Världen har krympt en aning

Jag vet att det är livets gång. Jag vet att det är helt naturligt. Alla föds vi, alla dör vi. Men det är liksom en helt annan grej när det kryper närmare och närmare mitt eget liv, min egen sfär. Jag blir påmind om min egen högst påtagliga dödlighet. Kropp och sinne förändras med åren. För första gången känner jag verkligen att jag passerat hälften. Nu går det bara utför, tänker jag. Jag har inte bara fyllt 50, om några år fyller jag 60 och har fortfarande inte bestämt vad jag vill bli  när jag blir stor. Det är liksom full panik, röda knappen på.

I mitt nuvarande jobb, som Seniorshopkonsult och säljare, träffar jag fler hundraåringar på en månad än jag gjort under hela mitt liv förut. Alla säger de ungefär samma sak: Lev medan du är ung, flicka, tids nog kommer ålderdomen ikapp dig. Då väcks ändå en tunn (väldigt tunn i och för  sig, men ändå) strimma av hopp. Kanske är det inte slut riktigt ännu?!

Två ikoner har gått ur tiden. Det är klart att detta gör sitt till, att döden och förgängligheten får fullt fokus för några extra ögonblick. Dessa två storheter som jag, på olika vis och med olika syn på, följt sedan tonåren.

Lill-Babs därför att hon alltid funnits, helt enkelt. En kvinna som fascinerat mig även om jag väl aldrig lyssnat aktivt på hennes musik. I alla fall inte förrän hon började ge ut jazz på skiva. Det, mina vänner, var riktigt bra om ni frågar  mig.

Jerka för att han var king of rock´n roll. Legend. Rockikon. Sveriges egen Elvis Presley, för övrigt min största idol genom tiderna.

Jag kan inte ens räkna de gånger jag varit på plats i folkparker och bygdegårdar runt om i Mellansverige för att digga Jerry Williams. I can jive, Git it, Darling Nelly Grey och så vidare. Under senare år Working class hero och Vintersaga som han sannerligen gjorde med den äran.

Kompisen och jag umgicks med ett gäng killar från Hudiksvallstrakten som gjorde sin militärtjänstgöring vid Föne flygfält. En helgkväll hämtade de oss i raggarbil med privat fyllechaffis för vidare transport till Delsbo Bygdegård. Åh, så roligt vi hade. När de skjutsade hem oss bjöd jag in alla på te och macka, men fick göra i ordning ett varmt fotbad till den stackars chauffören. Killen hade suttit i den utkylda gamla bilen hela den kalla vinterkvällen och höll på att förfrysa fötterna medan vi andra roade oss kungligt. Jag hoppas det gick bra med hans fossingar.

Under några år arbetade jag på Lill-Babs Wärdshus. Hon var alltid trevlig, glad och omtänksam. När det en gång undslapp mig att mormor Ellen gillade henne skarpt blev Barbro glad och signerade genast ett kort. Det kortet satt uppsatt med en knappnål på mormors köksvägg under många år. Jag undrar var det tog vägen? Det kortet skulle jag faktiskt vilja ha.

Ett annat minne: jag stod jag vid charkdisken på ICA i Järvsö och beställde något. En hund gläfste och jag minns att jag med ett ögonblicks förvåning funderade på om de verkligen släppte in hundar i en livsmedelsaffär? Då nafsade det till i mitt smalben och när jag såg ner stod vår Barbro på alla fyra och lekte valp. Det var nog Lill-Babs i ett nötskal: skojfrisk, glad och ville alla väl.

En dag ringde en kompis, berättade att de sökte spelare till en golftävling. Jag tror den hette Scramble. Jag blev mäkta stolt, men samtidigt lite fundersam – inte är jag något golfämne inte, även om jag tycker det är roligt. Det visade sig vara en fyrmannatävling där en spelare ska vara mycket bra, en ”dålig” och två mittemellan. Mitt lag bestod av Lill-Babs, två killar från Järvsö och jag. Gissa vilken roll som var min?

Men faktum är att en av mina bollar var så bra att laget beslutade att spela på den. Stoltpunktnu, det var jag det. Vårt lag kom trea och alltihop var jätteskoj.

Som sagt, livets gång och så vidare. Men nog känns det allt lite märkligt att de försvunnit ifrån oss. Bara sådär, liksom.

Men – så småningom ses vi väl i någon himmel, Jerka med sitt  Well-oh, well-oh, whap-whip-whip-whip, Barbro står bredvid och jammar och jag ser mig själv faktiskt sjunga med. För är man i himmelen så inte spelar det väl någon roll att man inte kan sjunga, egentligen? Eller hur?

Världen har krympt en aning. Vila i frid – Erik Fernström och Barbro Svensson – ni är saknade av ett helt land.