Mobilen ringde. Det visade sig vara en åhörare som nyligen besökt en av mina bildvisningar ”Mitt Nepal”.

Efter de vanliga hälsningsfraserna sade hon/han:

”Det var så roligt att lyssna på dig, du är så duktig.”

Samtalet fortlöpte sedan ungefär så här:

Jag: ”Åh, tack så mycket! Så glad jag blir.”

Hon/han: ”Vet du, jag tycker du ska bli politiker. Som Adolf Hitler.”

Jag (Vad fan, Hitler!? Vad sade jag egentligen häromkvällen? Hitler? Tänk positivt nu, Carina, tänk positivt!): ”Eh … jaha … hur menar du då?”

Hon/han: ”Han var ju en stor talare. Vad man än kan säga om honom för övrigt så kunde han verkligen hålla glödande tal och entusiasmera folket.”

Jag (eh … jaha … smickrad, men ändå inte, liksom): ”Okej, jag tror jag förstår.”

Hon/han: ”Ja, jag tycker verkligen du är duktig att prata för din sak. Jag hoppas jag har möjlighet att lyssna på dig snart igen.”

Jodå, jag fick en mycket stor komplimang, ett stort erkännande. Jag vet det. Men som ni förstår känns det kluvet, med tanke på jämförelsen.

Jag har själv hållit ett anförande om Adolf Hitlers stora retoriska förmåga en gång i tiden när jag pluggade i Härnösand. Jag spelade upp ett av hans brandtal och argumenterade mig till ett MVG i retorik den gången.

Så – på min meritlista som talare står numer, förutom ”övertygande som en frälsningssoldat” även ”entusiasmerande som Hitler” …

Nää, hörni, solsken och kärlek till er! Förresten – till oss alla.

http://www.aynsley.se/var-bildvisning