Tom, Jan-Åke och de andra

Postat augusti 19, 2018 av Carina Aynsley

Svara

Jag fick förfrågan om ett annorlunda, men roligt uppdrag. Gefle Katthem i Gävle firar 15-årsjubileum och skulle ha öppet hus.

Bildvisning ”Att vara katt i Kathmandu”, en spännade utmaning.

Vacker väggmålning

Jag har inte besökt ett katthem förut. Inte i Sverige. Mitt intryck är att man är mycket mån om sina skyddslingar. Till exempel måste man ha plasttossor utanpå skorna alternativ låna skor på plats (för att inte sprida bakterier). Vi fick Inte fotografera katterna. Ganska självklart, egentligen. Många missar är omhändertagna och det vi fick oss berättat om vissa katters skador och men gör ont i magen och får mig att vilja döda dårar

Man bjöd på ett härligt fikabord!

Man hade bullat upp med hembakat, gluten- och laktosfritt fikabröd samg, gurka och äpplen att plocka fritt av. Mot valfri donation till katthemmet, förstås. Bra initiativ.

Utsmyckning på toa

Vi fick förstås en rundvandring på det fina, men bidragsberoende katthemmet. Som vanligt när det gäller sådana här inrättningar går man på knäna. Man klarar sig inte utan sina fantastiska volontärer. I en del av lokalerna driver man kattpensionat.

Alla katter är olika individer och har egen personlighet. Det vet jag sedan förut eftersom jag haft flera stycken. Bland annat träffade vi Tom, en mycket gullig och gosig lite större katt, men Tom har en del samarbetsproblem med andra av sin ras. En annan kille som fastnade i minnet är Jan-Åke, kattfarbrorn som trivs bäst i köket, men som fick ta sin tillflykt till sin stora bur just den här dagen. Jan-Åke är femton år och det är ganska mycket i kattålder räknat.

Dagen till ära bar jag förstås den fina (och knallröda!) toppen jag köpt på marknad under Härjedalsturné. Se ett så fint missemotiv! Mina matchande sandaler finns där någonstans under tossorna.

Bildvisning pågår

Katthem i Kathmandu

Jag hade med en del hantverk, även om det sinar i lagren nu, och även några böcker.

Ett par av de fina medarbetarna på Gefle Katthem och Pensionat

Jag hoppas katthemmet fick in en slant på entrén och fikat (valfri donation, som sagt). Även vi lämnade förstås några kronor efter oss i form av sponsring.

Vill du lämna ett litet (eller stort) bidrag så går det bra att swisha direkt till katthemmet:

123 085 01 49

Gör det!

www.aynsley.se

Kackerlackor, pumor och poolhäng

Postat oktober 12, 2016 av Carina Aynsley

Svara

Man har ett rikt djurliv här på Cypern. Det gäller att se upp så man inte blir attackerad och anfallen. Vilket jag i och för sig redan blivit, men det är lätt att vara efterklok.

De pyttesmå myrorna är söta och ser inte ut att göra någon förnär. Men ack, vad man kan bedra sig. Stör vi deras myrgångar på poolområdet hoppar de genast upp och biter. Bevis: mina små, röda prickar på tårna. Men, det är förmodligen makens fel (som det mesta). När jag ställer solstolen bredvid myrautostradan för att inte störa det idoga arbetet med att promenera fram och tillbaka, flyttar han helt sonika stolen så ett ben står mitt i deras väg. De ska lära sig att vara flexibla, tycker han, vilket jag förmodligen fått sota för. Hans håriga tår är okänsliga för bett, vilket mina små söta inte är.

Vidare har vi så många duvor att vi skulle kunna sälja i parti och minut.

Varje morgon börjar vi med att sopa balkongen ren från fjädrar och bajs från nattens duvparty. Sedan gäller det att se upp så det inte trillar ner en fjäder eller två i kaffemuggen.

Vad mer? En död kackerlacka har vi sett, i poolen. Några spindlar och jättemyror, även de i poolen. De cypriotiska djuren gillar uppenbarligen att bada.

Och så har vi puman då.

Oj då, fel bild? Men vad gör hon? Käkar förstås, det är en höjdarsysselsättning på den här ön.

Och så våra absoluta favoriter – katterna. Vår lilla by är befolkad (bekattad?) av diverse storlekar, raser och färger.

De verkar vara skygga och rädda, vilket får mig att undra hur de egentligen behandlas? Vi hinner inte ta upp kameran förrän katten flytt flera kilometer.

Vår favorit är vår egen poolkatt. Den är fet, svart och vit, jamar tyst och är förvånansvärt smidig. Häromdagen såg vi den inta en 1,5 meter hög mur för att om möjligt få käka småfågel. Dock gillar den inte våra kattologiska leksaker. Maken hade en fickan som vi kastade ner från balkongen i förhoppning om att få ett godkännande.

Har ni månne nåt käk, mjauu?

Åh, där kom en godbit nedseglande.

Määh, det här går ju inte att äta …

Nä, fy katten, nu går jag och letar mig nåt att tugga på.

Mjau på er!

KAT – Kathmandu Animal Treatment Centre

Postat februari 9, 2016 av Carina Aynsley

Svara

Jag mailade till KAT, en organisation jag länge varit nyfiken på: Kathmandu Animal Treatment Centre. De tar hand om djur som far illa, är sjuka eller behöver avlivas. Det finns miljontals hemlösa hundar och även en hel del katter i Kathmandu. Många av dem råkar illa ut, de blir påkörda när de springer på gatorna, misshandlade och torterade, de skadas i hundslagsmål och så vidare.

Vi togs emot av härliga och entusiastiska Richi, Communication Officer för Kat Centre. Hon hade tydligen kollat upp mig, för när vi kom ropade hon så det ekade över Kathmandudalen Super-Carina! Welcome, Super-Carina. 🙂

Deras egen maskot, vovven Namasté, tog också emot oss. Lite arg, morrig och gillade inte att bli klappad, men söt.

Jag har trott att det är ett slags hem för djur, ett shelter, men det fick vi klart för oss att det inte är. Man behandlar, opererar och tar hand om hundar och katter under en övergångsfas, sedan kör man ”hem” dem igen till den plats där de omhändertogs. Vissa djur adopteras bort, när och om man hittar ett bra hem.

Den här vovven, Scruffy, lär däremot bli kvar till naturlig avgång. Richi själv tog hand om honom för en tid sedan och han lär vara rätt gammal. (Namnet, Scruffy, betyder vanvårdad.)

Scruffy verkar nöjd och belåten när han får vara för sig själv i den varma solen.

Vi träffade den här trebenta hunden.

Och enögda Jack.

Man har sin egen djurambulans *hjärtahjärta*

Den här hunden hade kommit in samma dag. Förskräckligt att se. Jag mår lika illa av att se de här misshandlade, sjuka och vanvårdade djuren som att träffa gatubarnen.

Alla djur avmaskas, avlusas och får en spruta mot rabies när de kommer till Centret.

Man jobbar mycket med birth control, alltså steriliserar hundarna. En välgärning! Jag har sett alltför många nästan nyfödda valpar på Kathmandus gator och deras mödrar, tikarna, med röda, rinnande och svullna underliv.

En nyopererad hund håller på att vakna till.

Man har också ett litet katthus, på övervåningen av det här huset.

Där inkvarterar man för närvarande sex katter i väntan på att någon vill adoptera dem. Richi berättade att det är svårt att hitta nya hem till vuxna katter, de flesta vill ha kattungar.

Naturligtvis hade vi tagit med några av Ajj La Vjoos kattologiska leksaker. Den här vita skönheten gillade verkligen våra tovade möss 🙂

Jag frågade också om och hur jordbävningarna påverkat djuren. Richi berättade att särskilt katterna hade haft en traumatisk tid efteråt. De gömde sig och var extra känsliga för ljud.

Det kändes som väl använd tid att besöka djurcentret. Det är startat av en engelsk kvinna och drivs på privat basis, via donationer. Självklart är det ett enkelt ställe, som det mesta i Nepal, men det verkar fungera väl och man har djurens bästa för ögonen. Jag kommer definitivt att besöka KAT igen.

De djur som av oika anledningar inte kan utplaceras efter fullgjord behandling kan man adoptera eller bli fadder för. Vill man adoptera en katt eller hund gör centret en noggrann utredning, allt för djurets bästa. Att bli sponsor kostar 20 000 rupees för ett år och täcker behandlingar och uppehälle. Vi valde att inte sponsra ett specifikt djur utan donerade i stället pengarna till verksamheten, att användas på valfritt sätt. Summan, 20 000 rupees, motsvarar ungefär 1 800 SEK och det anser vi är ett billigt pris för att ge ett djur ett anständigt liv.

Vill du också hjälpa centret? Gå in på deras hemsida:

http://www.katcentre.org.np/

eller kontakta mig så vidarebefordrar jag kontakten.

God bless KAT!

Ajj La Vjoo

Kattpensionatet Hemma Hos

Postat juli 26, 2015 av Carina Aynsley

Vi beslutade oss för att åka på utflykt. Den råkade infalla en dag utan regn och isvindar, vi hade till och med en del sol. Silverpilens nos var riktad söderut, fast inåt landet. Vi åkte över skogar, åkrar och berg genom vackra hälsingelandskap till vårt första fikastopp.