Jag vaknade av en dröm. Minns inte vad, men jag brukar införliva verkligheten i drömmar. Gör andra det också? Sängen, ja hela världen skälvde. Det small till och mullrade sedan, som av åska. Det skakade, korta och snabba ryck fram och tillbaka, ganska rejält, men jag tyckte ändå inte att det var så himla farligt.

Åh, det är ett sådant där litet efterskalv det varit tusentals av efter jordbävningarna tänkte jag.

Jag ruskade lätt på maken Är du vaken? Känner du?

Ungefär då stannade sängen.

Ja, men det är ingen fara. Det slutade nu sade han.

Ni vet hur det är när man är nyvaken och dessutom abrupt slitits upp ur sömnen. Man tänker liksom inte riktigt klart. Så jag tänkte Okay och lade mig ner igen.

Snabba steg närmade sig och det knackade på dörren. Aj, fan. Nu förstod jag att det var något som inte stämde. Vi flög båda upp ur sängen och jag drog på mig jeansen medan maken öppnade. Den manlige receptionisten verkade för en gångs skull skärrad, han pratade snabbt och det fanns inte skymten av det annars ständiga leendet. Han bad oss att omedelbart gå ut i trädgården, ifall det skulle komma ytterligare en jordbävning.

Jävlar, jävlar, jävlar. Jag som inte packat jordbävningsväskan den här kvällen. Orkade liksom inte, det händer ändå aldrig något. Handväskan med pass, pengar, kamera etc stod ändå vid dörren och maken greppade den medan jag slet åt mig handsprit och en vattenflaska. Sedan blev jag stående ett tag och funderade. Ska jag ta på mig strumpor? Hinner jag det? Hm, undrar om jag kommer att behöva min iPad.

Jodå, väldigt irrationellt. Huset skulle ha hunnit rasa in två gånger medan jag valde färg på strumporna. Men jag kunde inte bestämma mig, så jag gick ut barfota i sandalerna.

I och för sig är det nog som maken säger, har det varit skarpt läge, alltså en ”riktig” jordbävning, har vi nog agerat både snabbare och annorlunda. Han är ju trots allt före detta brandman och alltid cool när det gäller.

Trots att vi sagt att vi inte skulle försöka leta reda på varandra om något katastrofalt hände på natten, utan spara tid: snabbast möjligt ta sig ut och vänta på varandra utanför, så sprang jag ändå till Annicas rum. Hänglåset satt på utsidan och förvirrade, trötta jag tänkte Har hon bytt rum?

Ja, ja …

Hur som helst – vi var de sista gästerna ut. Förmodligen hade de andra inte tagit lika lång tid på sig att välja strumpor. Några sydamerikanska unga kvinnor stod i armkrok, rygg mot rygg, och såg skrämda ut. Andra satt invirade i filtar på trädgårdsstolar. Personalen skyndade sig att hämta stolar åt oss och frågade om vi var okej. Efter några minuter kom ytterligare personal in på gården. Det var den sprillans nya receptionskillen som berättade att han bor i närheten och undrade om han kunde vara till någon hjälp. Även en av cheferna dök upp, civilklädd, och gick runt och pratade med oss.

Jag upphör aldrig att fascineras i det här landet. Här är vi, gäster och turister, som upplever en proportionellt sett pytteliten jordbävning. Där är de, som vid de stora skalven för nio månader sedan, var tvungen att hålla sig i pelarna inne i hotellbyggnaden för att överhuvudtaget stå på benen. Det de borde oroa sig för i det här läget är sig själva och sina familjer. Det gör de naturligtvis också, men det är deras plikt att se till att vi har filtar och varmt te. Jag känner mig tacksam och ödmjuk över att på det här sättet få veta att skulle katastrofen inträffa står jag inte ensam, men samtidigt frustrerad över att de alltid måste sätta sig själva i bakgrunden och oss rika västerlänningar på piedestal.

Mina nepalesiska vänner agerade också snabbt, de både ringde och sms:ade för att kolla vi var okej.

Tack, mina fina vänner! Jag vet att ni själva var jätterädda, men ni hann ändå tänka på oss.

Ajj La Vjoo!

Efter cirka en timme i trädgården sade chefen att nu var det nog över för den här gången. Vi fick gå in om vi ville, men uppmanades att inte låsa rumsdörrarna, alltså lägga på träregeln på insidan. Självklart gjorde vi som de bad om. Innan vi lade oss igen packade jag jordbävningsväskan och satte den innanför dörren så att den skulle kunna gå att öppna utifrån men inte glida upp själv.

Vadan detta ståhej då, över något vi själva visserligen tyckte var läskigt, men ändå ett litet efterskalv? Jo, därför att våra vänner nepaleserna har upplevt två stora jordbävningar för bara nio månader sedan, många av dem har förlorat sina hus/bostäder och kanske till och med nära och kära. De lever i skräcken att det ska hända igen. Flera av mina vänner har beskrivit in i detalj vad som hände vid jordbävningarna 25 april och 12 maj och rädslan finns kvar. När marken skälver rusar de ut och försöker ta skydd. Och de känner skillnad på ett litet efterskalv på 4,2 och ett större, som detta var. Vi blev förvånade (och lite rädda i efterhand) när vi fick veta detta skalv faktiskt varit 5,5 på Richterskalan.

Jag tackar alla goda makter och Universum för att vi alla kunde gå till sängs igen och så småningom somna om. Självklart hoppas och ber vi att ingen led skada heller 54 kilometer nordväst om Kathmandu, där epicentret var.

Faktum är att jag och maken, hur konstigt det än kan låta, även är tacksamma över att ha fått uppleva detta, att få vara med om denna nya erfarenhet. Men, kära Universum, det räcker så. Det räcker nu – Tack på förhand!

När man ser de här bilderna efter jordbävningen 25 april förstår jag att nepaleserna är rädda. (Foton från Facebook)

www.aynsley.se