Jag ber om ursäkt, Kathmandu

I dag regnar det. Mycket. Även igår kväll när jag var på väg hem från jobb i Hälsingland. Jag kände mig mycket tacksam över att jag hade en varm bil att sitta i. Vardagslyx. När jag kom hem lät det som full storm, men nu har jag lärt mig, efter att i två år ha bott ett par hundra meter från havet, att det är inte storm; det är de mäktiga vågorna som bryts mot stranden. Det kan vara ett öronbedövande dån, lite skrämmande faktiskt.

När jag vaknade för nån timme sen låg jag och lyssnade en stund på det häftiga, ihållande regnet. Som alltid nu för tiden när det regnar så här går tankarna till min volontärtid i Nepal, vintern/våren 2012. När jag själv frös, dygnet runt, trots fleecekläder, säng och varmvattenflaska. Vi hade skyfall över staden ett par gånger i januari och jag minns att tårarna rann vid tankarna på alla de fattiga och hemlösa, såväl barn som vuxna, som inte hade någonstans att fly undan vattnet och den råa kylan. Inte heller hade nånstans att torka sina dyblöta kläder eller värma sig själv dagen därpå.

I dag sitter jag i soffan, med fleecemorgonrock och kaffe, det är varmt och skönt och jag gruvar mig lite för att packa bilen full senare i dag när jag ska in till stan och visa bilder för en förening där. Vardagsbekymmer. Lyxbekymmer.

Följande blogginlägg skrev jag en sån där riktigt jobbig skitdag då jag nästan ångrade att jag åkt till Kathmandu. Det är daterat 2 januari 2012:

”Det är kallt i Nepal idag. Väldigt kallt.

Människor samlar ris, pinnar och skräp och gör upp en eld vid sitt skjul, trottarkanten, eller varhelst man har sitt säte for tillfallet. Jag ser små eldar överallt.

Det har regnat hela natten. Jag har legat och lyssnat till det. Kan inte ens föreställa mig hur kallt och blött manniskor har det. Försöker att inte tänka så mycket på det, allt lidande. Måste stänga av det fruktansvärda ibland.

Hela familjer som lever under ett tygskynke eller en kartong-koja. Ofta med småbarn, även spädbarn.

Jag ligger här, i mitt rum med väggar, tak och golv. I min säng med rena sängkläder och skön varmvattenflaska vid fötterna. När som helst kan jag koka mig en kopp the att värma mig med.

Jag vill ta in alla frysande människor i hela Kathmandu i mitt lilla rum, låta dem åtminstone få dela min varmvattenflaska och thekopp. Tyvarr mäktar jag inte det.

Jag ber om ursäkt Kathmandu, men jag kan inte.”

 

Men vet ni – i dag har vi en hel del uteliggare och hemlösa här hemma i Sverige också. Som kanske inte har nånstans att ta vägen, trots regn och iskyla. Man må ha vilka åsikter man vill om vissa av dem, varför de är här och hur de kommit hit, men faktum är att det är människor och många lider. Jag skulle i alla fall inte vilja sitta utanför Lidl en hel femgradig dag, jag vet hur det är att frysa, det gjorde jag dygnet runt i Nepal i tre månader.

Själv känner jag att jag inte kan göra nåt för dem, ibland måste man välja sina projekt, och jag har redan Mitt Nepal. Däremot kan man stödja andra som valt att jobba på annat sätt, på andra ställen. Till exempel för hemlösa i Sundsvall.

Mina fina vänner Danisa och Micke Atterhagen är riktiga volontärer i sin egen hemstad. Just nu efterlyser de varma kläder och skor till de hemlösa (ja, förmodligen både ”svenskar” och ”tiggare”, spelar det nån roll?) som befinner sig i stan. Har du nåt att skänka kan du kontakta dem här. De blir förmodligen jätteglada även för en slant, liten eller stor, jag kan bara tänka mig hur mycket av deras egna löner som går till deras hjärteprojekt Natt kaffe till de hemlösa i Sundsvall, som de kallar det.

Kom igen nu!

Tack på förhand och kram!

 

200px-Corazón.svg