Etikettarkiv: gatubarn

Superdiwor och Bokhandlar-Bosses skumpa

Postat av
Svara

Första stoppet mot Kathmandu blev inte Doha, Qatar, denna gång. Nej, maken och jag tog tidiga tåget till Stockholm för ett dygn att umgås och träffa vänner. En skön start på de kommande tre, betydligt mer spartanska, veckorna.

Torsdag kväll: efter flera timmars kämpande med packning och begränsning till 30 kilo: fadderbrev och presenter, hikinggrejor och kläder, skor, gåvor och allt jox var vi förtjänta av vitlöksgratinerad hummer. Eller hur? Vardagslyx big size.

Som sagt, tidig morgontimme. Först med bil dit vi kan parkera bilen något dygn, sedan buss till järnvägsstationen i stan för tågresan till huvudstaden.

Incheckning på hotellet och golunch med vacker utsikt.

Visst, lite byggen och sådant, men om man lyfter blicken så visst är det tjusigt med Stockholms ström och Gamla Stan!?

Tyvärr hann jag inte avsluta och färdigställa alla åtaganden innan jag åkte, men visst är det praktiskt att kunna ha kontoret ”på fickan”? Eller åtminstone i handbagaget. Tre timmars administrativt jobb uppe i loungen var perfekt, med croissanter, tomatjuice och den vidunderliga utsikten. Jodå, maken ser bra ut han också, men det var främst utsikten från de stora fönstren jag syftade på.

Men nu fick jag allt rappa på, fina väninnorna annonserade sitt besök.

Båda är faddrar till flickor i Kathmandu och ville överlämna brev och presenter till ”sina” tjejer. Och jag tyckte tillfället var gyllene att äntligen sprätta champagneflaskan jag vann på Sverigeförfattarnas Litteraturkryssning i april. Det var där jag vann novelltävlingen med tema ”författardrömmar” med Berit Rings ambitioner och möte med Bokhandlar-Bosse. Detta genererade alltså en butelj av denna ädla dryck.

Men nu är den slut! Blir till att knåpa ihop nästa novell nu då, så jag får lite mer skumpa.

Kära vännen Annica ville absolut ha ett foto av sina berömda författarvänner, eller, nej det var inte så hon sa? Författardivorna, uttryckte hon sig. Okej, vad gör man väl inte för sin stund i rampljuset? Vi bjuder på Siwan och Diwan. Och ja, det är maken som vilar öronen från oss i bakgrunden.

Men nu – några timmars sömn för mer kontorsjobb lördag innan det är dags att checka in på Arlanda! Lite resfeber börjar jag allt att få.

 

 

www. aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Internationella mensdagen

Postat av
Svara

Mensdagen. Nej, inte mansdagen och inte mäns dag. Internationella mensdagen ska det vara!

Jag är inte mycket för ”dagar”. Struntar för det mesta högaktningsfullt i både kanelbullens dag och mors dag (eftersom jag anser mor vara lika viktig årets alla dagar), men just den här dagen anser jag är värd all uppmärksamhet. Särskilt eftersom jag befinner mig i Nepal. Landet som anses vara en föregångare när det gäller ”det tredje könet”, ”other”, men som är riktigt uselt på att respektera de två redan befintliga könen och särskilt då det kvinnliga. Förstås.

Alla vet vi att kvinnor har månatlig menstruation, en förutsättning för att fortsätta befolka jorden. Lik förbannat anses de på många håll vara orena och blir straffade på olika sätt. Till exempel genom att trakasseras, tabubeläggas och gömmas undan en vecka varje månad.

Två fantastiskt modiga, vackra och beundransvärda kvinnor som kämpar hårt för sina medsystrars rätt i detta manliga patriarkat är Nashreen Scheik och hennes lillasyster Sahin. De driver Local Womans Handicraft i Kathmandu och har cirka 60 kvinnor under sitt beskydd. Kvinnor i alla åldrar, men med de gemensamt att de varit tvungna att fly undan våldsamma äkta män och/eller hot om tvångsäktenskap.

Lillasyster Sahin

Systrarna har ett av de bästa projekten någonsin, de förser unga kvinnor med specialtillverkade tygbindor med tillhörande trosa och färgglad förvaringspåse. Allt för inte skylta med traditionella mensskydd och trakasseras. Deprimerande? Oerhört. Och sorgligt. Tvättar man och sköter sina mensskydd enligt rekommendationerna håller de i två-tre år. Igår köpte vi femton set att fördelas ut bland flickor/kvinnor på skolor.

Skänk en hundring! Förse en ung kvinna med mensskydd i två år!!

De här två tjejerna gör mycket annat gott också, men nu gäller det kvinnors rätt till mens!

Fortsättning följer!

 

 

 

 

 

Jag – Lektant och Kryssningsvärdinna

Postat av
Svara

Jag har gett mig själv ett nytt epitet. Lektant. Jag har nog aldrig ansett mig vara den där lekfulla, fantasirika personen som roar andra, men efter att i ett par dagar gått igenom några års samlade fotofiler hittar jag en hel del bilder som motbevisar detta. 

Jag har uppenbarligen lyckats roa kidsen i Nepal under årens lopp.

Leker vi inte Fånga Mam med en balja kan vi förvandla oss till indiska gudinnor med hjälp av handdukar och lakan.

Åh, så jag längtar tillbaka till Kathmandu och alla tjejer på barnhemmen!

Ajj La Vjoo – allihopa!

Även i andra sammanhang antar jag då och då rollen som Lektanten. Är det fest och kalas är jag ofta uppe och sketchar, håller tal och larvar på.

Under det fantastiska skrivretreatet på Öland för några veckor sedan slumpade det sig en kväll så att kollegan Lill Viljesten och jag framförde ett något burleskt nummer. Helt oplanerat, ingen minns längre varför och vi kommer med största sannolikhet aldrig att göra om det. Men enligt säkra källor ”finns materialet inspelat för framtida eventuellt utpressningssyfte”. Hmm …

Och den 6-7 maj är det dags igen. Då går ett av Stockholmsförfattarnas fina arrangemang av stapeln: Litteraturkryssning i samarbete med Birka Cruises

Gissa vem som fått det hederssamma uppdraget som Lektant? Tjohoo! Jaaa! Jaag!

Öh, nehej? Inte det. Jasså, det heter Värdinna, inte Lektant? Så jag får inte springa omkring och klä ut mig och sjunga och sådär då? Nehej, absolut inte … nehej. Jaha,har jag en kollega som ska hålla reda på mig? Åh, jaa, finaste Yvette Lissman, då blir det ordning på torpet!

”Har du författardrömmar och kanske texter i byrålådan? Stockholmsförfattarna ger dig både verktyg och inspiration under en späckad litteraturkryssning.

Mellan den 6 och 7 maj 2018 genomför Stockholmsförfattarna sin andra litteraturkryssning med Birka Cruises. Steg för steg får du med författardrömmar verktygen som tar ditt manus från garderoben till utgiven bok. Är du redan etablerad författare får du råd om hur du ökar försäljningen och sprider ditt författarskap.”

Och här finns ju hela programmet!

Åh, så spännande och roligt – det här supereventet vill jag inte missa! Och att få vara med som den som ser till att saker och ting fungerar och att människor trivs- det är min grej!

Så – vi ses väl på Birka Cruises 6 maj, hoppas jag?

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dancing Queens

Postat av
2

Tjejerna på  barnhemmet i Gokarna är ena riktiga dansfantomer. En av de äldre till och med tävlar i dans. De flesta av dem är jätteduktiga och fattas bara, de får danslektioner en gång i veckan sedan flera år tillbaka. Det är mest indiska danser, åtminstone var det så på den tiden jag bodde här. Typ sexton turer på en minut  och sedan andra moves och turer. Vojne. De försökte lära mig och jag tyckte jag var riktigt duktig, men av skratten att döma var jag nog ganska ensam om att anse det …

Häromdagen återupplivade vi projekt ”Lära Super-Carina Mam Att Dansa”. Jag bjuder gärna på en liten bildkavalkad som bevis på hur oduktig jag är på just indiska danser 🙂

Så där, Mam, gör som vi säger nu bara …

Okej, så här menar ni?

Eller så här?

Nej, Mam, du förstår visst inte. Du ska göra som vi.

Äh, vi kör lite kick-dance i stället. Come on, Mam.

Hej, vad det går.

Nää, tyvärr, Mam. Du är för kass på det här. Vi vill dansa med Bobby-Sir i stället.

Bobby-Sir, först gör du så här och sen så där …

Åh, jag förstår. Så här menar ni?

Äh, ni är så värdelösa på att dansa, båda två. Jag går ut och rensar ogräs istället.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

Bäst jag sticker!

Postat av
Svara

Hm, undrar om jag ska passa på  nu medan alla verkar upptagna av bygget och sånt?

Jag såg ju att de slängde in käk till gudarna här. Om jag skyndar mig hinner jag nog utan att någon ser mig … I och för sig är jag ju en helig apa, men folk brukar bli arga ändå.

Mums filibabba! Men oj, där tror jag det kommer någon.

Bäst jag sticker. Lite mat i magen hann jag i alla fall få!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Barnens Dag II

Postat av
Svara

Dags för ytterligare ett tårtkalas. Om detta är tjejerna på barnhem nummer två ännu ovetande.

Som vanligt när vi kom dit var det full aktivitet.

På granntomten bygger man för fullt,

och på barnhemmet var de större flickorna sysselsatta med att rensa ogräs i trädgårdstäppan.

Efter den kyliga och regniga gårdagen hade luften klarnat och i några timmar – innan smogen lagt sig igen – hade vi en fantastisk vy var vi än kom.

Förutom de hemliga tårtorna hade vi med ett gäng spel: Fia med knuff, Solitare och Fyra på rad.

När vi spelat klart var det dansdags.

Kom nu Carina-Mam så ska vi lära dig att dansa. Det var ett tag sen sist.

Okej – nåt sånt här, kanske?

Tårtdags!

Vi beslutade oss för samma koncept som dagen innan, helt enkelt berätta att en god vän hemma i Sverige, som tycker mycket om barn, ville bjuda på Black Forest Cake.

Tårtorna räckte till alla och det som blev över ställde vi i kylen. Förmodligen var godsakerna slut långt innan dagen var det 🙂

I och med det säger vi Farväl till den unga kvinna som fick tillbringa alldeles för kort tid här på jorden.

Ajj La Vjoo

Vi säger också Farväl till Kathmandu och Nepal för den här gången.

www.aynsley.se

Mään äntligen … dagen B

Postat av
Svara

Äntligen var den här, dagen B som i Barndagen. Den egentliga anledningen till att vi överhuvudtaget är här i Kathmandu. Alla härliga ungar, före detta gatubarn och andra utsatta små flickor som bor på de två barnhem vi alltid besöker minst en gång under vår Nepalvistelse. På ett av hemmen har vi ett fadderbarn, lilla Esther Chepang.

Vi försöker även hjälpa barnhemmet, Moonlight Childrens Home, att skaffa sponsorer/faddrar till flickorna och deras skolgång. Vi förmedlar pengar, brev och presenter från Sponsor Mothers varje gång vi besöker Nepal.

Vill även du hjälpa en utsatt flicka till riktig skolgång = chans till ett bra och fullvärdigt liv i ett av världens fattigaste länder? Hör av dig, vi förmedlar kontakten till barnhemmet! super-carina@hotmail.com

Fredagkväll = fredagsmys. Även i Kathmandu. Åtminstone den här fredagen eftersom vi var bortbjudna till vännen Bimal och hans fru Dolly. Och 21 kids. Vi skulle käka middag, umgås med barnen och sova över. Jättekul!

På väg dit passerade vi de enorma tältlägren som bara växer i omfång sedan jordbävningarna.

Efter en dryg timmes taxiresa i kaotisk trafik och dålig luft kunde vi äntligen skönja målet. 

Barnhemmet ligger ute på landet, där är bättre luft och vyn över Himalayas berg är fantastisk. Just den här dagen var regnig, grå, kall och disig – vi fick vänta till morgonen därpå med att njuta av den vackra utsikten.

Maken, som gillar att både laga och äta nepalesisk mat, gjorde studiebesök hos Dolly i köket.

Den här påsen vi hade med oss väckte stor nyfikenhet.

Vad kunde det vara? Någon djärv läste på locket och förstod att det var Cakes! Jo då, vi hade med oss tre stora tårtor att mumsa på.

Godsakerna var egentligen inte från oss. En fin ung kvinna och människa vi tyckte mycket om, lämnade oss för några månader sedan. Eftersom hon in i det sista brann för att hjälpa och stötta andra människor valde vi att hedra hennes minne på detta sätt istället för att sätta förgängliga blommor vid graven.

Tårta är också förgängligt, visst, i allra högsta grad – men den gav tjugotvå flickor och unga kvinnor på det här hemmet glada skratt och en stunds njutning.

Vi tror att du gillade det här, kära vän, det kändes som om du var med oss.

Kvällen gick i skrattets och lekens tecken. Tjejerna är lite blyga när vi kommer, men samtidigt pliriga och nyfikna. Självklart känner de igen oss, i det här landet glömmer man inte västerlänningar med presenter i första taget 🙂 Snart tinar de upp och plötsligt har vi känt varandra hela livet.

Det packades upp mjukisdjur och härliga stickade strumpor från bästaste Birgit i Sundsvall, ritgrejor till alla kidsen från Cheryl, spel och roliga saker från butik i Birsta, kläder från annan butik samt privata givare.

Brev och gåvor från fadderfamiljer i Sverige lämnar Bimal över till barnen enskilt så ingen ska känna sig utanför.

Natten var lång och  kall. Jag har glömt hur eländigt trist det är att gå och lägga sig i femgradig värme. Inomhus, alltså. Vi sov i t-shirts, långkalsonger och halsduk. Tack och lov hade vi tre stora varma filtar att tillgå, en under och två över oss. Innan vi somnade tackade vi Universum för denna relativa lyx – som de flesta Kathmandubor faktiskt inte har – samt att vi har ett annat hem, ett eget, med värme inomhus, rent vatten och bra luft. Jag är alltid ödmjukt tacksam över de rikedomar vi har i vårt Sverige.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo en längre tid i Nepal, men ärligt talat tror jag inte jag skulle klara det längre. Allt medan tiden går blir jag blödigare, räddare och mer bekväm. Jag känner av kylan på ett annat vis, kroppen gör ont och luftrören pajar då och då.

När vi vaknade sken solen och värdfolket förklarade att nu är sommaren på väg. Den lördagen var också varmaste dagen hittills. Luften var renare och klarare, för en gångs skull kunde vi se bergen tydligt och till och med snötäckta toppar.

Vi käkade frukost med ungarna,

fick en guidad tur runt blomkålsodlingarna,

samt en stolt förevisning av kaniner utan namn.

Dolly försökte deala med den ambulerande fiskmånglaren, men det blev ingen affär. (Visst är han lik Andreas Johnson?!)

Snart var det dags att ta adjö. Familjen skulle åka till kyrkan, som de alltid gör på lördagar, och vi liftade till Ring road där vår Nabaraj hämtade med taxi.

En sista groupie innan vi åker iväg till nästa äventyr. See you another time, dear girls.

Ajj La Vjoo!

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Apornas tempel

Postat av
Svara

Det var flera år sedan jag senast besökte Swayambunath, även känt som Aptemplet, så jag tyckte det var dags. Maken har aldrig varit där, det var roligt att få visa honom något nytt också.

Enligt legenden var hela dalen en gång fylld av vatten, en stor sjö. Swayambunath är en av de äldsta religiösa platserna i Nepal, stupan är förmodligen byggd någon gång mellan 300-500 talet (Wikipedia). Den här platsen är, till skillnad från Boudhanath som är buddhisternas pilgrimsmål, helig för både hinduer och buddhister.

Självklart finns det olika sätt att göra av med sina pengar här.

Bland annat kan man växla till sig mynt som man sedan ska kasta i dammen och försöka träffa gudinnans hink. Man kan föralldel köpa jordgubbar också.

Eller kokosnötter.

Kommersiellt är bara förnamnet. 

Dock måste jag säga att det var förvånansvärt lugnt. De försäljare jag minns surrande runt oss turister som flugor kring sockerbitar såg vi nästan inget av.

Ja, nästan, alltså. Den här killen ville att vi skulle köpa singing bowls, klangskålar.

Aptempel var det. Aporna är heliga eftersom en mycket vis och upphöjd man en gång var här för att göra något jättebra. Han lät sitt hår växa och där frodades huvudlössen. Det sägs att dessa löss sedan förvandlades till apor, heliga såklart eftersom den ursprungliga bäraren var helig (fri tolkning från Wikipedia).

Det är en makalös vy över Kathmandu här uppifrån, även om den är disig. Av smog eller dimma? Vet ej.

En av anledningarna till att jag inte åker hit är att jag tycker hela området är deprimerande och eländigt. Inte riktigt som Pashupati, hinduernas heliga tempelområde intill floden Baghmati där man bland annat bränner sina lik, men näst intill.

Mycket av världsarvsmiljön förstördes i jordbävningarna 2015. Man bygger nytt och renoverar och hela området är en enda stor byggarbetsplats.

Kvinnor bär korg efter korg med tunga stenar och annat nerför de oändliga trapporna.

Och över alltihop vilar Buddhas visa ögon.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

En helt vanlig, ovanlig dag

Postat av
Svara

Man hinner mycket på en dag, speciellt här på andra sidan jorden. Vi är liksom på språng mest hela tiden.

Jag går en hel del och något jag förvånas över vid den här vistelsen är att det är så rent. Bygatorna är ovanligt fria från sopor och man eldar skräp i gathörnen.

När jag anlände till Kathmandu för ett par dagar sedan tänkte jag att den här gången blir det nog inte många foton. Jag har ju tagit bilder på allt man kan tänka sig genom åren, vad ska jag mer fotografera? Men det händer saker och poppar upp fotoobjekt hela tiden. Vi träffar människor – vänner och nya bekanta – och besöker ställen jag aldrig eller sällan varit till.

Det lokala slakteriet med eget fårhuvud …

Thamel i festivalskrud.

Oops … Här är man ute och skjutsar skylten.

Happy make har investerat – en bok om klangskålar och en annan med recept från det nepalesiska köket.

Vi träffade gamla vännen Karma och fick varsin obligatorisk välkomstsjal, khada.

Bra restauranger finns det gott om. Här en nyfunnen favorit, ett enkelt litet tibetanskt ställe med egen takservering.

Jag käkade momos på tibetanskt vis, det vill säga friterade i stället för de ångkokta jag har så svårt för. Maken beställde dal baat, den nepalesiska nationalrätten, och vi delade på en Everest, den lokala ölen. Notan slutade på cirka 75 svenska kronor.

Självklart hade vi finaste utsikten över sprillans nyrenoverade buddhiststupan. Duvorna verkade också glada över att ha något att sitta på och bajsa ner.

Ett besök på LocWom (Local Womans Handicraft) ville jag absolut hinna med den här dagen för att träffa härliga Sahin. Det är hennes syster, Nashreen, som startat verksamheten.

Om jag  förstått historien rätt så blev Nashreen bortgift i unga år och blev inte särskilt väl behandlad. Tyvärr är det ofta så, men just denna unga kvinna har betydligt mer mod och go än de flesta av oss andra. Jag vet inte om hon rymde, eller hur hon tog sig ut ur äktenskapet, men hon hamnade i alla fall här i Thamel, Kathmandu, där hon började hjälpa andra unga kvinnor som råkat illa  ut: blivit bortgifta eller hotats med att giftas bort (ofta med äldre män). Sahin säger att hon är tacksam mot sin äldre syster, eftersom Nasreen har lämnat sin man vill heller ingen gifta sig med de yngre systrarna. I dag finns cirka trettio unga kvinnor med olika öden i Nashreens kvinnokooperativ. De syr, stickar, tillverkar halsband  och kan försörja sig och sina barn. Vardagshjältar.

Fler unga kvinnor träffade vi just den dagen. Flickorna på barnhemmet där jag jobbade som volontär för fem år sedan. Flera av dem är tonåringar i dag och kan med största sannolikhet tacka sin lyckliga stjärna att de har fått sin tillflykt hit, till barnhemmet, där de bor och lever tryggt. Det var läxläsning när vi kom, så vi hade inte möjlighet att kramas och prata med  alla flickorna.

Men goa Renouka var klar med sina läxor så henne fick jag busa lite med.

Efter en god kycklingmiddag på hotellet besökte vi The Cave, den nybyggda loungen man är så stolt över. Tyvärr luktar det fortfarande lite mögel av inredningen efter den blöta monsunperioden, men det är ett vackert rum i källarplan med stengolv och stora fina och sköna möbler. Våra vänner på hotellet har all rätt att vara stolta över sin arbetsplats. I Caven, grottan, spelade vi det här vackra Tigerspelet. Det liknar vårt Rävspel, men här  är det fyra tigrar och ett antal getter. Tigrarna vinner om de lyckats ta fem getter. Getterna avgår  som segrare ifall de lyckas blockera samtliga tigrar.

Vem som vann? Jag, förstås.

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Time flies – tiden går

Postat av
2

Time flies, som man brukar säga. Tiden går. Det ser jag på barnen: vännernas och syskonbarnen. Själv har jag stannat upp i tid redan för tjugo år sedan. Såklart.

Här i Tinchulee, där vi befinner oss, ser vi också förändringar, stora som  små. I vår hotellträdgård bär ett nyplanterat apelsinträd frukt – naturens under. En ur personalen berättade att de får inte röra det lilla trädet för då ramlar alla apelsiner av.

Jag ser ofta hur stolt man är när man visar något nytt (som ett litet träd) eller något man skapat. Man ler, sträcker lite på sig och känner delaktighet. Ibland blir jag tårögd över stoltheten hos ett folk som lider brist på i stort sett allt, men ändå är omtänksamt, generös och vidsynt.

Tyvärr gäller förändringar i tiden även människor – en favorit ur personalen slutar om ett par dagar för att studera och två andra som jag tyckte mycket om har slutat inom loppet av ett år. Uppenbarligen har vi någon slags connection, koppling – för de brukar komma och berätta att ”snart ses vi inte mer för nu kommer jag att lämna den här arbetsplatsen”.

Trist är också de peepleträd man har huggit ner. Det visade sig att rotsystemet blivit så kraftigt på de gamla träden att de hotade både husgrunder och annat. Ett av dem har flera hundra årsringar. Tragiskt.

Till de goda nyheterna – åtminstone för turisterna och Kathmandus buddhister. Man har nu färdigställt Boudhanath, den heliga stupan. För drygt ett och ett halvt år sedan förstördes den i den andra av de kraftiga jordbävningarna som drabbade landet. Och som vi alla vet är det bra mycket viktigare att se till att religiösa byggnader återuppbyggs än människors bostäder. Nåja, nu är jag lite orättvis, nepalesiska staten har förmodligen inget med stupan att göra. Den är ett världsarv så det har nog gått genom andra kanaler. Men visst är det lite märkligt att man satsat så oerhört mycket på detta stenbeläte medan tält- och kåkstäderna ett stenkast härifrån bara växer i omfång.

I Tinchuleebacken, den långa och branta där jag gått hundratals gånger de senaste fem åren, händer det också saker. Varje gång jag kommer hit har det poppat upp nya butiker, caféer och restauranger och man renoverar hus och bygger nytt. Från att ha varit en lång radda med ”hål i väggen” längs med den gropiga och guppiga gatan har butiksbeståndet växlat till fräscha och chica boutiquer, moderna javaställen och livsmedelsbutiker med glasfönster och dörrar i stället för plåtjalusier. Bra eller dåligt? Bra, antar jag, att det faktiskt händer saker även i småbyar i det oerhört fattiga Nepal. Men utanför sitter tiggarna som vanligt och viftar med pappersmuggar, halvdrogade barn och diverse amputerade kroppsdelar för att om möjligt blidka (eller äckla?) någon turist till att lämna ifrån sig några rupees. Så vad är egentligen skillnaden?

 

 

www.aynsley.se