Vi tog en taxi imorse till Tamel, det område som är ett ”måste”, ni vet, för turisterna. Det är hit vi vallfärdar för att köpa kläder och souvenirer, äta, fika, glo och förundras. Nepaleserna själva handlar icke här, det är bara turister här. Och försäljare, förstås.
Som vanligt myllrar det av människor. Överallt.
Coca Cola-transporten susar förbi. Gångtrafikanter och cyklister trängs med motorcyklar, taxibilar och gatuförsäljare.
Cykeltaxiförarna sitter på gatan och spelar nepalesisk variant av Fia med knuff medan de väntar på passagerare. Det tutas, spottas och ropas. En helt vanlig dag i Kathmandu, alltså. Överhuvudtaget är det väldigt många människor i omlopp, vi gissar på att det är – för nepaleserna – perfekt väder nu, de kan vara ute utan att frysa och passar på att njuta av varandras sällskap och lokala kaffe- eller momoserveringar. Dock såg vi faktiskt inte till ett enda tíggande gatubarn.
Spår efter jordbävningarna ser vi överallt. De går liksom inte att missa.
Många hus stöttar man helt enkelt upp.
Här skulle jag inte vilja bo när det är jordskalv … kanske inte annars heller, förresten.
Dags för lunch. Kathmandu Guest House verkar inte helt fel, eller hur.
Klockan två var vi inviterade till Moonlight Childrens Home. Barnhemmet ligger i Lalitpur, en stadsdel cirka en timmes bilfärd utanför stadskärnan.
Som jag redan nämnt har vi uruselt internet och jag delar upp bloggen i två inlägg.
Fortsättning följer, alltså … Mot Lalitpur!