Kathmandu – dag 3/Tamel

Vi tog en taxi imorse till Tamel, det område som är ett ”måste”, ni vet, för turisterna. Det är hit vi vallfärdar för att köpa kläder och souvenirer, äta, fika, glo och förundras. Nepaleserna själva handlar icke här, det är bara turister här. Och försäljare, förstås.

sam_5492

Som vanligt myllrar det av människor. Överallt.

sam_5516

Coca Cola-transporten susar förbi. Gångtrafikanter och cyklister trängs med motorcyklar, taxibilar och gatuförsäljare.

sam_5481

Cykeltaxiförarna sitter på gatan och spelar nepalesisk variant av Fia med knuff medan de väntar på passagerare. Det tutas, spottas och ropas. En helt vanlig dag i Kathmandu, alltså. Överhuvudtaget är det väldigt många människor i omlopp, vi gissar på att det är – för nepaleserna – perfekt väder nu, de kan vara ute utan att frysa och passar på att njuta av varandras sällskap och lokala kaffe- eller momoserveringar. Dock såg vi faktiskt inte till ett enda tíggande gatubarn.

sam_5482

Spår efter jordbävningarna ser vi överallt. De går liksom inte att missa.

sam_5486Många hus stöttar man helt enkelt upp.

sam_5512Här skulle jag inte vilja bo när det är jordskalv … kanske inte annars heller, förresten.

Dags för lunch. Kathmandu Guest House verkar inte helt fel, eller hur.

sam_5504

sam_5505Klockan två var vi inviterade till Moonlight Childrens Home. Barnhemmet ligger i Lalitpur, en stadsdel cirka en timmes bilfärd utanför stadskärnan.

Som jag redan nämnt har vi uruselt internet och jag delar upp bloggen i två inlägg.

Fortsättning följer, alltså … Mot Lalitpur!

 

 

http://www.aynsley.se/

 

 

 

 

 

 

Trettio dagar mot toppen – dag 18 och 19

Dag arton var en torsdag och en tråkdag. En hostande och supertrött dag. Det enda trevliga jag kan minnas är besöket på Taste of India, Sundsvalls bästa indiska restaurang.

SAM_3574

SAM_3577

Alltid gott käk. Fattas bara med en nepales i köket och en i serveringen. Jo, det är faktiskt så. Servitrisen var ledig den här dagen, men kocken kom och hälsade, glad att träffa en landsman. Och maten fick med beröm godkänt även av vår nepalesiska gäst, hon tyckte sig vara tillbaka i Kathmandu för en stund.

Dagen därpå, nummer nitton i min jakt på formen, var desto trevligare. Jag blev bjuden på frukost av Nimi som stekte äppelpannkakor.

CIMG8813

Trixade och joxade med pannan och slängde maten i luften så där som bara proffs gör, ni vet 🙂

CIMG8814

CIMG8815

Vi lyxade till det med jordgubbar och glass. Till frukost, jajamensan. Hur ska månne denna dag sluta? Jo, i Gävle. Men först ska vi besöka min Rotary Club Njurunda. Vi är inbokade där för att visa bilder och berätta om mitt senaste besök i Nepal för en vecka sedan.

DSC00710

Självklart måste vi posera med presidenten.

DSC00700

Och lika självklart har vi våra fina Sherpadressar på oss.

DSC00715

DSC00712

DSC00706

DSC00723

Och tänka sig, vid lotteriet vann Nimi och jag varsin bok. Och tänka sig – en av dem var på engelska 🙂

DSC00722

Min var en av Jonas Karlssons novellsamlingar. Ett tecken månne? Börja skriv igen – hörru novelldrottningen, världen väntar. Eller?

DSC00724

Vi visade bilder och berättade om resan …

DSC00731

… och jordbävningarna.

DSC00727

Jag överlämnade ett tackbrev för donation till ett barnhem i Kathmandu samt en vimpel från Rotary Club Jawalakhel (klicka här för att läsa blogginlägget)

DSC00728

Ja, tiden går fort när man har roligt. Snart var vi hemma igen och det var dags att styra bilnosen mot Gävle, där vi hade åtaganden under helgen.

CIMG8818

Lite kortspel hinns med, förstås.

Tyvärr har vi ännu inte vågat träna eller dra i oss för mycket kall luft. Däremot är vi storkonsumenter av varmt vatten med honung, ingefära, kamferdroppar och Chaga-te. Sovmorgnar är också bra – även om jag vaknar tidigt har jag möjlighet att ta det väldigt lugnt, kaffe på säng och ladda ett par timmar före frukost.

Tack för det, Universum!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

5,5 på Richterskalan

Jag vaknade av en dröm. Minns inte vad, men jag brukar införliva verkligheten i drömmar. Gör andra det också? Sängen, ja hela världen skälvde. Det small till och mullrade sedan, som av åska. Det skakade, korta och snabba ryck fram och tillbaka, ganska rejält, men jag tyckte ändå inte att det var så himla farligt.

Åh, det är ett sådant där litet efterskalv det varit tusentals av efter jordbävningarna tänkte jag.

Jag ruskade lätt på maken Är du vaken? Känner du?

Ungefär då stannade sängen.

Ja, men det är ingen fara. Det slutade nu sade han.

Ni vet hur det är när man är nyvaken och dessutom abrupt slitits upp ur sömnen. Man tänker liksom inte riktigt klart. Så jag tänkte Okay och lade mig ner igen.

Snabba steg närmade sig och det knackade på dörren. Aj, fan. Nu förstod jag att det var något som inte stämde. Vi flög båda upp ur sängen och jag drog på mig jeansen medan maken öppnade. Den manlige receptionisten verkade för en gångs skull skärrad, han pratade snabbt och det fanns inte skymten av det annars ständiga leendet. Han bad oss att omedelbart gå ut i trädgården, ifall det skulle komma ytterligare en jordbävning.

Jävlar, jävlar, jävlar. Jag som inte packat jordbävningsväskan den här kvällen. Orkade liksom inte, det händer ändå aldrig något. Handväskan med pass, pengar, kamera etc stod ändå vid dörren och maken greppade den medan jag slet åt mig handsprit och en vattenflaska. Sedan blev jag stående ett tag och funderade. Ska jag ta på mig strumpor? Hinner jag det? Hm, undrar om jag kommer att behöva min iPad.

Jodå, väldigt irrationellt. Huset skulle ha hunnit rasa in två gånger medan jag valde färg på strumporna. Men jag kunde inte bestämma mig, så jag gick ut barfota i sandalerna.

I och för sig är det nog som maken säger, har det varit skarpt läge, alltså en ”riktig” jordbävning, har vi nog agerat både snabbare och annorlunda. Han är ju trots allt före detta brandman och alltid cool när det gäller.

Trots att vi sagt att vi inte skulle försöka leta reda på varandra om något katastrofalt hände på natten, utan spara tid: snabbast möjligt ta sig ut och vänta på varandra utanför, så sprang jag ändå till Annicas rum. Hänglåset satt på utsidan och förvirrade, trötta jag tänkte Har hon bytt rum?

Ja, ja …

Hur som helst – vi var de sista gästerna ut. Förmodligen hade de andra inte tagit lika lång tid på sig att välja strumpor. Några sydamerikanska unga kvinnor stod i armkrok, rygg mot rygg, och såg skrämda ut. Andra satt invirade i filtar på trädgårdsstolar. Personalen skyndade sig att hämta stolar åt oss och frågade om vi var okej. Efter några minuter kom ytterligare personal in på gården. Det var den sprillans nya receptionskillen som berättade att han bor i närheten och undrade om han kunde vara till någon hjälp. Även en av cheferna dök upp, civilklädd, och gick runt och pratade med oss.

SAM_3482

12647238_10205264910851516_2204079040043963803_n

SAM_3481

Jag upphör aldrig att fascineras i det här landet. Här är vi, gäster och turister, som upplever en proportionellt sett pytteliten jordbävning. Där är de, som vid de stora skalven för nio månader sedan, var tvungen att hålla sig i pelarna inne i hotellbyggnaden för att överhuvudtaget stå på benen. Det de borde oroa sig för i det här läget är sig själva och sina familjer. Det gör de naturligtvis också, men det är deras plikt att se till att vi har filtar och varmt te. Jag känner mig tacksam och ödmjuk över att på det här sättet få veta att skulle katastrofen inträffa står jag inte ensam, men samtidigt frustrerad över att de alltid måste sätta sig själva i bakgrunden och oss rika västerlänningar på piedestal.

Mina nepalesiska vänner agerade också snabbt, de både ringde och sms:ade för att kolla vi var okej.

SAM_3483

Tack, mina fina vänner! Jag vet att ni själva var jätterädda, men ni hann ändå tänka på oss.

112362

Ajj La Vjoo!

Efter cirka en timme i trädgården sade chefen att nu var det nog över för den här gången. Vi fick gå in om vi ville, men uppmanades att inte låsa rumsdörrarna, alltså lägga på träregeln på insidan. Självklart gjorde vi som de bad om. Innan vi lade oss igen packade jag jordbävningsväskan och satte den innanför dörren så att den skulle kunna gå att öppna utifrån men inte glida upp själv.

Vadan detta ståhej då, över något vi själva visserligen tyckte var läskigt, men ändå ett litet efterskalv? Jo, därför att våra vänner nepaleserna har upplevt två stora jordbävningar för bara nio månader sedan, många av dem har förlorat sina hus/bostäder och kanske till och med nära och kära. De lever i skräcken att det ska hända igen. Flera av mina vänner har beskrivit in i detalj vad som hände vid jordbävningarna 25 april och 12 maj och rädslan finns kvar. När marken skälver rusar de ut och försöker ta skydd. Och de känner skillnad på ett litet efterskalv på 4,2 och ett större, som detta var. Vi blev förvånade (och lite rädda i efterhand) när vi fick veta detta skalv faktiskt varit 5,5 på Richterskalan.

Jag tackar alla goda makter och Universum för att vi alla kunde gå till sängs igen och så småningom somna om. Självklart hoppas och ber vi att ingen led skada heller 54 kilometer nordväst om Kathmandu, där epicentret var.

Faktum är att jag och maken, hur konstigt det än kan låta, även är tacksamma över att ha fått uppleva detta, att få vara med om denna nya erfarenhet. Men, kära Universum, det räcker så. Det räcker nu – Tack på förhand!

11178327_10152795939276127_5283060215343869363_n 10985299_10152795939226127_1531724172583291387_nNär man ser de här bilderna efter jordbävningen 25 april förstår jag att nepaleserna är rädda. (Foton från Facebook)

 

 

www.aynsley.se

Den vackraste av dem alla

Du som följer mina resebloggar vet förmodligen var ett av mina paradis på jorden finns – Boudhanath, den heliga buddhiststupan i stadsdelen Boudha, ett par mil utanför storstaden Kathmandu.

3214882776_cf8e789762_z

Historien om Boudhanath sägs vara följande. Någon gång på 400-talet bad en kvinna kungen om mark för att bygga en stupa till Buddhas ära. Kungen var lite snål och sa att hon skulle få så mycket mark hon kunde täcka med en buffelhud. Men kvinnan var lika slug som han var girig och klippte skinnet i tunna, tunna remsor som hon lade ut i en stor cirkel. Kungen insåg att han blivit lurad, men höll sitt löfte.

Idag är Boudhanath ett pilgrimsmål för buddhister världen över. Runt om den stora stupan finns infällda bönehjul som innehåller mängder med mantran, böneremsor.

SAM_2131Man går sina koras/varv runt stupan, medsols och udda antal varv. Under tiden snurrar man bönehjulen och en mängd mantran sänds upp till himmelen. Visst är det vackert?

CIMG61911

Buddhas visa ögon på de guldpläterade plattorna följer en i vilket väderstreck man än befinner sig.

1-lördag-003

Och alla dessa böneflaggor i vackra färger som lyser upp överallt.

I dag är synen en annan. Den heliga stupan är svårt skadad.

SAM_2130

SAM_2127

Den har alltså stått intakt sedan 400-talet, byggts på då och då och naturligtvis underhållits. Men den andra stora jordbävningen, den tolfte maj, skadade stupan svårt. Mina nepalesiska vänner är mycket ledsna över det, men reparationsarbetet har redan börjat.

SAM_2432

Här har alltså Buddhas ögon tidigare sett ner över nejden. Nu finns här ett otal byggnadsarbetare som fixar skadorna. Observera de två stora svarta rören på var sida om byggnadsställningen.

SAM_2433

Man slänger sten och skräp i dem.

SAM_2434

SAM_2147

SAM_2144

För att turisterna ändå ska få se hur den ursprungliga, mycket vackra stupan sett ut, har man helt sonika satt upp en skylt.

SAM_24672

Ett långt och hårt arbete kvarstår. Man räknar med att det tar minst ett år att renovera stupan. Självklart önskar jag mina vänner nepaleserna lycka till och även jag vill att Boudhas stolthet, den vackra stupan, ska lysa upp omgivningarna i framtiden. Förnuftet säger dock att många jordbävningsoffer har kunnat få ett nytt hem för de här enorma summorna det kostar att bygga upp stupan.

En paradox – som det mesta i Nepal.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Jordskalv

I dag har vi haft jordskalv. Jag satt uppe på ett roof top med ett par nepalesiska vänner, tjötade och drack kaffe. En av dem berättade just något om den andra stora jordbävningen, den tolfte maj. Då kom ägaren av restaurangen och frågade om vi kände skalvet alldeles nyss. Nej, det gjorde vi inte. Han kom utifrån och på marken kändes det men inte på roof top. Det var ju skönt det, men jag måste erkänna att mitt fokus på vännerna ersattes av ett något ängsligt stirrande ut genom fönstret, på hustaken på andra sidan buddhisternas stupa. Var det inte ett hus som svajade lite där? Eller huset bredvid – visst rörde det sig lite grand?

Mina vänner skrattade, men jag märkte att även deras blickar flackade en aning. Flera av dem har berättat för mig att det mesta återgått  till det normala efter naturkatastroferna i våras. Från att ha haft flera hundra efterskalv på ett månader så kommer det nu ett par i månaden, ungefär. Det säger sig självt,  man kan inte gå omkring och vara rädd för jämnan. Men de är på sin vakt. Ett skarpt, oväntat ljud får många att tystna, se sig omkring och sedan ler man och fortsätter prata där man avbröts.

Skalvet i dag var så litet  att man inte ens  nämnt det i Recent earthquake i Nepal-gruppen på Facebook. Tack och lov.

En timme senare skildes vi åt och jag gick en kora tillsammans med min kvinnliga vän. En kora är ett varv medsols runt den heliga stupan. Vi skildes åt vid avtagsvägen mot Tinchulee, kramades och sade att vi ses snart igen och sedan gick jag backen upp mot hotellet för de tre sista timmarna i byn för den här gången.

Från Tinchuleebacken finns en liten genväg, man viker av till vänster mellan två butiker och går på en stenlagd (nåja) gång som liknar en dålig trottoar. Den kan väl vara en meter bred och fyra motorcyklister var på väg in på samma lilla gång så jag stannade och väntade på min tur. Den sista mc-föraren i raden drog upp visiret och hälsade. Det visade sig vara en ung man ur den trevliga personalen på hotellet. Han log och frågade om jag ville åka med. Min spontana tanke var ”nej”. Jag har åkt motorcykel i Nepal förut, det är inte särskilt hälsosamt. Trafiken är tät, man får inte ha hjälm och vägarna är skitdåliga.

Så  tänkte jag – what the heck. Det rör sig om några hundra meter, jag har just överlevt mitt livs första (nästan icke-existerande) jordbävning och så älskar jag att åka hoj … Så jag sa ”yes, thanks” och hoppade upp därbak. Den unge mannen körde bra och när vi kom till hotellet svängde vi in på innergården och den uniformerade vakten gjorde honnör för mig som om jag skulle ha anlänt i limousin.

Tjooo … 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

Har ställt klockan på mitt i natten

Vi har erbarmligt dåligt internet på hotellet. Lyxproblem, visst, men det är ju ändå via nätet jag gör det mesta. Håller kontakt – både här i Nepal och med omvärlden, sköter mitt jobb där hemma, bloggar, bokar och fixar. Har jag haft mer tid finns det bra internetcafeer, men nu är det som det är. På nätterna funkar det bättre och i natt ställde jag helt enkelt larmet på mobilen för att kunna skicka några mail och annat. Och blogga, förstås.

Jag har varit ute på vift ett par dagar.

image

Käre taxichaffisen, Mr N, har köat i drygt ett dygn för att köpa tio liter bensin så han kan skjutsa mig runt i omgivningarna. Helt horribelt, visst, jag blev förskräckt när jag hörde det och började såklart protestera. Men – det är hans land och hans vardag. Han gör detsamma som många av sina landsmän: tar varje tillfälle i akt att tjäna några kronor. Jag är hans enda kund den här veckan och vi har gjort upp rutten varje dag så bensinen ska räcka ända till flygplatsen på måndag eftermiddag. Det är självklart min innersta förhoppning att den räcker lite längre, så han tar sig hem också. Och naturligtvis får han bra betalt.

Den allmänna uppfattningen verkar vara att det är nog nu. Att blockaden lättats upp en aning och att inom ett par veckor kommer den att vara hävd. Men skadan är redan skedd, många (redan mycket fattiga) människor har tappat och tappar livsviktig inkomst för att de helt enkelt inte tar sig till jobbet.

image

Om jag förstått saken rätt har situationen sin upprinnelse i vissa punkter i den nya konstitutionen som nepaleserna var så glada över. Det ska handla om att Nepal delas upp i sex eller sju olika distrikt – och vissa restriktioner inom respektive distrikt – som gjort att lowlandpeople, längst söderut i landet mot den indiska gränsen, surnat till. De vill hellre tillhöra Indien och det kan vara därifrån blockaden är sanktionerad. Det är i alla fall vad jag fått mig berättat från olika håll.

Inget skulle göra mig gladare just nu än att mina nepalesiska vänner får återgå till ett normalt liv nu, efter jordbävningar, monsunregn och översvämningar samt denna till synes vansinniga blockad. Vad som nu kan räknas som normalt i detta snabba växlingarnas land.

 

 

www.aynsley.se

 

Ungar, höns och en tiger

I går träffade jag massor av ungar, en sisådär 45-50 stycken. Överallt. Bland annat på två barnhem jag besökte. image

(Tyvärr har jag så gott som alla foton i kameran, men kan inte ladda över dem förrän jag kommer hem.)

image

Barnen här är oftast så glada, varma och kärleksfulla. Och de kommer ihåg en även om man inte setts på ett år. Det första barnhemmet jag besökte i går drivs av kristna nepaleser. Det är ganska litet med trevlig atmosfär, både bland barn och personal och verkar välskött. Ungarna älskar såklart när de får besök och när den första blygseln lagt sig ska det pratas, hållas handen, kramas och lekas. Lite ovant, men kul, var det att bli kallad Sister av barnen, i stället för det vanliga Mam.

Man försöker hålla kostnaderna nere genom att odla sina egna grönsaker och drygar ut inkomsterna genom att hålla sig med en kycklingfarm. Man föder inte upp ätdjur som i de stinkande, fruktansvärda kycklinggetton man möts av på många ställen. Nej, man satsar på ägg. Och för att få bra ägg måste man ge hönsen ordentligt med mat och se till att de inte blir skrämda. Man räknar med att en höna genererar cirka 3000 rupees under sin levnad (ungefär 275 kronor) och man vill inte ha några ekonomiska avbräck. image

Även denna hönsgård lämnar givetvis en del att önska för oss som vill att även djuren ska ha ett gott och fullvärdigt liv, men de verkar ha det åtskilligt mycket bättre än de flesta andra djur i det här landet. Och blir de sjuka flyttas till hönslasarettet, ett hus vid sidan om, där de får medicin och kan rehabilitera sig.

Man har korgar uppsatta längs efter väggarna dit hönorna flaxar upp när det är dag att värpa. Där ligger de och kacklar en stund och sedan flaxar de ner igen och fortsätter sitt hönsliv. Har de födslovåndor, månntro, varje gång det är dags för värpning? Är det därför de låter så ynkliga? Eller kacklar de helt enkelt med  varandra, på hönors vis? Någon som vet?

Jag blev även ledsagad upp i bergen för att se den vackra, förgyllda Buddhan som majestätiskt blickar ut över byn.  En lagom promenad (fyrtiofem minuter uppför uppför) för en något övergödd, medelålders Mam. Puh …

Vi lyckades dock inte få se en skymt av den tiger som bor i området. Alldeles intill skogen är det djungel, och efter första jordbävningen blev den här tigern alldeles vilse i pannkakan och förirrade sig ner till byn där den hördes ryta och vråla (hemlängtan?). Några av byborna såg även det magnifika djuret innan dess inbyggda radar ledde det hem till djungeln igen.

image

– nu ska jag försöka publicera det här inlägget medan vi har en gnutta internet. På återhörande!

 

 

www.aynsley.se

 

Det är inte jordbävning jag ska vara rädd för

imageFixade mitt visa i går eftermiddag (lokal tid) i ankomsthallen på Tribhuvan internationella flygplats i tjugofem graders klibbvärme. Kön var kort och det gick med rekordfart.

Efter att jag betalat avgiften på tjugofem dollar, lämnat ett osnyggt gammalt foto och besvarat de sedvanliga frågorna om vad jag ska göra i Nepal och hur många barn jag har fick jag tillbaka mitt pass med den lilla, men ack så nödvändiga klisterlappen i. Jag försökte mig på ett litet skämt – skitdumt – och frågade om det är garanterat jordbävningsfritt kommande vecka. Mannen bakom disken drog inte ens på munnen.

Det är inte jordbävning du ska vara orolig för, det är den politiska situationen.”

Landet har fått en ny konstitution. Nepaleserna i gemen är glada, man har väntat i tio år. I det södra grannlandet Indien är man inte lika road. Varför har jag inte hunnit förstå ännu, mer än att det finns punkter man är missnöjd över, bland annat om religion.

Indiens missnöje tar sig uttryck i blockad. Man har, enligt uppgift, stängt gränsen och det börjar bli svårt att få tag i bensin och förnödenheter. Jag blev förvarnad redan hemma i Sverige om att min vän inte kunde komma och möta mig på flygplatsen eftersom den lilla bensin man har måste finnas kvar vid ett eventuellt nödläge. Taxichauffören som hämtade mig, pålitliga N, berättade att han köat många timmar vid en statlig mack för att till slut få köpa tio vansinnigt dyra litrar. Bensinen kostar etthundrafyra rupees per liter, cirka åtta kronor.

Han visade mig nummerplåten på bilen med slutsiffra två, vilket innebar att i morgon (i skrivande stund i dag) skulle han få möjlighet att tanka igen och kommer inte att ha möjlighet att köra mig någonstans eftersom han inte vet hur många timmar han måste köa på macken. Bilar med slutsiffra tre får tanka dagen därpå.

Blockaden betyder även att förnödenheterna börjar sina. På vissa håll börjar varor ta slut och läget känns allmänt prekärt.

För mig personligen betyder det att veckans tajta schema redan spruckit eftersom det är svårt att hitta transporter. Vår käre taxichaffis meddelade visserligen att jag är hans högsta prioritering den här veckan, han kommer inte att ta några andra körningar, men vi måste planera så bensinen räcker till och från våra resmål.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är inte lätt att vara nepales.

Hur som helst tar jag visautfärdarmannens ord på allvar och oroar mig inte för jordbävning. För säkerhets skull står ändå en liten väska packad vid ytterdörren, bredvid skorna. Pass, pengar, vatten, godis och nötter samt lite kläder. Men jag ber till Gud och Universum om att den ska få stå där orörd hela veckan.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Barn i Nepal – livet efter jordbävningen

Så heter min första föreläsning i montern, A02:54.

1 Nepal-kartaJag kom hem tredje april, tre veckor före den första jordbävningen. Så jag har inte sett hur Mitt Nepal ser ut. Men jag har sett andras bilder och hört deras berättelser. Jag har fått mail från nepalesiska vänner mitt i natten, när de stått i timtal, rädda och frusna, ute på gatan efter ytterligare ett efterskalv. De har inte vågat gå inomhus och har i stället delat med sig av sin rädsla.

13k

Jag vet att många, både barn och vuxna, har sovit i tält i månader efter jordbävningarna. Det finns tydligen fortfarande tältstäder lite här och där. Om man nu är så lyckligt lottad att man har ett tält, förstås.

66

Människor i allmänhet och barn i synnerhet har farit väldigt illa i jordbävningens spår. Jag berättar som sagt mer, samt visar bilder, i min monter A02:54, torsdag 24/9 klockan 12.30 – 12.50.

Jag kommer att ha ett mässerbjudande där en del av intäkterna går till Föreningen av Gatubarn i Nepals barnhem i Gokarna, samt ha en insamlingsbössa till förmån för barnen i det enorma slumområdet Shantinagar i Kathmandu.

Varmt välkomna!

Ajj La Vjoo

 

 

 

www.aynsley.se

Byar som inte längre finns

Snart är det dags! Jag ska åka till Nepal.

3

Jodå, först ska jag på skrivarkurs i Bollnäs och bokmässa i Göteborg. Men sedan …

201508271537BlobServlet

vi på bokmässan

SAM_7898

I morse vaknade jag väldigt tidigt. I stället för att ligga och fundera på allt jag måste hinna göra så klev jag upp och gjorde en del av det. Till exempel ett bildspel till ett av mina monterprogram på nyss nämnda bokmässa.

pilgrim collageJag har ju ett ganska digert monterprogram i A02:54. Bland annat på söndagen, klockan 14.15 – 14.45. Pilgrimsvandring i Himalaya.

Jag har suttit i en timme och tittat på foton från mitt allra första besök i Nepal, för snart fem år sedan. Pilgrimsvandringen var ett av inslagen på resan, vi vandrade i bergen i sju dagar och självklart var det en häftig upplevelse, på många vis.

Att se de här bilderna i dag ger mig tårar i ögonen. Jag vet nämligen att de flesta av de byar vi gick genom har drabbats mycket hårt av jordbävningarna i april och maj. Vissa av dem är, enligt uppgifter jag fått av vänner, helt utplånade. Det gör ont.

Jag sitter här och betraktar människorna på mina foton – barn och vuxna – och undrar om de överhuvudtaget lever.

Det gläder mig mycket att ha fått en ny kontakt. En kontakt som också kommer att medverka under min pilgrimsföreläsning i montern. Hon heter Marita Lynard och kom hem från Nepal för bara någon vecka sedan. Hon och hennes man har varit nere och hjälpt till att återuppbygga byar ute på landsbygden och i bergen. Marita och jag delar på föreläsningstiden. Efter mina bilder visar hon sina. Det ska bli mycket spännande att se!

Så – befinner du dig i Göteborg söndag den 27 september så välkommen att lyssna på oss. Monter A02:54, klockan 14.15 – 14.45.

Välkomna!

Ajj La Vjoo!

 

 

 

 

www.aynsley.se