Den femte och sista turneringsdagen var ovanligt lång. Nästan ett dygn. Trots äventyret på Bishops Arms kvällen innan vaknade vi tidigt. Vi drack kaffe och käkade en fralla på Göteborg, det fina fiket, innan vi packade ihop våra saker.

Våra väskor var tunga och vi beslutade att ta en taxi till Kafé Station, där kvällens framträdande skulle äga rum.

När jag kom ut i korridoren satt där tre ur personalen och jag frågade om någon av dem hade fem minuter över och kunde skjutsa oss. Bobo hämtade sin bil, bar in våra väskor och körde oss dit. Vilken kille! Vi hann prata lite – på engelska – på vägen till caféet, han är från Bosnien, bor i Umeå med fru och barn.

Som tack för hjälpen fick han med sig två mössor med djurmotiv till sina barn. Vi lämnade in våra stora väskor och fick träffa fina Ann-Sofie och hennes medarbetare.

Kafé Station är ett jättefint ställe, se bara vilka väggar och vilken atmosfär! Stället har tidigare inrymt både elverk och brandstation.

Det var några timmar kvar så vi gick ut på stan och käkade sushi och sedan hem till Birgittas kompis för att vila en stund.

Men nu är det dags! Vi börjar bli vana vid att duka upp våra grejor, det går snabbt.

Hej publiken! Nu kör vi.

Upplägget var detsamma som vanligt – jag visade bilder och pratade om Mitt Nepal och sedan berättade Birgitta om sitt liv som prostituerad, knarkare och kåkfarare. Vi har olika ingångsvinklar och berättelser men många gemensamma beröringspunkter.

Jag har läst Birgittas bok Blondie – såklart – och jag har lyssnat till hennes berättelse ganska många gånger. Både privat och när vi jobbat ihop. Varje gång jag lyssnar blir jag tagen av hennes sätt att berätta. Gripande, rörande och berörande. Birgitta är en lysande talare och lyckas alltid blanda in en portion humor mitt i allt elände.

Det är en ära att få jobba ihop med denna kvinna!

När vi var klara började fyrverkerierna utanför. Ingen vi frågade hade en aning om varför, en dam sade till och med på fullt allvar att hon trodde det var för vår skull. Gulle!

Så – dags att ta oss till Umeå Central för hemgång. Men först bjöd fina Ann-Sofie och hennes tjejer på middag. En superdupergod köttfärspaj fick vi, minsann, och läckra kakor. Mums. Umeå äger – har jag sagt det förut?

Vi väntade en halvtimme på Umeå Centralstation. Man måste vara ute i tid, vet ni, när man har så stort bagage som vi. Det var ganska mycket folk på stationen, inklusive fyra män av utländsk härkomst. De satt och pratade på en av bänkarna och när tre av dem så småningom försvann ut genom ytterdörren gick den fjärde helt sonika och lade sig. På en utbredd kartong nedanför elementet vid en av väggarna. Han tog upp ett täcke ur en papperskasse, satte på sig mössa och lade sig. Mannen bevärdigade oss inte med en blick. Det var som om han vore ensam.

Jag kände mig mycket illa berörd. Uppenbarligen var männen några av stadens hemlösa, förmodligen tiggare. Ett sådant ovärdigt liv, att sova på en kartong på stationen. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra honom just för hans värdighet. Jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle kunna gå och sova i en offentlig byggnad i ett främmande land där människor sitter och stirrar på mig. Men vad vet man, egentligen?

Ibland känner jag mig väldigt kluven. När vi nu har alla dessa människor – fattiga och hemlösa – som sitter på gator och tigger, far illa och fryser; vad berättigar egentligen att jag spenderar pengar på att åka hela vägen till Kathmandu och Nepal för att försöka hjälpa?

Vad?

Varför inte fördela ut en sedelbunt till tiggarna i stan, låta pengarna jag betalar för resa, logi och uppehälle stanna kvar på mitt bankkonto och själv göra andra saker, mindre tids- och energikrävande?

Varför inte?

Ärligt talat har jag inget superbra svar på det.

Jag antar att det är för att de ändå har ett val. Tiggarna utanför våra butiker. De har haft ett val, de har tagit sig hit för att försöka skaffa sig försörjning. De barn och kvinnor jag väljer att stötta har inte det valet. Inte på samma sätt.

Jag tror det är därför.

God bless us all 🙁

www.aynsley.se