Rörigt värre …

Jo då, man stöttar fortfarande upp byggnader som skadats i jordbävningen. Man till och med bor i dem. Var ska man annars ta vägen?

Det finns många svartbyggen i stan. Kathmandu har expanderat enormt under bara några årtionden och eftersom lagar och regler inte riktigt efterlevs gör många lite som de vill och tycker. Bygger ut sina hus, bland annat. För många har  det dock straffat sig nu. När man behöver bredda vägarna får husägarna helt enkelt föreläggande om göra något åt sina olovliga byggen. Resultatet har blivit att man skalar av det yttersta på husfasaderna. Man tar bort allt fram till första bärande ”pelare” och gör sedan en ny fasad. Finns det plats kan man i stället bygga ut huset på baksidan.

Jag vet inte om det är fallet med just det här huset, men två byggnadsarbetare hade i alla fall fullt upp.

”Hm, vad ska vi göra med det här röret då, tycker du?”

”Äh, vi tar bort det, bara. Det är enkelt att lyfta av.”

”Öh, tappa det inte, va?””Ingen fara. Nu är det klart.”

”Det här gick ju bra ju – vi går en våning ner och tar nästa, tycker jag.”

”Titta, så många rör! Vilket ska vi börja med?”

Jag: Örru, maken – kom så går vi innan vi  får ett rör i huvet …

 

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

En helt vanlig, ovanlig dag

Man hinner mycket på en dag, speciellt här på andra sidan jorden. Vi är liksom på språng mest hela tiden.

Jag går en hel del och något jag förvånas över vid den här vistelsen är att det är så rent. Bygatorna är ovanligt fria från sopor och man eldar skräp i gathörnen.

När jag anlände till Kathmandu för ett par dagar sedan tänkte jag att den här gången blir det nog inte många foton. Jag har ju tagit bilder på allt man kan tänka sig genom åren, vad ska jag mer fotografera? Men det händer saker och poppar upp fotoobjekt hela tiden. Vi träffar människor – vänner och nya bekanta – och besöker ställen jag aldrig eller sällan varit till.

Det lokala slakteriet med eget fårhuvud …

Thamel i festivalskrud.

Oops … Här är man ute och skjutsar skylten.

Happy make har investerat – en bok om klangskålar och en annan med recept från det nepalesiska köket.

Vi träffade gamla vännen Karma och fick varsin obligatorisk välkomstsjal, khada.

Bra restauranger finns det gott om. Här en nyfunnen favorit, ett enkelt litet tibetanskt ställe med egen takservering.

Jag käkade momos på tibetanskt vis, det vill säga friterade i stället för de ångkokta jag har så svårt för. Maken beställde dal baat, den nepalesiska nationalrätten, och vi delade på en Everest, den lokala ölen. Notan slutade på cirka 75 svenska kronor.

Självklart hade vi finaste utsikten över sprillans nyrenoverade buddhiststupan. Duvorna verkade också glada över att ha något att sitta på och bajsa ner.

Ett besök på LocWom (Local Womans Handicraft) ville jag absolut hinna med den här dagen för att träffa härliga Sahin. Det är hennes syster, Nashreen, som startat verksamheten.

Om jag  förstått historien rätt så blev Nashreen bortgift i unga år och blev inte särskilt väl behandlad. Tyvärr är det ofta så, men just denna unga kvinna har betydligt mer mod och go än de flesta av oss andra. Jag vet inte om hon rymde, eller hur hon tog sig ut ur äktenskapet, men hon hamnade i alla fall här i Thamel, Kathmandu, där hon började hjälpa andra unga kvinnor som råkat illa  ut: blivit bortgifta eller hotats med att giftas bort (ofta med äldre män). Sahin säger att hon är tacksam mot sin äldre syster, eftersom Nasreen har lämnat sin man vill heller ingen gifta sig med de yngre systrarna. I dag finns cirka trettio unga kvinnor med olika öden i Nashreens kvinnokooperativ. De syr, stickar, tillverkar halsband  och kan försörja sig och sina barn. Vardagshjältar.

Fler unga kvinnor träffade vi just den dagen. Flickorna på barnhemmet där jag jobbade som volontär för fem år sedan. Flera av dem är tonåringar i dag och kan med största sannolikhet tacka sin lyckliga stjärna att de har fått sin tillflykt hit, till barnhemmet, där de bor och lever tryggt. Det var läxläsning när vi kom, så vi hade inte möjlighet att kramas och prata med  alla flickorna.

Men goa Renouka var klar med sina läxor så henne fick jag busa lite med.

Efter en god kycklingmiddag på hotellet besökte vi The Cave, den nybyggda loungen man är så stolt över. Tyvärr luktar det fortfarande lite mögel av inredningen efter den blöta monsunperioden, men det är ett vackert rum i källarplan med stengolv och stora fina och sköna möbler. Våra vänner på hotellet har all rätt att vara stolta över sin arbetsplats. I Caven, grottan, spelade vi det här vackra Tigerspelet. Det liknar vårt Rävspel, men här  är det fyra tigrar och ett antal getter. Tigrarna vinner om de lyckats ta fem getter. Getterna avgår  som segrare ifall de lyckas blockera samtliga tigrar.

Vem som vann? Jag, förstås.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Time flies – tiden går

Time flies, som man brukar säga. Tiden går. Det ser jag på barnen: vännernas och syskonbarnen. Själv har jag stannat upp i tid redan för tjugo år sedan. Såklart.

Här i Tinchulee, där vi befinner oss, ser vi också förändringar, stora som  små. I vår hotellträdgård bär ett nyplanterat apelsinträd frukt – naturens under. En ur personalen berättade att de får inte röra det lilla trädet för då ramlar alla apelsiner av.

Jag ser ofta hur stolt man är när man visar något nytt (som ett litet träd) eller något man skapat. Man ler, sträcker lite på sig och känner delaktighet. Ibland blir jag tårögd över stoltheten hos ett folk som lider brist på i stort sett allt, men ändå är omtänksamt, generös och vidsynt.

Tyvärr gäller förändringar i tiden även människor – en favorit ur personalen slutar om ett par dagar för att studera och två andra som jag tyckte mycket om har slutat inom loppet av ett år. Uppenbarligen har vi någon slags connection, koppling – för de brukar komma och berätta att ”snart ses vi inte mer för nu kommer jag att lämna den här arbetsplatsen”.

Trist är också de peepleträd man har huggit ner. Det visade sig att rotsystemet blivit så kraftigt på de gamla träden att de hotade både husgrunder och annat. Ett av dem har flera hundra årsringar. Tragiskt.

Till de goda nyheterna – åtminstone för turisterna och Kathmandus buddhister. Man har nu färdigställt Boudhanath, den heliga stupan. För drygt ett och ett halvt år sedan förstördes den i den andra av de kraftiga jordbävningarna som drabbade landet. Och som vi alla vet är det bra mycket viktigare att se till att religiösa byggnader återuppbyggs än människors bostäder. Nåja, nu är jag lite orättvis, nepalesiska staten har förmodligen inget med stupan att göra. Den är ett världsarv så det har nog gått genom andra kanaler. Men visst är det lite märkligt att man satsat så oerhört mycket på detta stenbeläte medan tält- och kåkstäderna ett stenkast härifrån bara växer i omfång.

I Tinchuleebacken, den långa och branta där jag gått hundratals gånger de senaste fem åren, händer det också saker. Varje gång jag kommer hit har det poppat upp nya butiker, caféer och restauranger och man renoverar hus och bygger nytt. Från att ha varit en lång radda med ”hål i väggen” längs med den gropiga och guppiga gatan har butiksbeståndet växlat till fräscha och chica boutiquer, moderna javaställen och livsmedelsbutiker med glasfönster och dörrar i stället för plåtjalusier. Bra eller dåligt? Bra, antar jag, att det faktiskt händer saker även i småbyar i det oerhört fattiga Nepal. Men utanför sitter tiggarna som vanligt och viftar med pappersmuggar, halvdrogade barn och diverse amputerade kroppsdelar för att om möjligt blidka (eller äckla?) någon turist till att lämna ifrån sig några rupees. Så vad är egentligen skillnaden?

 

 

www.aynsley.se

 

 

Tillbaka

Då är jag här igen. I den kaotiska, enorma, röriga och urfattiga miljonstaden Kathmandu.

Den är den tolfte Nepalresan och som vanligt är väskorna fyllda med en massa jättefina kläder för barn och vuxna – sprillans nya och oanvända och förstås leksaker och presenter från faddermammor. Min privata packning består av necessär och en liten påse med kläder. Den här gången har jag även med mig två tuber mjukost, ett paket dinkelkex och kaffe – bra att ha något att stoppa i magen när jag blir sugen och inte har lust att gå  ner till byn i mörkret. Lördag eftermiddag började jag packa och mot kvällningen åkte vi ner till Gävle. Det är enklare att ta sig till Arlanda därifrån.

Boarding om en timme så ett glas bubbel hinns med.

Resan var ganska kort, bara tre timmars uppehåll i Doha, Qatar. Men tidsuppfattningen blir ganska märkligt när man reser så här. Man åker genom flera tidszoner och det är ömsom mörkt, ömsom ljust. Ibland är det morgon och rätt som det är så är det natt igen. Vi fick en supergod och nylagad middag sedan vi lyft från Arlanda. När vi lyfte från Doha fick vi frukost, klockan 04.30 lokal tid … Jag hoppade över kycklingkorven och tog lite frukt och vatten i stället, valde en Wallanderfilm med Kenneth Branagh och försökte sova ett par timmar.

Den här gången anlände vi Kathmandu i dagsljus och vädret var klart. Se så vackert med bergstopparna mot molnen.

När inflygningen mot Tribuvhan Airport påbörjas kan man nästan tro att vi ska svepa med oss ett berg med flygplansvingen – så nära känns det.

Den heliga Baghmatifloden från ovan.

Och nu ska vi strax landa, mitt i stan.

När vi klev av planet ringde jag bästa taxichaffisen, Nabaraj, som blev förvånad över att jag var i stan. Han ville gärna hämta, men var i Jorpati. Jag lugnade honom med att det tog säkert minst en timme innan visat var klart och bagaget kommit, men för en gångs skull gick det jättesnabbt och på lite drygt trettio minuter var allt klart och jag kunde stå ute i solen och gona mig tills Nabaraj dök upp.

På hotellet mötte personalen med den sedvanliga välkomstsjalen och kall juice och efter lite uppfräschning var det dags för sen lunch – jag käkade Chicken fried rice, supergott. Den måltiden fick bli tidig middag också, för efter maten behövde kroppen ta igen lite sömn och jag slocknade på sängen i några timmar. Nu är klockan halv nio nepali time och jag funderar på hur jag ska kunna somna igen 🙂 Äh, det ordnar sig.

I morgon är det dags för äventyr, jag har faktiskt inte bestämt  mig ännu för hur dagen ska se ut. Det får jag fundera över under en god frukost imorgon bitti!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

After Mäss …

Årets spektakel är över. Hejdå, bokmässan, vi ses nästa år!

sam_6248

Så här ledsen är min fina monterkollega över att inte få sälja fler böcker. För, jo, vi har haft några enormt bra dagar, så amatörer vi är. Tillsammans har vi sålt ca 120 böcker, vilket är enormt bra! Plus en del fint hantverk från Kathmandu.

14446076_627704187396086_8080829907989537292_n

Så – rollup ner.

sam_6266

Resterande böcker packas ner. Jag kom ner med (alldeles för många, tyckte jag) nittio böcker, och har knappt fyrtio med mig hem.

nöjdpunktnu är bara förnamnet.

sam_6270sign

En annan nöjd bokmässedeltagare, Lena Hansson, den fina tjejen jag bara träffar en gång om året (bokmässan), men tycker så mycket om. Här hennes debutbok jag ska köpa en annan gång, när jag inte har så mycket bagage med mig …

sam_6267

Vår fina lilla monter var snart nedmonterad och klar. Dags att åka hem. Nej, inte riktigt ännu. Självklart bokade vi en extra natt i Götet för att landa, ladda och planera nästa års aktiviteter.

thumbnail_img_6394

En sista räkmacka de lux och en flarra vin måste man ha när man räknar, antecknar och spånar planer. Vårt fina samarbete fortsätter. Författaren Pia F Davidson och jag har bokat en jättemonter till nästa år, tanken är att flera kreativa och supertrevliga människor ska ansluta sig.

sam_6280

Sista Göteborgsnatten bodde jag på Gothia Towers. Ett överskattat ställe, det kostar mer än det smakar, om man säger så. Dyrt, ganska ostädat, halvtaskig service här och där. Men det är ju det stället som gäller om man vill bo nära händelsernas centrum.

En lång och härlig frukost senare var det dags att plocka ut vårt flyttlass till bil och resväskor. Vi var inte sist att lämna montern.

sam_6282

Så – tack för några fantastiskt givande dagar, kära kollega och vän. Bara en enda sista twiefie innan tåget styr mot Gävle …

14449746_627704180729420_438377980253490743_n

 

 

 

www.aynsley.se

 

Bokmässesöndag

Återigen en underbart fantastisk dag! Tänk att det kan vara så roligt att jobba häcken av sig! Jag blev förälskad redan första gången vi möttes och förälskelsen har växt till ren kärlek genom årens lopp. I dag känns det som om this is real, vi kanske fixar det livet ut?
Kära bokmässa, nästa år ses vi igen. Jag längtar redan! Löööve, från Carina.

sam_6249

sam_6254

sam_6274

sam_6260

sam_6265

sam_6264

sam_6275

sam_6277

Good night, Gothenburg!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bokmässa – dag 2

En intensiv dag är över.

Bokmässefredagen började med en trevlig matlåda.

img_6355img_6357

Och kissemissällskap till frukost. Sedan var det dags att äntra Grön Express mot stan och mässhallen.

sam_6208Vår lilla monter är färgglad, trevlig och drar mycket folk. En toppendag, helt enkelt. Och så har vi ju träffat många vänner, bekanta och obekanta. En del kunder och Ajj La Vjoo-följare.

sam_6185Författaren Ann Olerot kom över och hämtade teckningar och annat från sitt fadderbarn Anisha Shunuwar i Kathmandu.

sam_6206Jag måste självklart kika in i grannmontern, Mörkersdottir Förlag, och heja på Frida.

sam_6192Teveaktuella Ann Liljeroth susade över för att säga hej.

sam_6199Nyblivna Göteborgsbon och fina vännen Victoria Drakevingar.

sam_6201En snabblunch med Gävlevännen Anna Hellqvist hanns också med.

sam_6202Finaste Kerstin Dejemyr kom över för en pratstund och bokbyte. Hon har haft release för sin ”I lagens famn” här på mässan.

sam_6212Nepalvännen Marita Lynard med make. Marita släppte sin nya bok under fredagen, ”Självkänsla, när introverta och extroverta möts”. Förra året var de båda i Nepal och byggde hus efter jordbävningen. Respekt!

sam_6205Ingen bokmässa utan Pia Lerigon och hennes bokväska 🙂

sam_6223Sten Rosendahl kikade förbi.

img_6370Kära monterkollegan Pia idkade pausgympa med montergrannen Per Polis.

sam_6222Margareta och Stefan Olsson måste ha en väska från Nepal att bära alla böcker i. Självklart.

sam_6218Författaren och Sundsvallsjournalisten Katarina Vikström. Heja Norrland!

Och jodå, min dress för dagen (kurtha) är vansinnigt snygg. Uppsydd förra veckan av en skräddare i Kathmandu. Jag får många frågor från kvinnor som vill ha en egen kurtha – går den att beställa? Visst. Hör av dig till mig så fixar vi allt praktiskt med mått och så vidare till nästa gång jag åker till Nepal.

Även den längsta dag har sitt slut, så även denna fredag. Men inte förrän klockan sju fick vi stänga montern. Puh. Och se bara vad som väntade när jag kom hem till Anna-Karin i Kungälv! Färska havskräftor och räkor … det gottaste jag ätit på mycket länge – lovar! *mumsochslurp*

sam_6224

Nu – sova. En ny och lång dag väntar i morgon – bokmässelördag!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Bokmässa!

14379951_10154068898148720_2088645821776188223_o

Det årliga spektaklet. Evenemanget med stort E. Cirkusen jag inte får missa.

img_6336img_6340Efter en lång jobbartisdag med frissabesök och tåg Gävle – Göteborg anlände jag hotell Gothia Towers vid midnatt.

sam_6161Bokmässa – here I come!

sam_6130Självklart käkade jag gofrulle på hotellet där jag också träffade en del goa kollegor. Sedan var det dags för oss – mig och kompanjonen Pia – att bygga monter. Detta är en förebild. Eller före-bild, kanske. Någon efter-bild tog jag inte – hmm. Får fixa det till senare blogg …

sam_6154Efter byggardag är det mingelkväll. En massa utställare som vill äta gott och ta ett glas champagne tillsammans på Gothias översta våning.

sam_6150Däribland vi, förstås: Pia F Davidson, Anna-Karin Alfjärd och jag, Carina.

sam_6147

sam_6161

Bästa Anna-Karin och jag sade god natt till Gothia och åkte hem till Kungälv.

img_6345

14355736_1050277998404775_6279909281699892959_n

sam_6145Där träffade jag veckans charmigaste kille, alla kategorier. Findus *hjärtahjärta*

Men nu är det sovdags så vi orkar jobba i morgon – bokmässa dag 1. Monter A03:58. Såklart.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Lycka är så himla många saker

Lycka är svårdefinierbart. Wikipedia säger att det är en känsla av varaktigt behag, ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses.

Jag tror vi alla har olika definitioner på det eftersträvansvärda och (kanske) frustrationsframkallande ordet.

Lycka.

En gång i tiden trodde jag att jag så småningom skulle bli lycklig. Leva nöjd, belåten och LYCKLIG resten av mitt liv. I dag vet jag att det är en utopi. Jag kan vara nöjd med mitt liv, glad och belåten åt det lilla och möjligen känna stunder och ögonblick av lycka. Men den där varaktiga känslan, den finns inte, har aldrig funnits och lär väl aldrig finnas.

Däremot är jag väldigt bra på att ta tillvara på det lilla här i livet. En stunds glädje över någons ord eller handlingar. Det behövs inte mycket för att göra mig glad, men det varar inte så länge. Ibland är det saker, ting och företeelser jag kan ta fram och känna behag/glädje/lycka över ännu en gång. Jag hoppas ni förstår vad jag menar …

collage-resdagAtt ha möjligheten att resa till Mitt Nepal ännu en gång ger mig glädjekänslor. Glad och tacksam.

nepals-flagga

sam_8104

sam_53842Att flyga jämte regnbågen likaså. Jag är på väg till skatten. Eller kanske jag ÄR skatten?

collage-ungarAlla dessa ungar som ger mig Hallelujahmoments all the time. Alla twifies som måste tas. Alla ”Mam, look”, ”Mam, here”, ”Mam, remember?”.

carina

En stunds avkoppling med väninnan, kortleken och ett glas vitt efter en jobbig dag i slummen är också ett slags lycka. Eller kanske tacksamhet, över att jag är där jag är.

sam_6000Lycka är definitivt att ha en egen välkomstkommitté på Arlanda.

sam_6002Att dricka vatten direkt ur kranen, andas frisk luft och dricka riktigt morgonkaffe.

Jag känner även lycka över att jag förmodligen snart åker till Nepal igen, det känns som om jag har mycket ogjort där ännu.

Tack Universum!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Gästblogg – Annica Malm från Nepal

Jag har haft privilegiet att följa Carina till Nepal några gånger. Känner att jag blir mer och  mer engagerad med flickorna på barnhemmen och alla utsatta hemlösa, värnlösa och rättslösa. När man varit till slumområdena eller till djursjukhuset är det en lisa att få komma till Gokarna eller Lalitpur och träffa flickor som fått det bra.

sam_5538

En stor glädje för mig den här gången är att så många av mina vänner skänkt pengar som gjort det möjligt för mer inköp av förnödenheter till slumområde, donationer till sanitetskit för kvinnor som inte har råd att inhandla vettiga sådana. Även till KAT-center, där både hundar och katter tas om hand.

Jag är glad och tacksam över att vi bor på Shambaling hotel som är ett rent och fint ställe med underbar personal som numera även känner igen mig. Det gör mycket att få komma hem till lugn och ro på hotellet efter en dag med många jobbiga intryck. Det tär på kropp och själ så det är viktigt att kunna ladda batterierna med ett glas vin och en Canasta ibland.

carina

Ett stort tack till Carina som fått med mig på denna resa och som har tålamod och står ut med mig.

sam_5638

Puss, ser redan fram emot nästa resa!

Annica Malm