Dra åt Hälsingland / Berättarcafé

Dag tre i vår turné ”Dra åt Hälsingland” var lång. Riktigt lång. Vi signerade böcker på bokhandeln (på övertid dessutom), sedan behövde vi handla en del förbrukningsartiklar – dukar, bokställ med mera. Eftersom vi sålt så himmelens många böcker under veckan insåg jag att de jag hade kvar knappast skulle räcka under vår sista signeringsdag i Hudiksvall. Jag ringde maken och bad honom lasta bilen full med böcker och komma ner till Söderhamn. Han gjorde så, käkade middag med oss och åkte tillbaka hem. 

Sedan var det dags för kollegan och mig att åka mot Skärså, till ”Skrivare i Hälsingland”s Berättarcafé.

En mycket trevlig tillställning. Tyvärr hade kollegan och jag inte möjlighet att stanna hela kvällen, men vi ville i alla fall säga hej till skribentkollegorna i föreningen när vi ändå var i trakten.

Vi träffades på Anders Perssons fina Tjärnviks Gård, Anders är före detta serietecknare som numer arbetar aktivt för mijön och driver grönsaksodlingar.

Första kvinna ut var Jenny Eriksson. Vi debuterade båda i #Älskanoveller – 26 nyanser av SverigeGävle Stadsbibliotek bjöd senare in oss båda till en novellkväll med intervjuer och författaruppläsning. En mycket trevlig kväll!

Vi lyssnade på Britt Ruuskas intressanta berättelse om sin farmor, hattmodist,

och vår värd, Anders, berättade bland annat om Staffans Stupa i Norrala, som sägs vara världens viktigaste byggnad. Sägnen säger nämligen att den tredje gången stupan rasar kommer världen att gå under. Det må vara hur det vill med det, men spännande är det, eller hur?!

Så småningom anlände vi till logit för natten.

Två puttenuttiga små (med betoning på små) stugor på Igge Camp. Mycket enkelt, men trevligt.

Med denna vackra utsikt somnade jag gott.

 

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

Vad är egentligen meningen med livet?

Senast i natt ställde jag mig den frågan, men fick – som vanligt – inget bra svar.

Eftersom jag varit uppe sedan ottan somnade jag jättetidigt, (till och med innan chatten på skrivarkursen). Men, somnar man tidigt vaknar man tidigt, så redan vid midnatt var jag pigg och klev upp en stund. Jag gjorde som jag brukar när jag vaknar om natten, drack vatten och såg ut över sjön, via köksfönstret. Så sagolikt vackert, till och med vindstilla. Jag öppnade altandörren, stod där en stund och njöt av utsikten över altanen med dess röd-lila blomprakt, björkarna som vaktar sjön och den friska, svala luften. Så småningom gick jag tillbaka till sängen och somnade jag om, men innan dess hann min (överaktiva) hjärna jobba. Bland annat kände jag mig lätt deprimerad när jag ställde mig frågan: vad är egentligen meningen med livet? Det finns liksom inget generellt svar på det. Snarare är det väl så att det beror på vilken livsfas och dagsform man befinner sig i?

Jag minns en seriestrip. Du minns väl katten Gustaf? Jon, hans husse, satt en gång och filosoferade och undrade just över den existensiella frågan – vad är egentligen meningen med livet? Men Gustaf hade det självklara svaret: ”Att mata katten”. Jag tyckte det var oerhört roande då och tycker det även nu.

Fina Simba i Gävle håller nog  med!

Men, jag tror en hel del av mina läsare förstår när jag använder en känd Skifs-dänga ”det blir alltid värre framåt natten”. För det är ju då de kommer, de jobbiga tankarna, demonerna och de gamla oförrätterna. För att inte tala om besvikelserna och oro för nutid, framtid och gudvetvad. När morgonen lyser in genom sommarfönstret är det mesta glömt och morgonkaffet smakar ljuvligt vare sig det är sol ute och/eller inne. Eller hur det nu var.

Jag är tillräckligt klarsynt för att förstå att en del av grubblerierna kommer sig – omedvetet – från min skrivarkurs. Att jag har börjat öppna upp igen, skriver och publicerar och känner någonstans att det inte riktigt räcker till, inte är bra nog. Men – då tänker jag, okej, jag har två val: bli bättre eller lägg av.

Hur svårt ska de va?

Jag tycker nog ändå det finns en hel del som piffar upp livet rejält, vad sägs till exempel om:

nyplockade smultron?

att lyssna på svalornas underbara sång?

att snusa bebbe?

att njuta av bästa arbetsplatsen?

att njuta av livets goda med bästa väninnan?

eller maken?

Jag kan fortfarande inte svara på vad meningen med livet är, men inser att det finns tillräckligt mycket för att ha en del kvar att göra under ytterligare några solvarv. Och nu ska det bli ett par kapitel i en oerhört spännande och givande bok:

Dakinipower! Jo, du får googla själv på Dakini 🙂 Sedan har jag några skrivövningar att göra, går ju en boot camp gubevars. Lyllo mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hantverk, fåfängeträning och fulskrivning

Lyxlivet fortsätter ytterligare ett par dagar. Underbart att få trampa asfalt, sitta på uteservering och glo på folk samt irritera sig över cyklister som gör sitt bästa för att meja ner fotgängare på gångbanan. Maken jobbar ett par veckor till så han saknar mig inte så jättemycket. Hoppas jag.

Carpaccio på oxfilé samt lamminnerfilé med getostfylld canneloni. Vad sägs om det?

Finaste vännen bjöd på middag på lokal. Super-dupergott, såklart! Sedan var det dags för manikyr.!

Handverk eller hantverk?

Resultatet blev superbra, se bara.

Nu kan jag visa finger med stil …

Med glittrande sten på två viktiga fingrar: vänster tumme (för tummen upp) och höger långfinger så jag kan visa finger riktigt ståndsmässigt. Tyvärr kan jag inte ha längre naglar än så här. Jag jobbar en del som skrivtolk i sommar och långa naglar hindrar mig från att skriva riktigt snabbt. Men de här är perfekta.

Självklart har jag jobbat en hel del. Även om vissa  tyckte jag borde ägna mig åt viktigare saker, som att klappa katten.

Finaste Simba!

Boot campen fortsätter, min åttadagars skrivarkurs på distans. Det känns som om jag börjar komma igång nu, efter ett par års skrivuppehåll. Jag hänger med hyfsat på lektionerna och har huvet fullt med skrivaridéer. Härligt!

En synopsis kräva dessa drycker – apelsinjuice.

Jag har skrivit synopsis på café, suttit vid kompisens köksbord och gjort skrivövningar, recenserat andras texter och lagt in egna vid morgonkaffet i sängen. Och så vidare.

Så kom jag till en punkt där jag kände – nej, nu måste jag göra något annat, något fysiskt.

Härliga och superduktiga Catarina, min personliga tränare sedan flera år. Eftersom jag nu för tiden sällan har möjlighet att se ett gym inifrån bad jag henne göra ett program  åt mig. Så nu har jag inte längre någon ursäkt för att inte träna några gånger i veckan. Jag har tagit foton på positionerna och med assistans av ett par enkla hjälpmedel har jag tillgång till ett bra program som funkar både inom- och utomhus. Hemma eller när jag ligger ute på jobb. Tack, bästa pinglan!

Nu har jag inte tid att sitta här längre. Mot manusbearbetningen!

Klassisk första mening?!

Jag bjuppar på ytterligare en snabbtext, oredigerad och bara ”nedslängd” utan någon större eftertanke.

FULSKRIVNING:
Bron
Efter att ha varit på flykt under så lång tid måste känselspröten ha vuxit ut. Jag mer anade än hörde den annalkande bilen, kastade mig upp ur sängen och fick på mig jeans, t-shirt och boots. Väskan stod som vanligt packad vid dörren och utan att se ut över asfaltsparkeringen för att få mina aningar besannade tog jag bagen och sprang ut bakvägen, via altandörren. Min Harley Davidson stod på andra sidan av skogsdungen. Fortfarande utan en blick bakåt sneddade jag genom mörkret och hoppades jag var osynlig bakom de stora ekstammarna.
Jag slängde den lilla bagen i packväskan och satte mig grensle över motorcykeln. Den startade direkt och jag gav full gas. Jag vred på reglaget för lyset och brydde mig inte om att de skulle både se och höra mig. Innan de hittat avtagsvägen skulle jag redan ha många minuters försprång.
Flyktvägen var klar sedan länge. Jag är strateg. Gillar inte lösa trådar, har alltid både en plan A och B. Jag kastade ett öga på hastighetsmätaren, 180. Jag släppte lite på gasen, fick inte missa avfarten. Men, vad var det? Av reflexerna på vägen anade jag en strålkastare bakom mig. Hade de redan hittat igen mig? Helvete. Där! Där var avfarten. Jag lättade ytterligare på gasen och svängde höger, följde cykelns rörelser och lutning för att få minsta möjliga friktion och satte sedan full fart mot Brooklyn Bridge. Bara jag kom över bron var jag säker. Jag visste att det var den mest utsatta sträckan, nästan två kilometer, avslöjande lyktstolpar hela vägen och ingenstans att gömma sig. Jag vågade inte vända mig om, farten var för hög. I stället gasade jag ytterligare. Men, vad hände? Jag tappade fart? Jag såg ner mot hastighetsmätaren. 160. Vad i helvete? 140. 100. Min reflex var att svänga av rakt ut i skogen, men jag hade redan passerat första brofästet. 80. Jag kastade ett öga bakåt. Såg strålkastarna. Satan. Bedömde att de skulle vara ikapp i slutet av bron. 60. Jag skulle inte ens hinna dit. När jag såg upp igen skymtade jag två billysen framför mig. Jag försökte hålla gasen konstant för att inte sacka av ännu mer. Den mötande bilen kom snabbt emot mig och när jag bedömde avståndet var det rätta tvärbromsade jag motorcykeln, tog av mig hjälmen och slängde den på marken. Jag slet åt mig bagen, lämnade hojen åt sitt öde och sprang mot den mötande taxin. Chauffören såg mig på den väl upplysta vägbanan, stannade och frågade vad i helvete jag höll på med. Snabbt tog jag upp en sedelbunt ur väskan.
”Vänd bilen. Snabbt. Det gäller liv eller död.”
Den unge mannen såg växelvis på mig och bunten med hundradollarsedlar. Fan, tiden löpte ut. Jag rafsade upp en bunt till och viftade med framför näsan på honom. Han ryckte åt sig pengarna.
”Hoppa in.”
Innan jag var inne i bilen hade han börjat vända fordonet på den breda körbanan. Jag vände mig om, strålkastarna närmade sig obönhörligt.
”Kör!” ropade jag. ”Klarar jag mig över till Manhattan får du två sedelbuntar till.”
Chauffören sade inget, men jag kände hur gultaxin ökade farten. I backspegeln kunde jag se hans sammanbitna läppar under den smala, svarta mustaschen. Även hans hår var svart med lockar som virvlade i nacken. Hjässan var dock ganska kal. Märkligt, en sådan ung man. Jag såg mig om igen. Vi verkade hålla avståndet, de kom inte närmare. Efter ytterligare någon minut passerade vi sista brofästet.
”Vart ska jag köra dig?” Han såg på mig i backspegeln.
”Stanna strax efter stadsskylten”, svarade jag och strax därpå stod vi parkerade tio meter efter den stora metallskylt som förklarade att vi nu var i Manhattan.
Räddad! Jag torkade svetten ur pannan, tog upp ett par sedelbuntar och slängde i framsätet innan jag klev ur bilen. Taxin körde genast iväg, han var väl rädd att jag skulle ta tillbaka pengarna, tänkte jag. Jag vände mig om, mot bron, och såg på medan de förföljande strålkastarna närmade sig. Vid brofästet bromsade chauffören och vände bilen. Sedan körde de lugnt därifrån, samma väg de kommit från. Jag började gå mot stan och kände hur det kurrade i magen.

 

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Femton minuter

Jag älskar väldoftande växter: liljekonvaljer, hägg, spirea, hyacinter, liljor och sist, men absolut inte minst – den absoluta favoriten: syrener. Färgen är oväsentlig, det är doften som är ljuvligare än ljuvlig. 

Härom kvällen fick jag min beskärda dos av nyblommad doft en ljummen försommarkväll i huvudstaden. Vi är några ur nätverket Stockholmsförfattarna Event som varit ute på miniturné, bland annat på Bishops Arms i Gamla Stan. Efteråt ordnade vi en egen After After Work bland doftande syrener.

Men – som jag läste någonstans på sociala medier häromdagen, det sämsta med syrener är att livstiden är typ en kvart. Så jag är glad att de kanske blommar hemma i Norrland till veckan så jag får njuta ytterligare några minuter!

 

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

Oriktiga kvinnor – finns de?

Åh, så himla glad jag blev! Jag googlade på mig själv, mitt namn. Det gör jag ibland, alltid hittar man något matnyttigt eller roligt.

Som den här bilden, när maken och jag spelade in Postkodlingo för teve och vann 21000 kronor. Jag kan berätta att vi har håvat in betydligt mer om jag sagt JACKA i stället för JUCKA när jag skulle gissa ordet … Hur som helst blev den vinsten en härlig grundplåt till vår tre veckor långa USA-resa något år senare.

Sedan skrev jag in titeln på den senast utgivna novellantologin i sökfältet, Över en sommarfika, där jag deltar med novellen Riktiga kvinnor. 

Det är Ariton Förlag som ger ut de här ”fika-böckerna” och jag har förmånen att få medverka i dem alla.

Temat för just den här novellsamlingen är ”livets mening” och för mig var ämnet glasklart: barnlöshet. Min berättelse handlar om två kvinnor och deras barnlöshet, ett frivilligt val och ett ofrivilligt, samt deras respektive ångest över vissa av livets skeenden. Jag har fått mycket uppskattning för novellen som delvis är självupplevd.

Jag upplever att de flesta människor faktiskt anser att livets mening är just barn. Det hyser jag full respekt för, men har många gånger upplevt att den respekten inte är ömsesidig. Jag tycker att det finns så mycket som berikar och gör livet värt att leva, det kan inte bara bero på ens förmåga och/eller vilja att alstra barn för att leva ett fullgott liv. Är man verkligen ”riktig” kvinna eller är man till och med ”konstig” (jodå, det har jag också hört) när man väljer att avstå från barn?

Oriktiga kvinnor, finns de?

Men – tillbaka till googlandet – jag skrev alltså in Över en sommarfika i sökfältet och scrollade efter något intressant jag inte läst förut.

DÄR! Där var det något. En blogg, Läsa och lyssna: 

”Eftersom jag själv medverkar i den här novellantologin, som handlar om Livets Mening, så tänker jag inte betygsätta den – men jag tänkte tipsa om vilka noveller jag tyckte bäst om!

Riktiga Kvinnor av Carina Aynsley. Om hur två streck på en graviditetstest kan tolkas på så olika sätt.  …… Överlag är det alltid spännande hur olika författare tolkar ämnet på så skilda sätt. En bra novellsamling där det finns nåt för alla.”

”Riktiga Kvinnor av Carina Aynsley. Om hur två streck på en graviditetstest kan tolkas på så olika sätt.” Så himla glad jag är över att bloggaren tycker att min berättelse är en av de bästa! Jag vet att den är bra och jag har fått mycket credit för den av läsarna, men det är något extra att se det på pränt.

Här är Ariton Förlags fina trailer till boken. Se den!

Över en sommarfika – om livets mening

Vad drömde du om som barn? Kan man ge upp vad som helst för någon annan? Vad är en riktig kvinna? Hur hittar man tillbaka till livet efter en svår olycka? Hur kul är egentligen 42? Vad är viktigast i livet? Över en fika kan mycket hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I novellantologin "Över en sommarfika" som lanseras 10 juni har vi samlat 27 berättelser om livets mening. Vad är dina tankar kring livets mening?

Publicerat av Ariton Förlag den 4 maj 2017

 

Jag har några böcker kvar om du vill ha ett signerat ex: 

super-carina@hotmail.com

Fredag 26 januari har jag boken med till Söderhallarna där jag signerar tillsammans med Stockholmsförfattarna. Har du vägarna förbi så kika in – köp en bra bok eller bara tjöta en stund med mig och oss! Kanske om barnlöshet?

 

 

 

 

 

Att blogga är ingen barnlek …

Att blogga är minsann ingen barnlek. Förutom – förhoppningsvis – intressanta, aktuella och läsvärda inlägg ska bloggen skötas exemplarisk: uppdateras och hållas fräsch. Gammal skåpmat ska bort och frestande nyheter in.

Apropå frestande …

Jag känner mig imponeradtacksam och aningen förvånad över mina trogna följare som inte gett upp hoppet trots de ynka inlägg jag åstadkommit under 2017. Flera har hört av sig på olika sätt för att tala om att man uppskattar att jag kommit igång med bloggandet igen.

TACK – kära ni! Ni gör mig så glad och jag inspireras att fortsätta.

Nu är samtliga bloggsidor uppdaterade: startsidan ”Välkommen till mina bloggar”, ”Jag- en författarkvinna” samt ”Jag – en resenär”.

Välkommen in! Se och läs! En mängd nya och gamla foton har jag också lagt in – det är mycket möjligt att just du finns med på ett eller två av dem!

Mycket nöje! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Very Important Person

Jag har flera vänner och bekanta som antingen är på, eller är på väg till, varmare breddgrader för några dagars välbehövlig sol, värme och rekreation. I vanliga fall är jag lätt avundsjuk, men inte nu.

Jag har ju vatt på en veckas skrivretreat på Öland –  och det  var precis vad jag behövde! Solbränna och kvällsdrink i ljumma vindar – visst, underbart, men för att ladda de för länge sedan utbrunna batterierna behövde jag ett annat slags vitamintillskott och det har jag sannerligen fått!

Har du någonsin sett ett så gräsligt foto?

Tätt tillsammans med tre andra personligheter, alla så olika min och varandras, har jag  fått vila, nytt syre och näring för både kropp och själ.

Och man har fått ta HUUR mycket sås man vill …

Jag har hittat tillbaka till pennan och orden. Visserligen har jag inte hunnit knåpa på mitt gamla romanmanus, men arbete med blogg, hemsida och framtida projekt med Stockholmsförfattarna har tagit sin tid. Det har gått väldigt lätt att hålla tankarna borta från flyttkartonger och varulagerinventering här  hemma.

kalltsomfanochhurmycketskitsnösomhelstpunktnu

Så – borta bra, men hemma bäst. Jag har de bästa intentioner att fortsätta goda vanor – yoga, promenader, strukturerat arbete etc.

Vilken tavla!

Men, som vi alla vet, när man lämnar den skyddade miljö där inspirationen flödar och alla goda idéer kommer till, kastar sig verkligheten obönhörligen över en. Oplanerade saker knackar på och inrutade dagar tar en annan struktur.

Okej, då får jag göra nya rutor, tänker jag. De blir kanske kantigare, antar en annan storlek och är inte fullt  lika roliga, men det handlar om förhållningssätt. Som en klok kvinna sade häromdagen, det är lättare att ta itu med saker och ting om man bestämmer sig för att det ska bli en intressant och lärorik upplevelse, i stället för att sucka och vara ledsen över det som är jobbigt.

– mina vänner, nu ska det bli morgonyoga trots att förmiddagen redan är långt liden. Jag ska andas in ljusa, lätta och hoppfulla tankar för att tränga bort det kalla och mörka. Tända lampor och ljus för att behålla den glädje jag har så lätt för att tappa.

Jag tar finmuggen till hjälp för att minnas att det är faktiskt bara jag som kan göra min egen dag. VIP, very important person, det är du och jag, vi är alla våra egna VIP-kunder, glöm inte det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stockholmare? Jag?

Tror ni jag har det bra här på Öland bland författarkollegors glada sällskap?
Japp – rätt gissat, jag mår som en prinsessa!

Visserligen arbetar de andra med sina respektive bokmanus, vilket gör mig ganska avundsjuk, men jag jobbar hårt med de texter jag försummat så länge: mina bloggar och hemsidan. Flitens lampa lyser verkligen över oss alla!

Skrivretreat på Öland med kollegor från Stockholmsförfattarna

Dagarna på ett skrivretreat är långa och mödosamma. Vi ställer ingen väckarklocka, men vid halv åtta-tiden är de flesta redo för morgonkaffet. Var och en mornar sig i sin egen takt, själv behöver jag ett soffhörn, kaffe och tystnad innan jag kommer igång. Vid niotiden kör vi ett lätt yogapass tillsammans och sedan är det fri lek, det vill säga alla jobbar med sitt och käkar lunch när det passar. Klockan ett är det promenaddags. Du som känner mig vet hur jag avskyr just den aktiviteten, men jag erkänner mer än gärna att det är väldigt skönt en timme senare när kängorna åker av igen. Jag känner mig sådär jättenyttig och skönt tillfreds, du vet.

Eftermiddagen är återigen fri arbetstid och vid pass halv fem är det dags för kvällsskiftet. Då läggs manus, fotofiler och andra privata projekt åt sidan och vi jobbar några timmar med vårt gemensamma, det vill säga Stockholmsförfattarna Event.

Så glad jag är att få ingå i det här nätverket! Inte bara för att jag har tillgång till roliga aktiviteter jag knappast skulle kunna ta del av annars, nej, även för fina kollegor runt om i landet som vissa av dem även blivit mina vänner. Ja, det är faktiskt så att man behöver inte ha den minsta anknytning till huvudstaden för att vara medlem i eventnätverket!  Det räcker gott med författardrömmar och / eller en och annan utgiven text och det passar mig utmärkt.

För, nej, någon stockholmare blir det aldrig av mig, det är jag ganska säker på!

Stockholmsförfattarnas hemsida

Stockholmsförfattarnas Facebooksida

Kom med du också!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ölandstokar

Nu har jag tillbringat tre hela dagar på Öland. Snart halva veckan har gått, men det känns som en hel evighet. Jag måste erkänna att det är väldigt skönt att slippa det extrema snökaoset  hemma i Norrland, även stressen över flyttkartonger, administration och varulagerinventering. Här ägnar jag mig åt yoga, bokmanus och planering av författarframtiden tillsammans med kollegorna från Stockholmsförfattarna. 

Vi är noga med att vårda både kropp och själ, så förutom yoga och bra mat tar vi dagliga långpromenader i den vackra, lite karga (och framför allt snöfria …) omgivningen.

Och hemma väntar en riktigt smaskig middag på Ölandstokarna.

Scampi. Oj, så snabbt det tog slut …

 

 

 

 

 

 

56 år och 24 minuter

Så har min femtiosjätte föllsedag passerat. Jag vill inte säga det högt för det låter alldeles för nära sextio. Men – för att citera salig mormor:

”Ha, det är väl ingen ålder på en kvinna. Och gift har hon ju blivit också.”

I vanliga fall firar jag föllsedan hemma med champagne och smörgåstårta, men den här dagen drog jag iväg hemifrån.

Från drivor, kaos och snöskottande make till en dagslång bussresa tillsammans med sköna kollegor från Stockholmsförfattarna, ett nätverk som samarbetar i olika event runt om i landet. Vårt mål var skrivretreat på Öland.

Efter incheckning och en utsökt middag var det dags att jobba lite. Jag menar, vi är ju inte här för skojs skull. Enbart. Nej, vi har mycket att planera, strukturera och filosofera över.

Men det är klart, lite champagne hinns ju alltid med … det är ju faktiskt föllsedag hela dagen.

Jag tackar härmed för all uppvaktning, grattishälsningar via Facebook, sms och främst naturligtvis personliga samtal. 

Vän av ordning funderar nu över bloggens rubrik ”56 år och 24 minuter”.

Ja, 56 år syftar alltså på lilla mig. De 24 minutrarna avser den tid det tog att korka upp en motsträvig flaska bubbel i bussen.