Med rädslan som drivkraft

En av de första veckorna jag hade förmånen att jobba på Sveriges finaste bokhandel fick jag syn på den här boken. Den talade till mig. Ant Middletons blick talade till mig, men framför allt titeln, Fear Bubble – Gör rädslan till din drivkraft, slog mig i magen. Det är nämligen så, gott folk, att funnes grenen ”Onödig Rädsla” i olympiska spelen hade jag varit guldmedaljör flera gånger om. Så illa är det. Faktiskt. Det finns nätter då jag – utan att egentligen veta varför – vaknar med panik i magen och tårar i ögonen. Med största sannolikhet blir det även en ond cirkel, detta att så snart jag vaknar till medvetande strax ovanför sömnens förhållandevis trygga famn slänger sig oron, rädslan och paniken över mig. Det är till och med så att dyker det inte genast upp något allvarligt orosmoment i min (i mitt tycke) ibland så störda hjärna så funderar jag tills jag kommer på något.

Ja, så ligger det till. Därför studsade jag till av boktiteln – Gör rädslan till din drivkraft. Jag tog upp boken och läste baksidestexten och blev än mer fascinerad. En före detta prickskytt i brittiska specialstyrkan och tillika Mount Everest-bestigare. Denne specielle och kontroversielle man har alltså befunnit sig i MITT Nepal. Jag måste läsa boken!

(Bilden är lånad från Nona Förlag som gett ut boken i Sverige. Hoppas det är okej, Nona, eftersom jag gör reklam för er bok?)

Mina kollegor hjälpte mig att beställa ett läsexemplar (jo, det är så man gör när man jobbar på bokhandel). Jag slukade boken och har lämnat ett kort omdöme på ett speciellt kort instucket i boken: Personalens favoriter. 

Hur gick det med rädslan då? Middleton har en ganska intressant filosofi när det gäller att hantera sin egen ångest och oro. Han är säkert inte ensam om den, men hans bakgrund gör ju honom så otroligt speciell. Jag menar – fler än jag måste någon gång ha funderat över sådana som prickskyttar, soldater etc som har som yrke och profession att om det behövs: skjut först och fråga sedan. Har man överhuvudtaget några känslor? Är man helt avtrubbad? Vad händer i mänskliga psyket och hjärnan före, under och efter? Egentligen tycker jag det är ganska obehaglig läsning, detta med hans yrkesutövning, men jag fokuserade på anledningen till min egentliga fascination: hur hanterade han sin rädsla (han inte bara vaknar om nätterna och ältar, han befinner sig faktiskt i dödsfara då och då). Plus Nepal och bestigningen av Everest, förstås.

Detta blev ett längre inlägg än jag tänkt, men jag tycker det är ett intressant ämne och särskilt idag, i den globala panikens dagar. Hur som helst, jag har verkligen testat hans sätt att försöka ta kontroll över den okontrollerbara skräcken och rädslan. Min höjdrädsla går inte av för hackor och jag startade med den. Första gången jag tvingade mig nästan ända upp till taket på bokhandelns rangliga stege för att hämta böcker stönade jag medan tårarna rann. Nästa gång försökte jag tillämpa Middletons strategi och verkligen använda rädslan som drivkraft, MEN inte förrän det var dags att gå in i The Bubble. Fear Bubble. Jag är fortfarande skiträdd högt uppe på den där stegen och tillåter mig ibland att stöna lite, men höjdrädslan är för första gången i mitt liv hanterbar och inte fullt lika stor. Bra, eller hur?!

Nu försöker jag tillämpa Middletons strategi inför den osäkra och farliga situation vi står inför, med panikspridning och (spika upp mig på en vägg om ni vill, visst, men luften är fri) emellanåt onödiga rädslor. Helt och hållet för min egen skull, förstås, jag vill inte ha nätterna till min fiende, jag vill sova gott så jag har ork och energi att ta itu med både rädslor och andra problem på dagtid.

Självklart är även kapitlen från Everestbestigningen mycket intressanta och jag rekommenderar verkligen den här boken! 

(PS: Fear Bubble finns att köpa på Vängåvans Bok & Papper samt på Akademibokhandelns hemsida. Vi har även hemleverans om så önskas.)

 

 

 

 

Bönehjul till salu!

Som vanligt startar dagen här, i denna underbara trädgård. Man blir ofta väldigt förvånad när man knallar omkring i omgivningarna. Många kloster, hotell och guest houses har sådana här fina innergårdar gömda bakom staket, växtlighet och skjul. Det finns ett otal oaser om man bara hittar dem.

Drömfrulle: Masala omelett, färsk frukt, guavajuice och tre koppar kaffe.

Jag har tagit det väldigt lugnt hittills. Det var också en del av planen när jag åkte. Några dagar för mig själv, med så få åtaganden som möjligt. Jag skriver på en antologi, min nya föreläsning samt funderar ut storyn till en roman, jag gör research, funderar och käkar tomatsoppa. Och, jodå, jag erkänner – en nepalesisk öl har slunkit ner. Det verkar som om vår favorit Everest ersatts av Sherpa-öl, den är på halvlitersburk och helt okej, dock är det någon krydda eller bismak jag kanske inte är helt sams med. Men nu har jag i alla fall provat.

Idag ska jag dock ut på stora gatan och trängas, eller så använder jag taxi-appen. Det är väldigt rörigt på main gate och dålig luft. Jag ska hälsa på min leverantör av tovat och se på varor. Till svenska kissemissars stora glädje har jag beställt diverse kattleksaker och även fina grejor till mattar och hussar. Varorna anländer förmodligen Sverige strax efter mig, antar jag.

Tills det händer något nytt här nere får ni hålla till godo med fler byggnationsbilder.

Det är liksom så här det ser ut på gator och torg numer.

Den klassiska elhärve-bilden. Elektriker – hitåt!

Det gäller att ducka när man är ute och går 🙂

Och se, vad jag hittade här då. En butik som säljer bönehjul.

Och det var inga dåliga grejor. Ska jag köpa hem ett. Någon som vill ha? 🙂

 

 

www.aynsley.se

Trettio dagar mot toppen – dag 27

Den tjugosjunde dagen gjorde vi Hälsingland. Åtminstone en del av det vackra landskapet. Mycket snö var det. Och en riktig Må bra-dag blev det med god mat, trevliga människor och fantastiskt roligt och givande jobb.

DSC01025

Men först frukost – soppa och äppelpannkaka.

På väg till huvudmålet, Solhuset i Ljusdal, stannade vi till vid vackra Kramsta Gästgård i Järvsö. Vi måste ju hälsa på favvograbbarna i alla väder, Pelle och Johan.

SAM_3903

Se så bra booking.com-poäng de har, lika höga som fina Shambaling Hotel i Kathmandu, minsann.  

SAM_3900

De har också den vackraste utsikten ever. Jag vet, för jag har jobbat där ett antal år, i reception, konferens, disk och servering. Sådeså.

Från Jarse till Fala. Eller Färila, som det står på vägskylten.

SAM_3904

Vi bjöd mamma och pappa på vegcurry. Uppskattat!

12783762_1190183430992594_506624992040606859_o

12719227_1190183567659247_7485563297735507648_o

Mamsen bjöd på the Swedish Semla. Hembakat. Mycket uppskattat, även det.

12718165_1190183330992604_2776214553279766556_n

Vi spelade kort med min gamla Himalayakortlek, inköpt i Boudha. Nimi plockade ut de motiv hon kände igen, bergen där hon varit. Det blev några stycken. Hon saknar sina berg i vårt relativt platta land.

– då var tiden inne att ta oss till Solidaritetshuset i Ljusdal. Kvinnojouren Viljan hade bjudit in mig för att, på internationella brottsofferdagen, berätta om kvinnors situation i Nepal. Sicket flyt att jag hade en tvättäkta nepalesisk kvinna med mig då!

IMG_20851

Jag visade bilder från Mitt Nepal och Nimi visade några foton från sin jordbävningsdrabbade by i Himalayas berg.

SAM_3919

En pratstund med vandrarkompisar i Himalaya hanns förstås med.

SAM_3909

Sedan kom våra fina modeller upp på scenen.

SAM_3923

De visade våra kläder, väskor, smycken och andra accessoarer.

IMG_20831

SAM_3930

En liten extramodell fick vi. En av gästerna ville visa vad han hade på sig.

IMG_20841

Tack finaste ni för ert fantastiska jobb!

SAM_3938

Sedan alla fikat och shoppat loss var det dags för oss att packa ihop. Då kom kvällens överraskning. Fikapengarna skänktes till ett projekt i Nepal.

SAM_3935

Härmed intygas att jag personligen kommer se till att de braiga slantarna kommer kvinnor i Nepal till godo *hjärtahjärta*

Ajj La Vjoo, Kvinnojouren Viljan!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg100 / 19 God bless us all

Den femte och sista turneringsdagen var ovanligt lång. Nästan ett dygn. Trots äventyret på Bishops Arms kvällen innan vaknade vi tidigt. Vi drack kaffe och käkade en fralla på Göteborg, det fina fiket, innan vi packade ihop våra saker.

SAM_7707

Våra väskor var tunga och vi beslutade att ta en taxi till Kafé Station, där kvällens framträdande skulle äga rum.

10930083_1567487156847012_6810628435218050305_n

När jag kom ut i korridoren satt där tre ur personalen och jag frågade om någon av dem hade fem minuter över och kunde skjutsa oss. Bobo hämtade sin bil, bar in våra väskor och körde oss dit. Vilken kille! Vi hann prata lite – på engelska – på vägen till caféet, han är från Bosnien, bor i Umeå med fru och barn.

10387537_1567568800172181_4261728751779412942_n

Som tack för hjälpen fick han med sig två mössor med djurmotiv till sina barn. Vi lämnade in våra stora väskor och fick träffa fina Ann-Sofie och hennes medarbetare.

10269562_1567565746839153_7692589934619313921_n

Kafé Station är ett jättefint ställe, se bara vilka väggar och vilken atmosfär! Stället har tidigare inrymt både elverk och brandstation.
SAM_7726

SAM_7727

SAM_7728

Det var några timmar kvar så vi gick ut på stan och käkade sushi och sedan hem till Birgittas kompis för att vila en stund.

bild 1

SAM_7731

Men nu är det dags! Vi börjar bli vana vid att duka upp våra grejor, det går snabbt.

bild 5

Hej publiken! Nu kör vi.

SAM_7734

Upplägget var detsamma som vanligt – jag visade bilder och pratade om Mitt Nepal och sedan berättade Birgitta om sitt liv som prostituerad, knarkare och kåkfarare. Vi har olika ingångsvinklar och berättelser men många gemensamma beröringspunkter.

Jag har läst Birgittas bok Blondie – såklart – och jag har lyssnat till hennes berättelse ganska många gånger. Både privat och när vi jobbat ihop. Varje gång jag lyssnar blir jag tagen av hennes sätt att berätta. Gripande, rörande och berörande. Birgitta är en lysande talare och lyckas alltid blanda in en portion humor mitt i allt elände.

11027482_1567676033494791_4161367043196060413_n

Det är en ära att få jobba ihop med denna kvinna!

SAM_7737När vi var klara började fyrverkerierna utanför. Ingen vi frågade hade en aning om varför, en dam sade till och med på fullt allvar att hon trodde det var för vår skull. Gulle!

Så – dags att ta oss till Umeå Central för hemgång. Men först bjöd fina Ann-Sofie och hennes tjejer på middag. En superdupergod köttfärspaj fick vi, minsann, och läckra kakor. Mums. Umeå äger – har jag sagt det förut?

bild 3 (2)

Vi väntade en halvtimme på Umeå Centralstation. Man måste vara ute i tid, vet ni, när man har så stort bagage som vi. Det var ganska mycket folk på stationen, inklusive fyra män av utländsk härkomst. De satt och pratade på en av bänkarna och när tre av dem så småningom försvann ut genom ytterdörren gick den fjärde helt sonika och lade sig. På en utbredd kartong nedanför elementet vid en av väggarna. Han tog upp ett täcke ur en papperskasse, satte på sig mössa och lade sig. Mannen bevärdigade oss inte med en blick. Det var som om han vore ensam.

Jag kände mig mycket illa berörd. Uppenbarligen var männen några av stadens hemlösa, förmodligen tiggare. Ett sådant ovärdigt liv, att sova på en kartong på stationen. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra honom just för hans värdighet. Jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle kunna gå och sova i en offentlig byggnad i ett främmande land där människor sitter och stirrar på mig. Men vad vet man, egentligen?

Ibland känner jag mig väldigt kluven. När vi nu har alla dessa människor – fattiga och hemlösa – som sitter på gator och tigger, far illa och fryser; vad berättigar egentligen att jag spenderar pengar på att åka hela vägen till Kathmandu och Nepal för att försöka hjälpa?

Vad?

Varför inte fördela ut en sedelbunt till tiggarna i stan, låta pengarna jag betalar för resa, logi och uppehälle stanna kvar på mitt bankkonto och själv göra andra saker, mindre tids- och energikrävande?

Varför inte?

Ärligt talat har jag inget superbra svar på det.

Jag antar att det är för att de ändå har ett val. Tiggarna utanför våra butiker. De har haft ett val, de har tagit sig hit för att försöka skaffa sig försörjning. De barn och kvinnor jag väljer att stötta har inte det valet. Inte på samma sätt.

Jag tror det är därför.

God bless us all 🙁

www.aynsley.se 

#Blogg100 / 15 Vännäs – Ajj La Vjoo!

Arla morgon tog vi buss nummer 55 till Vännäs. Turen gick inte den rakaste vägen. Nej, vi åkte genom natursköna bygder med bondgårdar, snödrivor, skog och skotrar. Rena landsbygden, alltså. Efter sisådär 50-55 minuter anlände vi Resecentrum. Där väntade vår vän och guide för dagen, Missionskyrkans före detta pastor, Ingvar.

Han är en av dem som haft störst betydelse i min kollega Birgittas liv. Den kvinna jag turnerar med, just nu i Umeå. Hon som skrivit bästsäljaren Blondie som terapi för att komma över mardrömmar och spöken. Ingvar spelade stor roll i hennes lyckosamma försök att skapa sig ett ny tillvaro, långt bort från droger, prostitution och kriminalitet. Så det kändes som en ära att få träffa denne inflytelserika pastor.

Ingvar mötte oss vid det pyttelilla resecentret. Vi slängde in väskorna i hans bil och snabbt som ögat bar det av mot hans bostad där hans fina fru Evy väntade med kaffe, nybakt sockerkaka och kalvdans med sylt. Jag döpte direkt om Ingvar till Rally-pastorn.

SAM_7676

In i rallybilen igen och mot Missionskyrkan, Norrlandsgatan 11.

SAM_7660

SAM_7663

Där hade man skyltat upp så fint, minsann, inför vårt besök. Men allra först var det barngudstjänst.

SAM_7681

Den unge, trevlige pastorn Daniel inledde och lämnade sedan ord och mikrofon till barnkören Smulorna.

SAM_7677

Vi bjöds på sång, dans och drama av barn och ungdomar. Det var så fint och vi är verkligen glada över att vi blev ditbjudna.

SAM_7679Temat för själva gudstjänsten var Rädsla. Och ja, det serverades en del att tänka på i form av ord, tankar och dramasekvenser.

SAM_7670

IMG_3949

SAM_7691Efter kyrkkaffet visade Ingvar oss runt i de fina lokalerna.

SAM_7692

SAM_7687

SAM_7689

IMG_3980

Och tänka sig, vi hittade ett pingisbord. Rallypastorn och jag tog en match.

IMG_3975

Vem som vann? Det har vi inte den blekaste aning om.

SAM_7690

Facebook-klockan har ringt.

SAM_7698

Och så slog klockan tre och det var dags för underhållningen.

SAM_7694

Jag berättade om Mitt Nepal och mina novellsamlingar och sedan höll Birgitta ett mycket gripande framträdande om sitt liv i det gamla fattigsverige.

SAM_7699

Vi signerade böcker, levererade smycken och hattar, pratade gatubarn och prostitution med engagerade och mycket trevliga åhörare.

Och vet ni – Vännäs måste vara en av de vänligaste orterna i vårt avlånga land. Rätt som det var kom en av gästerna, fina Margareta, med ugnsformar och tillbehör.

”Jag tänkte ni kanske vill ha middag innan ni åker tillbaka till Umeå”, sade hon.

SAM_7700

SAM_7702

Supergott och supertrevligt.

SAM_7704

Och vilket trevligt sällskap! Ingvar med fru, pastorspraktikanten Oskar, Margareta med trevlig make Harry. Efter middagen skjutsade pastorn hem oss till Hotell Gamla Fängelset i Umeå och vi däckade ganska omgående, ordentligt trötta.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag är mycket glad över den fina dagen. Förutom sång och musik av härliga ungar och kloka ord på vägen bjöds vi på värme, gemenskap, omtanke och en oerhörd generositet. 112362

Tack Vännäs!

Ajj La Vjoo!

Vår turné går mot sitt slut, men ännu har vi ett par framträdanden kvar. Ikväll missar ni väl oss inte på Bishops Arms? Renmarkstorget 8, vi startar vid fem-tiden och kör så länge vi vill och gästerna orkar med oss; författarpresentation, novellprat, stand up och boksignering. Välkommen!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

En vanlig söndagkväll i februari

En vanlig söndagkväll men ändå ovanlig. Åtminstone unik. Det är nämligen den enda söndagkvällen någonsin jag berättat om Mitt Nepal i Sundsvalls bokhandel 😉

2015-02-08 Carina Aynsley

Vår fina bokhandel är välkänd för sina bokaftnar och författarbesök. Självklart är det extra roligt att bli tillfrågad om vi kan göra ett gemensamt arrangemang.

CIMG5959

Kvällen var välbesökt, tjugofem själar hade letat sig ut i ymnigt snöfall och stormliknande vindar för att se bilder och höra berättelser från Nepal. Bra gjort, tycker jag.

10959818_432458456911558_4904764062895159686_n

Foto: Lennart Bergström

CIMG5966

Självklart läste jag ett stycke ur min bloggbok, Ajj La Vjoo – 90 dagar i Nepal. 

Kvällens bildvisning var av ideell karaktär. Bokhandeln höll med lokal, snacks och personal och jag bjöd på några timmar av min söndag. Inträdet går oavkortat till ett projekt i Nepal som heter Hope Stitching, ett trainee centre där unga kvinnor, före detta prostituerade, erbjuds en tvåårig sömmerskeutbildning för att kunna skapa sig ett nytt liv.

Verksamheten är fantastisk, jag har besökt den lilla studion flera gånger och träffat både kvinnorna och deras arbetsledare på plats, Bimal.

SAM_6212

Två av de kvinnor som för närvarande utbildas till sömmerskor, samt deras arbetsledare Bimal

Nirmala är kvinnan till höger, hon har varit där i snart två år. Läs gärna Nirmalas egen berättelse, klicka här.

Som första projekt lär de sig att sy t-shirts, men man kan beställa andra saker också.

Milvea_large_07

Bild från hemsida, Milvea.se

Dessa två tryck kan man beställa, eller välja eget tryck. Varför inte företagsloggan, väl synlig på bröstet eller ryggen och tröjan är avdragsgill som arbetskläder? Det har vi själva gjort, på våra t-shirts står www.aynsley.se.

Milvea_large_03

Bild från hemsida, Milvea.se

Efter snart ett års användning och många tvättar sitter sömmarna fortfarande där de ska, färgen är fin och trycket likaså. Dessutom använder man sig mer och mer av ekotyger, vilket ju är väldigt fint att veta som kund.

Vi rekommenderar varmt att anlita det här företaget när du/ni vill ha något sytt och tryckt!

Verksamheten drivs från Sverige, ett litet företag som heter Milvea Changes och kvällens inträde går alltså oavkortat till den fina verksamheten i byn utanför Kathmandu.

Tack till alla åhörare för att ni kom, betalade och lyssnade.

Tack Milvea och Hope Stitching för ert fina arbete!

 

 

www.milvea.se

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Jag fick ett samtal …

Mobilen ringde. Det visade sig vara en åhörare som nyligen besökt en av mina bildvisningar ”Mitt Nepal”.

Efter de vanliga hälsningsfraserna sade hon/han:

”Det var så roligt att lyssna på dig, du är så duktig.”

Samtalet fortlöpte sedan ungefär så här:

Jag: ”Åh, tack så mycket! Så glad jag blir.”

Hon/han: ”Vet du, jag tycker du ska bli politiker. Som Adolf Hitler.”

Jag (Vad fan, Hitler!? Vad sade jag egentligen häromkvällen? Hitler? Tänk positivt nu, Carina, tänk positivt!): ”Eh … jaha … hur menar du då?”

Hon/han: ”Han var ju en stor talare. Vad man än kan säga om honom för övrigt så kunde han verkligen hålla glödande tal och entusiasmera folket.”

Jag (eh … jaha … smickrad, men ändå inte, liksom): ”Okej, jag tror jag förstår.”

Hon/han: ”Ja, jag tycker verkligen du är duktig att prata för din sak. Jag hoppas jag har möjlighet att lyssna på dig snart igen.”

 

Jodå, jag fick en mycket stor komplimang, ett stort erkännande. Jag vet det. Men som ni förstår känns det kluvet, med tanke på jämförelsen.

Jag har själv hållit ett anförande om Adolf Hitlers stora retoriska förmåga en gång i tiden när jag pluggade i Härnösand. Jag spelade upp ett av hans brandtal och argumenterade mig till ett MVG i retorik den gången.

Så – på min meritlista som talare står numer, förutom ”övertygande som en frälsningssoldat” även ”entusiasmerande som Hitler” …

Nää, hörni, solsken och kärlek till er! Förresten – till oss alla.

112362

 

 

 

 

http://www.aynsley.se/var-bildvisning

 

 

 

 

Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord

En helt vanlig onsdag i januari var jag inbjuden till Sollentuna, och Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord, för att berätta om Mitt Nepal, Ajj La Vjoo och mitt författarskap.

Jätteroligt och mycket hedrande, både med tanke på vilka som ingår i nyss nämnda sällskap och den omfattande gästlista de haft under årens lopp.

CIMG5929

Många är de celebriteter som, på onsdagkvällar, besökt den anrika Stinsvillan på Sköldvägen. Och nu var det som sagt min tur.

Kan man tänka sig, av en ren händelse fick jag dagen före evenemanget förfrågan om jag hade möjlighet att visa smycken för en pensionärsförening i Solna. Om jag hade? Jag skulle ju ändå ner, så att säga. Två flugor på smällen, precis så jag vill ha det.

CIMG5856Vi startade på onsdag morgon. Bokade, i vårt tycke, det bästa tåget ner för att ha gott om tid och slippa jäkta när vi letade oss fram till dagens utflyktsmål. Behöver jag säga något mer? Ni som följt mina buss- och tågäventyr förstår nog. Det enda tåget som var försenat den här dagen var vårt, och ingen måttlig försening heller. En hel timme.

Ja, ja, det var inget vi kunde göra åt det. Bara att vänta tills tåget behagade rulla in. Och det gjorde det så småningom. Jag kontaktade självklart arrangören och berättade att vi blir något sena men de var så glada att vi överhuvudtaget kom, så de var vid gott mod.

Så var även vi, och tjugo minuter efter utlovad tid kunde vi äntligen öppna ytterdörren till pensionärsföreningens lokaler. Jag hade ju ändå hela utrustningen med mig – dator, projektor och liten duk – så jag bjöd dem på en halvtimmes bildvisning också. Det var mycket uppskattat och sedan shoppade damerna loss på smycken, hattar och böcker.

CIMG5860

bild

Gissa om vi var hungriga sedan? Eftersom vi var så sena hann vi inte äta något före arrangemanget. En smarrig sushi vid Solna Centrum fick det bli så snart vi var klara. Och sedan begav vi oss då till nästa tillställning, ett par timmar för tidigt, men vad gör väl det?

CIMG5868Det första som mötte oss i Stinsvillans entré var detta. Jag på toadörren. Lite annorlunda skyltning, måhända, men effektiv. Den syns, eller hur? Jag fick en kopia av affischen med mig hem, den får nog hamna på toadörren här hemma, tror jag 🙂

CIMG5876

Snart ramlade det in gamla bekanta. Kjell E Genberg, en av Sveriges mest produktive författare, bördig från Hudiksvall. Och ni vet väl att vi hälsingar alltid håller ihop när vi ses ute i stora, vida världen? Skämt åsido, vi medverkade i samma novellantologi förra året, #Älskanoveller – 26 nyanser av Sverige, och en del av releasefesten för den boken hölls hos Kjell. Jätteskojigt att ses igen! Och förresten är vi snart aktuella i samma publikation igen, någon gång i maj/juni kommer uppföljaren: #Älskanoveller – 30 nyanser av kärlek. 

CIMG5884Birgitta Backlund, min turnékompis var där. Vi har ju gjort södra Norrland ihop och om några veckor kommer vi att göra Umeå osäkert.

CIMG5914

En mycket trevlig kväll var det, rummet var överfullt och det var varmare än i en bastu.

CIMG5909Jag bjöd på en kortversion av ”Mitt Nepal”

Ainsley Carina 15-01-28 008

”Där! Titta! Titta!”

CIMG5922

En jättebukett vackra vårtulpaner blev jag förärad, samt en antologi, av sällskapets trevlige ordförande.

CIMG5889

I fotoblixtarnas sken …

CIMG5926

”Kilroy was here … ”

CIMG5930

Mot hemåt.

CIMG5931

I väntan på pendeltåget som skulle ta oss till Stockholms Central …

CIMG5935 … där vi stämt träff med Annica, min gamla klassis och kompis. Självklart måste vi ses när jag är i stan, även om det bara blev ett par timmar.

Ainsley Carina 15-01-28 011

(Foton: Bobby Aynsley och Kjell E Genberg)

Så – tack Sollentuna, för den här gången!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mer högmod

Tåget anländer till ett snöigt Hudiksvall. I en timme har jag njutit av ett vackert vinterlandskap där solen färgar sig mörkgul och röd i sina försök att tränga genom dis och moln långt där borta. Jag har suttit bekvämt tillbakalutad i mitt säte och sett på snötyngda träd, meterhöga drivor och fascinerats över naturen skönhet.

En av de negativa saker som följer med snö, is och kyla är just isen. Tågvärdinnan jobbar just nu frenetiskt med en dörr som frusit fast. Det är halt under snön och jag undrar jag om jag inte snart kommit till den ålder då det är helt legitimt att skaffa broddar? Men, förresten, det är nog inte åldersrelaterat. Egentligen. Mer for safety, så att säga.

Nu avgår vi. Tidtabellen säger att vi ska landa i Gävle om två timmar. Där ska jag först besöka stam- och favoritfiket: Lotus på centralstationen. Jag antar det blir en god, hemlagad soppa och en kopp kaffe.

Sedan tar jag buss nummer fyra (tror jag i alla fall, måste nog kolla så man inte ändrat turlistorna efter nyår) till Hille församlingsgård. Där ska jag visa bilder i dag och berätta om Mitt NepalJättekul att ha sådana uppdrag redan i mitten av januari. Jag har största väskan full med mössor, väskor, smycken, hattar och böcker. Så roligt det ska bli!

10845960_10152609623618720_6292368786849752309_n

Och vet du, jag vill gärna ha fler sådana jobb. Bildvisningar från Nepal, föreläsningar om volontärskap, home partys där jag visar bilder en stund och man sedan får klämma, känna och njuta av mina vackra varor från Nepal.

Skulle du (kostnadsfritt såklart) vilja bjuda vännerna på ett par trevliga timmar tillsammans med mig? Är du medlem i en förening där ni brukar ha intressanta aktiviteter på agendan? Vet du någon skolklass där intresse finns av att få en liten inblick om hur barn i andra delar av världen har det?

Hör av dig, så gör vi tillsammans ett trevligt och bra arrangemang! Klicka här för att få mer information på min hemsida.

Just ja, högmod var det! Jag känner mig inte speciellt övermodig, mer glad och stolt över att faktiskt ha fått till en riktigt bra novell om den första av de gamla dödssynderna: högmod.

10922521_10152649430877029_1938071259427263761_n

Jag har fått fin feedback av mina testläsare och snart är jag själv nöjd med berättelsen. När jag läser de andra författarnas inlägg på Facebook att de är klara med sina noveller förstår jag inte riktigt. Jag blir nämligen aldrig klar. Jag kommer att skicka in den, så småningom, hyfsat nöjd. Men klar blir jag aldrig. Det finns alltid förbättringar och förändringar att göra.

Nu ska jag ägna resten av dagens tågtid till att redigera mitt högmod, inte en sista gång, men en av de sista.

Nästa gång vi ses och hörs är det förmodligen över girighet. 

Ha det gott!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

Med tanden i handen …

Sånt som inte kan hända. Inte får hända. I alla fall inte när man har två föreläsningar under dagen och ska stå inför en sisådär 100 personer och vara seriös.

Vänster framtand ramlar ut. Rakt ner i min hand.

Där sitter jag i bilen, på väg att föreläsa om mitt volontärskap vid Höga Kusten-bron för ett gäng volontärer i vården, och så ramlar kronan ur. Den jag fick sen jag bitit av en tand för 2,5 år sen, när jag var i Nepal. Just som volontär.

frulle 027

frulle 028

Ödets ironi? Lite komiskt är det allt. Håll med om det, folk och fä …

Som parentes kan jag berätta att då, i Nepal, fick jag fina kommentarer av mina nepalesiska vänner. De tyckte att för att vara så gammal var jag väl bibehållen i alla fall. Väldigt många nepalesiska kvinnor i min ålder är både tandlösa, kutryggiga och väldigt skrynkliga. Men på nåt sätt känns det mindre konstigt att vara utan tand i Nepal än här hemma i Sverige.

Det var överhuvudtaget en märklig dag. Allt hände liksom. Kallt som bara den men ändå fem plusgrader, alltså inte alls halt trots den tidiga morgonen. Studieförbundet Bilda hade bjudit in mig att prata volontärsskap och strax innan jag kom fram till Härnösand ringde arrangören själv och undrade om hon möjligen kunde lifta med mig resten av vägen. Hennes bil hade gått sönder och hon stod med varningsblinkers intill E4:an. Aj, aj, sånt är inte bra.

Självklart, sa jag, tog ett medhavt äpple ur handväskan på passagerarsätet och tog en tugga. Skulle jag inte ha gjort. Jag kände hur det stack till upp mot tandköttet, det var som om något vreds om, jag tog ur äpplet och det var då tanden ramlade ur. Rakt ner. I min hand, som sagt.

Där satt jag med tanden i handen.

Det här är inte sant.

Första tanken. Andra: det är hur j-a sant som helst. Och så följde några andra svordomar när jag vinklade backspegeln för att se mig själv. Thore Skogman-wannabe? Jajamensan …

Jag provade att sätta dit tanden igen. Det gick jättebra. Jag tryckte upp den och började prata för mig själv. Det gick mindre bra. Jag insåg att om jag skulle envisas med att ha ett vackert leende i dag var risken uppenbar att jag skulle svälja tandeländet medan jag pratade. Så – det blev en liten kompromiss. När jag startade min föreläsning bad jag dem titta noga på mig, hur snygg jag var och vilket strålande leende jag uppvisade. Jag kunde nästan se att de tänkte herregud vikket ufo de släpat hit idag då … 

Men när jag visade dem gluggen så förstod de vad jag menade. Jag hoppas jag inte skrämde ihjäl nån, vissa såg faktiskt förskräckta ut. Eller så kanske de tyckte synd om mig. Andra skrattade gott. Det är bra det.

Nåväl, föreläsningen gick bra, och så gjorde även resan hem. Jag var ytterst nära att krocka strax norr om Härnösand, en (mycket) äldre man körde ut från en gårdsplan, rakt ut på E4:an, rakt framför min bil. Tack och lov körde jag inte mer än nittio och observerade blixtsnabbt att trots mötande trafik skulle jag hinna väja för gubben om jag trampade på gaspedalen. Så jag gjorde en jättegir runt honom samtidigt som jag lade mig på tutan och jag hoppas verkligen att han rent ut sagt sket på sig av rädsla. Det gjorde i alla fall nästan jag. Alternativet har varit att köra in i hans framdörr och det har inte varit så roligt för nån av oss.

Fy, så arg jag var. Jag tvärbromsade framför honom, satte på varningsblinkers och hoppas han fattade nåt. Min första tanke var att stanna bilen och stoppa honom, men chansen att han skulle stanna var nog minimal.

Efteråt, när jag återigen fick tid att gräma mig över tanden, fick jag liksom lite annat perspektiv på det. Hellre tandlös än livlös, liksom. Som sagt – resan hem gick bra.

TAND1

Jag hade ytterligare en bildvisning Mitt Nepal på kvällen. Denna gång i fin restaurangmiljö och med åhörare som sippade bubblande dryck medan jag inledde. Inte lika kul att stå som Nicke Nyfiken-troll inför den publiken, men självklart förklarade jag vad som hänt och de var ju trots allt där för att se på mina bilder, inte beundra min nuna.

Dagen därpå fick jag en akuttid hos bästa tandläkaren ever. I Gävle. Tur att jag hade ledig dag, så jag kunde susa iväg utan att behöva avboka nåt arrangemang. Otur att det var på min lediga dag, med äntligen-faktor,  då jag verkligen skulle ha behövt göra en mängd andra saker.

Nervös var jag också, faktiskt så orolig att jag var gråtfärdig innan jag hoppade på tåget. Jag var ganska övertygad om att det inte skulle gå att göra nåt eftersom det faktiskt var min egen tand som gått av vid roten, under den fina kronan. Det skulle bli operation och provisorium och göra ont och … och …

Men min tandis han kan han *hjärtahjärta*. Jag fick två bedövningssprutor, rakt upp i gommen respektive näsan, men när han började borra i rakt upp tandroten gjorde det ont så jag sparkade i stolen jag låg i för att inte bita tandis i handen. Då fick jag en äcklig spruta till och sen sa jag kör så det ryker nu. Och det gjorde han. Bokstavligen.

Jag tror de brände bort en bit av mitt tandkött för att komma åt. Det smakade nåt tjärliknande och när jag sa att det luktade bränt så skrattade han och sa det blir så när man kör så det ryker. 

Tre titanstavar upp i roten och lite cement senare så var det klart. En nygammal tand på plats och en av lycka gråtfärdig Super-Carina satt åter på tåget på väg hem till Öfvre Norrland en timme och X kronor senare.

Tack Universum, för att jag dels lever och dels har ett schysst leende igen!

TAND

Och tack världens bästa tandläkare, Staffan Sjöö, förstås!