Hiking in Himalaya

Vi skulle besöka KAT, Kathmandu Animal Treatment Center. Det fantastiska djursjukhuset som drivs enbart av sponsorer och djurvänner. Här jobbar volontärer från flera världsdelar.

Vägen hit var lång och mödosam. Vår taxichaffis vägrade köra hela vägen och det förstod vi mycket väl. Han har en relativt ny bil han är mycket rädd om. Så vi bestämde en mötesplats och klockslag och gav oss sedan av till fots. Det visade sig bli rena rama hikingen!

Med vackra vyer, förstås!

Längre än hit ville inte chaffisen köra 😁

Sedan bar det uppför.

Och nedför.

Och uppför.

Det var vindstilla och 30-35 grader. Faktiskt olidligt. Vi gick och drack, gick och drack.

Äntligen!

Äntligen framme!

Fortsättning följer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bikers i stan

Våra öron nåddes av ett smattrande lite utöver det vanliga. Det var nämligen inte bara en hoj som körde in och parkerade på hotellets innergård. Nej, de var många, ett femtontal.

Parkering på hotellets innergård

Vi frågade receptionspersonalen och fick veta att det var bikers från Tibet. Så häftigt, tänkte jag, det måste jag kolla lite närmare,

Parkering i hotellkorridoren.

Vid frukost morgonen därpå satte jag nästan mangojuicen i halsen.

På väg in eller ut??! 🤣

Är det månne en motorcyklist som håller på att ramla ut från fönstret? Eller klättrar han kanske in? Nejdå, det är ett mc-ställ som hänger på tork efter gårdagens skyfall.

När de kom ner till frukost, ett gäng gubbs och en kvinnlig biker, visade det sig att de inte alls var tibetaner utan européer (Schweiz, Italien mm) som ska köra till Tibet. Vilket äventyr!

Lycka till!

Stort lycka till, säger jag!

 

 

 

 

 

Man blir aldrig för stor för ballonger

Måndag kväll skulle vi hälsa på flickorna på ett av ”våra” barnhem. Vi startade på ett Nursery för att köpa inflyttningspresenter. Vår pålitlige chaffis hjälpte oss, i vanlig ordning.

Vår eminente taxichaufför, även känd som Zlatan-look-alike

Handelsträdgårdsägaren hade svårt att dölja sin förtjusning över vårt besök, vi prutade nämligen inte en enda rupee .

Det bidde apelsin- och päronträd samt piri-piri, chili och lite annat smått och gott.

När jag skulle betala prutade mannen självmant ett par kronor samt skickade med en extra  planta. Uppenbarligen gick affärerna lysande denna dag.

Vi hade blivit ombedda att komma till barnhemmet efter kl 17 eftersom flickorna kommer hem från skolan då. När vi kom dit visade det sig att de varit hemma hela dagen, haft skollov. Suck. Inte första gången det händer.  Nåja, nu var vi i alla fall där.

Det är över två år sedan jag var där. Tjejerna kände igen oss, men var självklart blyga. De har ju blivit tonåringar också och då är man liksom lite coolare, kramas inte hur som helst.  Äldsta flickan är på besök i Sverige just nu och när jag frågade hennes lillasyster om hon ville se foton på Facebook som syrran lagt ut i Sverige var isen definitivt bruten.

Vi tittade på syrrans bilder på Facebook och Insta samt chattade med henne till flickornas stora glädje

Med tvekan hade vi tagit med ett gäng ballonger. Skulle de tycka det var barnsligt? Men, nejdå, man blir tydligen aldrig för stor för att leka med ballonger. ❤️❤️❤️

Man blir aldrig för stor för ballonger!

Tack ännu en gång för en härlig stund, McDonalds på Skycity, Arlanda!

Tiden går fort när man har roligt. Vi ses en annan gång älskade ungar!

Minnenas väg

Jag har varit på en nostalgirunda. Gått samma väg jag gick dagligen under de 90 dagar jag bodde här för några år sedan. Det kvartal jag brukar kalla en livstid.

Genom prång och via små gator

Man hänger tvätten varhelst det finns plats, oavsett avgaser och damm

Den här årstiden behöver man inte elda för värmen, vilket gör att luften är så mycket bättre. Vintertid brinner hundratals sådana här illaluktande eldar på gator och trottoarer.

Gått på lunchrast?

Vi skulle hälsa på en kär vän, Khedup, som jobbade i köket på barnhemmet i Gokarna. Hans äldsta son, Tenzing tio år (tidigare mitt fadderbarn), bor och studerar i Indien sedan tre år tillbaka. Han har glömt sitt språk och talar nu hindi med sin mor Rani och tibetanska med sin far. Märkligt tycker både ni och jag, att skicka sitt barn till skola i annat land, men det var en bra lösning för familjen eftersom pojken är riktigt intelligent och skolan stod för skolavgiften de första åren.

Sopbergen finns sorgligt nog överallt

Den berömda blå porten där en juvelerare blev rånmördad några dagar innan jag anlände

Porten till Porong Monastery

Natten jag anlände till det okända landet långt hemifrån, 22/12 2011, blev jag hämtad vid flygplatsen och körd hit, i svarta natten. Strax efter midnatt tutade taxichauffören utanför den här porten och jag minns att jag tyckte det var gräsligt att vi väckte upp alla.

Porongklostret

Klostrets Guest House där jag bodde

Mina vänner bor precis här bredvid. Hon driver en liten matservering och han jobbar som volontär för en lama och serverar ett par hundra hemlösa mat nere i Boudha varje morgon.

Den här lille är en kopia av sin tioårige bror, numer bosatt i Indien

Vi blev bjudna på fantastiskt god Daal Bath, ris med linssoppa och grönsaksröra.

Tack, lilla familjen, för en trevlig lunchtimme ❤️❤️❤️

 

Fortsättning följer

Internationella mensdagen

Mensdagen. Nej, inte mansdagen och inte mäns dag. Internationella mensdagen ska det vara!

Jag är inte mycket för ”dagar”. Struntar för det mesta högaktningsfullt i både kanelbullens dag och mors dag (eftersom jag anser mor vara lika viktig årets alla dagar), men just den här dagen anser jag är värd all uppmärksamhet. Särskilt eftersom jag befinner mig i Nepal. Landet som anses vara en föregångare när det gäller ”det tredje könet”, ”other”, men som är riktigt uselt på att respektera de två redan befintliga könen och särskilt då det kvinnliga. Förstås.

Alla vet vi att kvinnor har månatlig menstruation, en förutsättning för att fortsätta befolka jorden. Lik förbannat anses de på många håll vara orena och blir straffade på olika sätt. Till exempel genom att trakasseras, tabubeläggas och gömmas undan en vecka varje månad.

Två fantastiskt modiga, vackra och beundransvärda kvinnor som kämpar hårt för sina medsystrars rätt i detta manliga patriarkat är Nashreen Scheik och hennes lillasyster Sahin. De driver Local Womans Handicraft i Kathmandu och har cirka 60 kvinnor under sitt beskydd. Kvinnor i alla åldrar, men med de gemensamt att de varit tvungna att fly undan våldsamma äkta män och/eller hot om tvångsäktenskap.

Lillasyster Sahin

Systrarna har ett av de bästa projekten någonsin, de förser unga kvinnor med specialtillverkade tygbindor med tillhörande trosa och färgglad förvaringspåse. Allt för inte skylta med traditionella mensskydd och trakasseras. Deprimerande? Oerhört. Och sorgligt. Tvättar man och sköter sina mensskydd enligt rekommendationerna håller de i två-tre år. Igår köpte vi femton set att fördelas ut bland flickor/kvinnor på skolor.

Skänk en hundring! Förse en ung kvinna med mensskydd i två år!!

De här två tjejerna gör mycket annat gott också, men nu gäller det kvinnors rätt till mens!

Fortsättning följer!

 

 

 

 

 

Äntligen

Två år och fyra månader. Så länge sedan är det jag besökte Nepal senast. Vi skulle ju ha åkt i januari, men blev sjuka. Så vi bokade om till en ganska dyr penning och är nu ÄNTLIGEN här igen.

Hej Universum!

Vi landade i 35-gradig värme. Vår förbeställda taxi fanns inte på plats, men det ordnade sig snart med hjälp av engelskspråkig, serviceinriktad nepales som ringde upp vårt hotell och sedan tog på sig körningen. Snabbt och smidigt. Sådant gillas i det här, många gånger långsamma och något tröga landet.

Trafiken är kaotisk, som alltid

Nepalesisk ”tapas”

Första dagen gick åt till att sova, vänja oss vid värmen, äta vansinnigt gott, sova, njuta av det lokala ölet Everest och sova igen vid 19.30-tiden.

Fortsättning följer. Namaste! 🙏🏻

 

Mat, käk och lite mat

Jag har tillbringat de senaste fyra dagarna i Polen. I Krakow, närmare bestämt.

En trevlig stad, mycket intressant att se och göra, men framför allt fantastiskt käk! Jag brukar skryta om det nepalesiska köket: det är mycket enkelt, men det mesta är delikat. Faktum är att jag tycker det polska köket slår Nepal med åtminstone ett par hästlängder.

Hittintills har jag provätit en hel del rätter, från tomatsoppa till anka och ryska dumplings. Och tänka sig – en av de få rätter i Nepal jag inte är speciellt förtjust i: momos (=ångkokta dumplings), är den rätt jag ännu så länge tycker bäst om här i Krakow. Hm, det ska bli intressant att komma till Kathmandu i januari och återupptäcka vegetariska momos.

Vad dricker man här då? En hel del vatten, naturligtvis. Jag är storkonsument och är tacksam över att det dyker upp två nya flaskor på hotellrummet varje dag.

Grabbarna Grus svingar en ölbägare då och då och vi ”flickor” smakar på vinet, det vita med och utan bubbel. Jag är inte riktigt säker på de polska referensramarna vad gäller vinets sötma och torrhet, men en Prosecco Extra Dry kan kännas lite sötklibbig mot tänderna, sådär som läsk har en benägenhet att göra. En gammal hederlig Chardonnay funkar bäst så här långt. Kaffet ska vi inte tala om. Är det något jag möjligen längtar hem till är det kaffet. Och nästa gång jag reser utomlands ska jag komma ihåg min mini-bistrokanna och en påse Gevalia. Vattenkokare finns ju på de flesta hotellrum i dag.

Hur som helst svälter man inte här i Polen. Och inte blir man ruinerad heller, som turist.

En god middag för fyra, inklusive ett par flaskor vin alternativt ett par öl och varsin konjak efter maten går löst på max en tusenlapp. Då ingår även bra dricks till söta Tatiana i hotellrestaurangen.

Nää, nu har jag inte tid längre. Jag ska ut på stan och käka middag!

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pride

Ytterligare något att stryka ur ”99 saker att göra innan jag dör”-listan:

Prideparad.

Jag har aldrig varit på en förut. Det var färgglatt, folkligt och fantastiskt trevligt!

Glada människor och en hel del uppfinningsrikedom.

Självklart är inte alt bara glatt. Tankarna går till de av oss som måste tänka till både en och två gånger innan man deltar i en sådan här manifestation. De som bor i länder där homosexualitet är förbjudet och/eller tabu. Jag tänker bland annat på Nepal. Landet och dess regim hyllas för att man bland några få länder infört ”det tredje könet”: ”other”. Det är dock relativt få som öppet kan gå ut med sin avvikande sexuella läggning och vi är många som anser att man kanske skulle lära sig ta hand och ta hänsyn till sina två ordinarie kön (man och kvinna) innan man inför ett tredje?

Vi har åtminstone visat vårt stöd och dessutom träffat vänner och bekanta. Nu går vi och käkar, hörni!

 

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Vad är egentligen meningen med livet?

Senast i natt ställde jag mig den frågan, men fick – som vanligt – inget bra svar.

Eftersom jag varit uppe sedan ottan somnade jag jättetidigt, (till och med innan chatten på skrivarkursen). Men, somnar man tidigt vaknar man tidigt, så redan vid midnatt var jag pigg och klev upp en stund. Jag gjorde som jag brukar när jag vaknar om natten, drack vatten och såg ut över sjön, via köksfönstret. Så sagolikt vackert, till och med vindstilla. Jag öppnade altandörren, stod där en stund och njöt av utsikten över altanen med dess röd-lila blomprakt, björkarna som vaktar sjön och den friska, svala luften. Så småningom gick jag tillbaka till sängen och somnade jag om, men innan dess hann min (överaktiva) hjärna jobba. Bland annat kände jag mig lätt deprimerad när jag ställde mig frågan: vad är egentligen meningen med livet? Det finns liksom inget generellt svar på det. Snarare är det väl så att det beror på vilken livsfas och dagsform man befinner sig i?

Jag minns en seriestrip. Du minns väl katten Gustaf? Jon, hans husse, satt en gång och filosoferade och undrade just över den existensiella frågan – vad är egentligen meningen med livet? Men Gustaf hade det självklara svaret: ”Att mata katten”. Jag tyckte det var oerhört roande då och tycker det även nu.

Fina Simba i Gävle håller nog  med!

Men, jag tror en hel del av mina läsare förstår när jag använder en känd Skifs-dänga ”det blir alltid värre framåt natten”. För det är ju då de kommer, de jobbiga tankarna, demonerna och de gamla oförrätterna. För att inte tala om besvikelserna och oro för nutid, framtid och gudvetvad. När morgonen lyser in genom sommarfönstret är det mesta glömt och morgonkaffet smakar ljuvligt vare sig det är sol ute och/eller inne. Eller hur det nu var.

Jag är tillräckligt klarsynt för att förstå att en del av grubblerierna kommer sig – omedvetet – från min skrivarkurs. Att jag har börjat öppna upp igen, skriver och publicerar och känner någonstans att det inte riktigt räcker till, inte är bra nog. Men – då tänker jag, okej, jag har två val: bli bättre eller lägg av.

Hur svårt ska de va?

Jag tycker nog ändå det finns en hel del som piffar upp livet rejält, vad sägs till exempel om:

nyplockade smultron?

att lyssna på svalornas underbara sång?

att snusa bebbe?

att njuta av bästa arbetsplatsen?

att njuta av livets goda med bästa väninnan?

eller maken?

Jag kan fortfarande inte svara på vad meningen med livet är, men inser att det finns tillräckligt mycket för att ha en del kvar att göra under ytterligare några solvarv. Och nu ska det bli ett par kapitel i en oerhört spännande och givande bok:

Dakinipower! Jo, du får googla själv på Dakini 🙂 Sedan har jag några skrivövningar att göra, går ju en boot camp gubevars. Lyllo mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardagslyx

Den som känner mig vet hur mycket  jag uppskattar lite glamour, lyx och flärd i vardagen. Champagne och första klass, typ. Faktum är att jag gillar det lika mycket som den andra ytterligheten, enkelheten, till exempel att bo i tält eller käka ris och linser i fattiga Nepal.

Vår midsommarhelg har verkligen bestått av en mängd lyx. Vardagslyx och helglyx. Bara det att jag äntligen hade tiden och friden att städa ur  kontoret från flyttkartonger samt få bort klädställningar och diverse förrådsartiklar ur gästrummet är värt ett Hallelujah. Jag har återerövrat mitt hem! Men tro nu inte att vi bara har jobbat. Nejdå, vi har haft långväga gäster och gästrummet har fått göra skäl för namnet.

Vi har gjort sådant där man brukar  göra när man har gäster: avhandla livets gåtor, sörpla kaffe, promenera, käka Daal Bath, lösa världsproblemen och dricka bubbel.

Så har jag fått en present! Min väninna från Umeå har översatt denna spännande bok från tyska (Liebel Förlag). Det känns som om den kommer bli en inspirationskälla i mitt arbete med romanen som utspelar sig i Nepal och Sverige. Tack ännu en gång för den fina gåvan.

Maken och jag kan minsann roa oss själva också. 

Under helgen besökte vi vackra Galtström med dess sommarrestaurang. Vi käkade – såklart – stekt strömming. Den serverades så här läckert upplagd tillsammans med hemslungad potatismos, lingon och skirat smör. Mums, som Maria Montazami sade.

Självklart  har vi även njutit på vår härliga altan. Trots vädret, ska väl tilläggas. 

Det finns faktiskt filtar att krypa in under medan utsikten avnjuts. Och när moskiterna blev för närgångna googlade maken fram en knottfälla.

Sådan är han, min gubbe. Och fällan fungerade riktigt bra!

Men – nu har jag suttit alldeles för länge på altanen i skogen. Lappsjukan börjar slå till och när väninnan bad att jag skulle hälsa på ett par dagar i Gävle köpte jag genast en tågbiljett, packade lilla väskan samt datorn och utkast till romanmanus. Jo, skrivarkursen pågår ännu. Jasså? Vad jag gör här på bloggen i stället för att gå på boot camp? Hrm … nu har jag inte tid längre, jag har annat att göra. Hejdå!

 

 

www.aynsley.se