Vi åkte till Washington. Igen
Vårt mål för dagen var rymdmuseet.
Vi ville såklart se månstenen. Kön in var gigantiskt och väl inne var det stor säkerhetskontroll.
Här finns alla möjliga grejor man kan använda i luften. Vad sägs om missiler?
Detta är Glamorous Glennis, det första flygplan som bröt ljudvallen, år 1947.
Här är Charles Lindberghs plan, det han använde när han flög över Atlanten år 1927. Spirit of St Louis.
Vi tog rulltrappan upp till andra våningen. Där får man veta allt om Apollo 11.
Detta är en rymdkapsel. I detta lilla och trånga utrymme vistades ett par gubbar i flera dagar. Huvva.
Det måste ha vatt varmt om fötterna. Se bara på undersidan, så bränd den är.
Detta är en kiss-slang.
De här solbrillorna kan jag ge en slant för. Jag menar – de har faktiskt vatt på månen …
Bajspåsen får de behålla, dock.
Denna väst bar Gene Kranz, flygledarchefen som blev känd för sina insatser vid räddningen av Apollo 13. Du har väl sett filmen? Ed Harris hette skådespelaren som gestaltade flygledaren.
(Lite kuriosa: Gene Kranz fru sydde en väst till honom för varje flygprogram, men efter räddningen av Apollo 13 var det färdigsytt. Han vågade inte göra sig av med just den här turvästen.)
Och titta här, ska ni få se!
En sten, uthuggen från månen år 1972. Det var killarna på Apollo 17 som stod för den bedriften.
Apropå ingenting, så är detta en tysk raketdriven V1-bomb som tyskarna släppte över London 1944.
Det är de här bomberna som förekommer i min novell Gröna bönor i antologin Över en fika, från 2014. Min svärfar var radioofficer på ett brittiskt handelsfartyg och har beskrivit sina upplevelser av tyska bombningar.
Så – nu går vi vidare till indianmuseet!