barn och personal och verkar välskött. Ungarna älskar såklart när de får besök och när den första blygseln lagt sig ska det pratas, hållas handen, kramas och lekas. Lite ovant, men kul, var det att bli kallad Sister av barnen, i stället för det vanliga Mam.

Man försöker hålla kostnaderna nere genom att odla sina egna grönsaker och drygar ut inkomsterna genom att hålla sig med en kycklingfarm. Man föder inte upp ätdjur som i de stinkande, fruktansvärda kycklinggetton man möts av på många ställen. Nej, man satsar på ägg. Och för att få bra ägg måste man ge hönsen ordentligt med mat och se till att de inte blir skrämda. Man räknar med att en höna genererar cirka 3000 rupees under sin levnad (ungefär 275 kronor) och man vill inte ha några ekonomiska avbräck. image

Även denna hönsgård lämnar givetvis en del att önska för oss som vill att även djuren ska ha ett gott och fullvärdigt liv, men de verkar ha det åtskilligt mycket bättre än de flesta andra djur i det här landet. Och blir de sjuka flyttas till hönslasarettet, ett hus vid sidan om, där de får medicin och kan rehabilitera sig.

Man har korgar uppsatta längs efter väggarna dit hönorna flaxar upp när det är dag att värpa. Där ligger de och kacklar en stund och sedan flaxar de ner igen och fortsätter sitt hönsliv. Har de födslovåndor, månntro, varje gång det är dags för värpning? Är det därför de låter så ynkliga? Eller kacklar de helt enkelt med  varandra, på hönors vis? Någon som vet?

Jag blev även ledsagad upp i bergen för att se den vackra, förgyllda Buddhan som majestätiskt blickar ut över byn.  En lagom promenad (fyrtiofem minuter uppför uppför) för en något övergödd, medelålders Mam. Puh …

Vi lyckades dock inte få se en skymt av den tiger som bor i området. Alldeles intill skogen är det djungel, och efter första jordbävningen blev den här tigern alldeles vilse i pannkakan och förirrade sig ner till byn där den hördes ryta och vråla (hemlängtan?). Några av byborna såg även det magnifika djuret innan dess inbyggda radar ledde det hem till djungeln igen.

image

– nu ska jag försöka publicera det här inlägget medan vi har en gnutta internet. På återhörande!

 

 

www.aynsley.se