Jag har nyligen avslutat en distanskurs, Skriv som en journalist. En av övningarna var att skriva en artikel om något jag är missnöjd med. Jag valde att kåsera över trafiksituationen, om den anarki jag anser råder på våra vägar.
Min lärare uppmanade mig att skicka in texten, eftersom den berör ett angeläget och alltid aktuellt ämne. Jag funderade lite och följde sedan hennes uppmaning. Men jag nöjde mig med de lokala tidningarna: Sundsvalls Tidning, Gefle Dagblad och hälsingetidningarna.
Samtliga tog in den. Själv har jag läst den på nätet i Gefle Dagblad och Hela Hälsingland och i pappersform i Sundsvalls Tidning.
Jag medger att jag blev lite förvånad när mitt kåseri publicerades som debattinlägg och med stor bild. En halv tidningssida. Spännande, minsann; kommentarer har ramlat in och åsikter har vädrats. Jag har fått mail och meddelanden från kända och okända människor på Facebook, åsikter från människor jag mött IRL och jag har läst några kommentarer i tidningarnas kommentarsfält.
Många hyllar mitt inlägg. Rubriken verkar ha fångat läsarna och även innehållet. Yrkesförare som hört av sig håller med och har ytterligare synpunkter om hur trafiksituationen och trafikanters inställning har ändrats genom åren.
Så har jag även fått en del tillrättavisningar huruvida jag själv agerar lagligt eller inte när jag med berått mod kastar mig framför cyklisternas däck för att protestera och markera. Jag har fått mig tillsänt lagrum och straffsatser för detta mitt brott att gå på cykelvägar.
Nu är det kanske inte riktigt så, detta var som sagt tänkt som ett kåserande inslag och lite överdrivet. Jag är femtiotre år och ganska rädd om livet.
Jag respekterar allas åsikter och synpunkter, självklart, även om jag inte håller med om dem.
Men jag är ganska förvånad över fokusbytet.
I stället för att diskutera hur man kan förbättra situationen för alla – på vägar, övergångsställen, gång- och cykelbanor – har några valt att koncentrera sig på vilka lagar jag bryter mot. Jag måste medge att jag inte riktigt förstår, men jag antar att det är cyklister som reagerat mot att jag kollektiviserar dem och klumpar ihop dem i en enda kategori: marodörer. Tog någon illa upp så ber jag om ursäkt, men det är ofta så man gör när man skriver om ett ämne.
Vi kan vända på det; om jag ville skulle jag kunna namnge ett antal cyklister i Gävle som med berått mod kört på mig, på gångbana, för att de anser att jag ska flytta på mig.
Senast den här veckan hände det. De cyklar så nära att styret tar i mina kläder (på gångbana … ) Nästa gång det händer kan det hända att jag stoppar cyklisten och kräver att denne ska stanna medan jag ringer polisen. Det är uppenbarligen böter för sådana tilltag, jag har ju lärt mig lagrummen nu.
Nej, det är väl inte sådant trafikklimat vi ska och vill ha, eller hur?
Klicka här för att läsa artikeln i sin helhet.
Och – hör ni – var rädda om varandra ute i trafiken!