Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 29

Dag tjugonio och eftersom jag vaknar ensam kan jag dricka mitt morgonkaffe hur länge jag vill.

morning_coffee_lg-eb40e280ea6210f5647a48984b48452f

Och var jag vill. Men nya vanor har etablerats och jag blir snart hungrig. Nyttig frukost på G.

Eftermiddagstimmarna är upptagna av arbete. Jag har tolkuppdrag att utföra, men förmiddagen är min. Tänk om vi fått det där kompendiet från yogakursen någon gång, jag hade verkligen sett fram emot att göra min yoga varje dag. Nimi också, vi hade tänkt göra övningarna tillsammans, men de var så många och vi kom inte ihåg dem utan stöd för minnet.

yoga1

Jättesynd, men jag bokade ett Tabata-pass på gymmet i stället. Muskelpass med min personliga tränare.

SAM_3827

Eller rättare sagt var det hon som bokade in mig, jag ville ha en pt-tid, men hon hade ingen den här veckan och föreslog att jag skulle komma på hennes grupptimme i stället. Sagt och gjort. Jag känner fortfarande av Kathmanduhostan och blir aningen ”förkyld” efter varje träningspass, så jag tar det lugnt, tar inte ut mig utan bara känner mig för.

socker-chock

Något jag är mycket förvånad över är mitt sötsug. Jag äter så nyttigt och mycket fibrer, men kan knappt gå förbi godisdisken utan att slå till på något väldigt onyttigt och väldigt ångestframkallande (ja, efteråt alltså … ). Någon som vet varför? Saknar kroppen något den måste kompensera med billig, äcklig choklad?

Eftermiddagen spenderas som sagt med mitt tangentbord.

tangentbord.img_assist_custom-320x180

Jobbtajm. Och eftersom jag både muskelpassat och promenerat till och från dagens arbetsplats anser jag att jag gjort mitt nyttiga i dag. Efter en snabb kyckling- och grönsaksmiddag och ett glas vin blir det hopp i säng tillsammans med en kopp Chaga-te. Hoppas få vakna upp (sent) i morgon till en ny, alldeles underbar och strålande dag med humöret på topp …

Heja mig!

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 25

Fredag – i dag måste vi uppsöka gymmet. Vi har suttit: i flyg, i bil och på tåg. På grund av våra förkylningar och tillhörande hosta har vi inte vågat oss på några häftiga fysiska övningar. Men detta var alltså dagen – dag 25. Som jag längtat! De trettio dagarna mot toppen inleddes ju med första gymbesöket på flera år. Och det var den dagen jag sprang på Gävles stålmormor, Wanja Sjödin, på stan och blev än mer inspirerad att ta tag i tillvaron.

page1

Nimi var imponerad över vårt fina gym, även om hon inte kunde förstå varför det heter som en fågel – Korpen. Hon berättade att hon gymmar flitigt hemma i Jorpati, där har man två löpband, men inga maskiner i övrigt. Dessutom är det tufft att träna i totalt mörker så stället har bara öppet när det finns elektricitet.

SAM_3829

Innan vi gick därifrån fick hon en jättefin present.

SAM_3832

Rygga, Korpen-tröja och en vattenflaska.

SAM_3833

Vilket självklart genererade i en kram.

SAM_3834

Den tröjan har använts flitigt, kan jag berätta, och inte bara i gymmet. Den är jättefin och Nimi gillade den verkligen.

page2

Mata änder är ett måste när man befinner sig i Gävle. Här får de våra bortglömda, gamla croissanter.

SAM_3845

Vi besökte den fina butiken Saker och Ting, på Berggrenska Gården. Där säljer man, bland många andra fina ting, vårt hantverk från Nepal.

Jag måste ju visa vår buddhistiska gäst hur en svensk kyrka ser ut på insidan.

SAM_3847

Så på vägen hem tittade vi in i Trefaldighetskyrkan. Enligt mitt tycke vacker och behaglig att vistas i för att den inte är så prålig och rikligt utsmyckad som många andra kyrkor.

SAM_3849

Och se vad vi hittade – Fairtrade från Nepal.

Eftersom det var fredag kom helglediga maken ner från Sundsvall. Jag hade tolkuppdrag i Gävle under helgen, därför var vi kvar.

SAM_3853

Till fredagsmyset serverade vi chiabatta med getost, gratinerad i ugnen och serverad med färska fikon, marmelad och persiljekvist. Vår nepalesiska gäst var inte särskilt imponerad. Hur jag vet det? Hon tog inget foto på maten 🙂 Och hon tyckte det var konstigt att vi inte åt smörgåsen tillsammans med pumpasoppan, som var kvällens varmrätt.

SAM_3854

I stället stoppade hon kvällens snacks i soppan, vilket vi tyckte var lite underligt, men det smakade faktiskt gott 🙂

Så – i morgon är en annan dag. Tack universum!

 

www.aynsley.se